Säpo och demokratin

På sociala medier har människor de senaste dagarna förfasats över att svenska nazister uppmanas att åka till Ukraina för att stödja sina högerextrema vänner. Enligt uppmaningen ska de bl.a. ”understödja de nationalistiska krafterna” och ”delta i en sann nationalistisk revolution”. Och det kan man ju naturligtvis förfasa sig över men det mest pikanta med denna historia hittills måste vara Säpos kommentar angående deras intresse av de eventuella nazistresorna till Kiev. De hade kunnat säga att de inte tar de Ukrainavurmande nazisterna på något större allvar men säger istället (enligt Expressen) så här: ”Säkerhetspolisen intresserar sig endast för svenskar som reser för att delta i terrorrelaterad verksamhet i andra länder (exempelvis al-Qaida-inspirerade grupper i Syrien).”

Eller för att lyssna på vad de egentligen säger: Just terrorism är det bara muslimer som ägnar sig åt.

Anmärkningsvärt, om än inte förvånande. Säpo har sedan länge delat upp sin verksamhet i bl.a. Författningsskydd respektive Kontraterrorism. Författningsskydd handlar om att motverka ”otillåten påverkan på grundläggande demokratiska funktioner” vilket i praktiken är Säpos arbete mot vad de kallar de autonoma och vit makt-miljön. Om man är muslim eller av något annat skäl kan definieras som anti-västerländsk, så hör man i regel inte hit. Då faller man istället in under arbetet med Kontraterrorism. Här skriver Säpo om personer som ”rest från Sverige till konfliktområden, för att där delta i träning kopplad till terrorism och olagliga våldshandlingar.” och att Säpo arbetar för att ”förhindra att Sverige används som bas för rekrytering, logistiskt stöd, finansiering eller attentatsplanering och för att motverka att svenskar deltar i terrorism utomlands.” Men detta arbete faller alltså under Kontraterrorism och gäller bara om man åker till exempelvis Syrien eller Somalia.

Nu ska inte detta skyllas på Säpo. Det är så här vår internationella och nationella reglering kring terrorism formats sedan kriget mot terrorismen inleddes. Det är inte gärningarna i sig som bedöms utan det politiska syftet bakom. Det var anledningen till att nazisterna i Västerås som planerat en hel revolution för flera år sedan inte dömdes för stämpling till terrorbrott medan de två svensk-somalierna i en kritiserad tingsrättsdom för några år sedan fanns skyldiga till detsamma trots att man inte kunde visa så mycket mer än att de tillkännagett vissa politiska sympatier på telefon. Det är också anledningen till vi har domar som uttryckligen anger personers politiska sympatier (”de tilltalade visar motvilja mot USA och Israel”) och eventuella religiösa övertygelser som ett led i en argumentation.

Att vi utan större debatt det senaste decenniet låtit gröpa ur grundläggande demokratiska principer är kanske mer skrämmande än att Säpo inte ens har vett att skämmas för det. Men ändå.

Lina Hjorth

Advertisements

Läk igen såret mellan Högdalen och Rågsved

 

Före...

Före…

... efter.

… efter.

Mellan Högdalen och Rågsved breder ett ingenmansland ut sig. Trafiken dånar från Magelungsvägen. Pendeltågen brakar förbi, men stannar inte förrän i Älvsjö eller Farsta Strand. På viadukten tio meter upp korsar tunnelbanans Hagsätralinje, och bara ett par hundra meter bort ligger Rågsveds station. Men vägen dit är ödslig, med tunnelbanevallen på ena sidan och stora asfalterade ytor på den andra.

Det märkliga är att detta skulle kunna vara en av Söderorts knutpunkter – ett ställe som gjort för en ny pendeltågsstation och 630 bostäder. Och nu har Vänsterpartiet Vantör presenterat en vision om ”Rågsveds allé” som är värd all beröm. Ett sår i stadsbilden skulle läkas igen, samtidigt som välbehövliga hyresrätter byggs i ett läge med perfekta kommunikationer och nära centrum.

Dessutom är det ett smart motförslag till borgarnas envetna försök att bygga radhus i närbelägna Rågsveds friområde. Det unika naturområdet i sluttningen ner mot sjön Magelungen ska givetvis bevaras åt alla, medan marken kring spår- och vägkorsningen några hundra meter bort blir utmärkt som bostadsområde, dessutom åt långt fler än vad som ryms i radhusen.

Läs mer hos Stockholmsvänstern och på Rosas blogg. Även Popvänster gillar.

Drömmen om Stockholm lever

[Krönika i Flamman]

Hatkärlek. Det är vad jag känner för Stockholm. Jag älskar tunnelbanan och broarna, myllret och möjligheterna. Jag fattar inte ens hur nån kan tycka att Sergels torg är fult (seriöst, det är ju skitsnyggt!). Jag älskar söder om söder, simturen i Vinterviken, kulturskolan i Bredäng, röda och gröna linjen som puttrar genom mina hemområden. Hemma! Trots att jag som så många andra invandrat norrifrån är det här hemma nu. Och så vid sidan av denna kärlek en stark känsla av totalt främlingskap och äckel inför den moderata experimentverkstad som Stockholm utgör. Hur kan jag bo i en stad där gamla tanter måste vara snudd på döden för att få komma till ett omsorgsboende, där badhus rivs och skrytarenor tar plats, där privata förskolechefer i åratal helt ogenerat ökat på barngrupperna och stoppat miljoner i fickan. Hur står jag ut?

Jag åker hem till Sandviken, mitt andra hemma, och besöker deras nystartade kulturförskola och kulturhus. Kommunalt förstås. Jag står förundrad. Tänk att det finns kommuner som gör BRA saker. Tänker lite nytt, satsar på barn och kultur. Jag har glömt bort hur det känns. Åker tillbaka till Stockholm och ser hur halva skolgården säljs ut och blir bostadsrätter, kolkraftverket i Värtahamnen bolmar utanför mitt arbetsfönster och det som skulle ha blivit ett kulturhus såldes till ett gym. Det är som en orgie av dumheter som aldrig tycks ta slut.

Hatkärleken till Stockholm har lärt mig att det finns två vägar ut. Antingen drömmer man sig bort eller så drömmer man om ett nytt Stockholm. Jag har inte vågat drömma om Stockholm på länge men jag tror att det är dags. Det måste vara dags. Nu när de globala klimatförhandlingarna brakat samman är den lokala omställningen vårt största hopp. Fönstret där det fortfarande går att göra något åt en kommande klimatkatastrof håller på att stängas och väl stängt går det inte att öppna. Det är så skräckfilms-skrämmande att det blir obegripligt för många. Hur skulle världen kunna vara så irrationell?
För oss som vet att kapitalismen inte drivs av varken logik eller en önskan om människans välgång blir det kanske lättare att förstå varför allt håller på att barka åt helvete. Vi vet vilka krafter som tjänar på fossilsamhället. Vi vet att en grön omställning kräver att vi ser klass- och könsstrukturerna i vitögat likväl som att kampen för en bättre välfärd, ökad jämställdhet och kortare arbetstid är tätt förbunden med kampen för att stoppa klimatförändringarna. Med den kunskapen skulle vi också kunna ställa om Stockholm. Skapa en grön och rättvis stad. Vi skulle kunna ta alla planer över Förbifart Stockholm och stoppa på Historiska museet i en utställning över Skitdumma projekt.

Vi skulle kunna omfördela så mycket att omfördelning fick en ny betydelse i Saol. Vi skulle kunna sitta på ett fält och titta på alla hyresrätter och kolonilotter som poppar upp samtidigt som fågelkvittret hörs eftersom motorvägen inte dånar längre. Förresten hör man inte bara fågelkvitter utan också en massa ungar som spelar falskt på tvärflöjt eftersom alla barn har råd och tid att gå till kulturskolan. Det är vad jag tänker drömma om.

Lina Hjorth

Kolkraft – inte bara i Kina

Värtaverket 2008. Foto: Holger Ellgaard

Värtaverket 2008. Foto: Holger Ellgaard

[Krönika i Fria Tidningen]

En klimatengagerad bekant berättar att hon satt ute i vintersolen i helgen och pratade med en granne om de bistra framtidsutsikterna. Grannen menade att jo visst är det hemskt, men vi i Sverige gör ju vad vi kan.  ”I Kina bygger de en massa kolkraftverk, sådana finns ju inte i Sverige längre.”

Att min bekant bor i stadsdelen Hjorthagen i Stockholm, bara ett par hundra meter från Sveriges största kolkraftverk, gör historien extra pikant.

– Men i Värtaverket eldar de ju med olivkärnor, visste grannen.

Det intrycket får man faktiskt om man har vägarna förbi. För där på fasaden hänger en gigantisk vepa med texten ”Ännu fler olivkärnor blir el och fjärrvärme”. Men den reklamen borde vara snudd på åtalbar. Enligt Värtaverkets egen miljörapport brände de visserligen något fler olivkärnor 2010 än året innan, men andelen fossila bränslen ökade. Olivkärnekrosset utgör bara två procent av verkets bränsletillförsel, medan Värtaverkets utsläpp från kol och olja i själva verket ökar mycket kraftigt: 2010 släpptes 45 procent mer koldioxid ut än 2008!

Värtaverket ägs till hälften av Stockholms stad, som titt som tätt skryter över sina miljö- och klimatmål, samtidigt som den andra hälftenägaren, finska statliga Fortum, skickar ut pressmeddelanden om satsningar på biobränslen (någon gång i framtiden). Denna uppenbara grönmålning av Stockholms i särklass största miljöförstörare – större utsläpp än från hela Stockholmstrafiken – borde vara en klockren nyhet, men jag har inte sett ett ord om detta i pressen.

En orsak är nog att grannen i Hjorthagen knappast är ensam om tron på Sverige som miljöföregångare. Budskapet har pumpats ut från så många talarstolar, debattsoffor och ledarsidor att det inte längre ifrågasätts ens hos den yrkeskår som har till uppgift att granska makten.

Därför tipsar jag härmed alla hugade att informera om och ta upp kampen mot de kraftvärmeverk som fortfarande spyr ut enorma mängder koldioxid, trots att de vore relativt billiga att ställa om till biobränsledrift. För det finns fler än Värtaverket, och de flesta av dem ägs ännu av kommunala energibolag och är direkt politikerstyrda. Andra har privatiserats, vilket kanske försvårar en omställning – men flera av de ”privata” energibolagen är faktiskt statliga, som Vattenfall och Fortum, och därmed känsliga för politisk påverkan.

En rad kraftvärmeverk kvalar in på den svarta topplistan över Sveriges största utsläppskällor. På sjätte plats finns Öresundsverket i Malmö, ett gasdrivet värmekraftverk som ägs av E.On och invigdes så sent som 2009 efter ett sorgligt beslut av S, V och Kd. På plats sju finns Värtaverket, och på plats nio det kommunala koleldade Arosverket i Västerås.

Lite längre ner hittar vi i tur och ordning Boländeranläggningarna i Uppsala, som drivs av Vattenfall och till stor del eldas med torv, Igelstaverket i Södertälje (kommunalt, torv), Karskärsverket i Gävle (ägs av Korsnäs AB, olja), kraftvärmeverket i Linköping (kommunalt, kol och olja), Helenholmsverket i Malmö (E.On, gas och olja) och kommunala Korstaverken i Sundsvall, där ett förslag av S och V i höstas om att ersätta oljepannan med en biobränsleeldad avslogs av de borgerliga partierna och, obegripligt nog, MP.

Sammanlagt stod den till stora delar offentliga energisektorn för en sjättedel av Sveriges utsläpp 2010, trots att vårt land har mycket goda möjligheter att ställa om till 100 procent förnyelsebar energi. En förutsättning för att koleldandet kan fortgå ostört är den hovsamma inställning från media och miljörörelse som gör att man kan bo rakt under en skorsten utan att känna till att den spyr ut fossil koldioxid.

Rikard Warlenius

Tankar i en bilkö

[Krönika i Fria Tidningen]

Efter några mysiga vinterdagar i Dalarna är vi på väg hem till stan igen på E4:an. Först i höjd med Sollentuna inser jag att det har blivit sen eftermiddag och därmed rusningstrafik. Tvärstopp, sedan snigelfart mot Järva krog. Går det inte lite snabbare i ytterfilen? Blinkar ut, men blir snart omkrupen på insidan. Frustration. Nedanför Karolinska bekänner yngste sonen: Kissnödig. Ber honom knipa efter förmåga. Essingeledens få kilometer avverkas under middagstid och klagomålen om hunger tilltar från baksätet. När vi äntligen kan rulla ner mot Aspudden har en och en halv timme gått sedan vi fastnade. Snittfart: 10 kilometer i timmen. En människa går i 5–6 km i timmen.

Uppe i vinterstugan hade jag läst Lars Henrikssons nya bok Slutkört. Där refereras en studie om bilens hastighet om vi även räknar in den tid som går åt att arbeta ihop till bilen, bensinen, försäkringen och verkstadskostnaderna. Beroende på bilens kostnad och din inkomst hamnar då snitthastigheten på mellan 7 och 31 km i timmen. Den tjocka rusningstrafikens sniglande är alltså bilens normalfart.

När jag sitter där och svär framstår bilismen som fullständigt irrationell. Det kan vara ganska underbart att svischa fram genom landskapet en sommardag, men det är ju det här som är bilvardagen. Jag blir irriterad på mina medtrafikanter, oftast ensamma små 80-kilosgubbar i ett ton plåt. Strax bredvid går pendeltåget, i innerfilen passerar bussar i god fart. Är det verkligen värt så mycket tid att få köra egen farkost? Ingen kan få frihetskänslor av att sitta fast där. Varför gör de det? Men alla andra är säkert är lika irriterade på mig som jag på dem. Även de har någon anledning till varför de måste köra just där just då.

Och då ser jag att en stor pratbubbla svävar strax över motorvägen och pekar ner mot allas våra biltak. I den står det: ”Det här går inte längre. Vi får inte plats. Det behövs fler vägar för att svälja alla bilar. Bygg Förbifarten”. Och jag tänker att det här är förklaringen till varför Förbifarten har ett så starkt stöd i opinionen. Varje bilkö skapar nya, passionerade anhängare, för vi hatar att sitta där. Just då tänker vi inte på att vi orsakar idiotiska utsläpp av växthusgaser som är på väg att förstöra planeten. Vi tänker inte på att även Förbifarten skulle korka igen, precis som Essingeleden och Södra länken dessförinnan. Vi tänker på att vi vill hem.

Beslutet att bygga Förbifarten är redan fattat, men än finns det tid att stoppa den. Att göra det är den viktigaste frågan i Stockholmspolitiken. Alla förnuftsargument talar emot motorvägen. Den är dyr, ful, miljöförstörande och inte heller kortar den köer. Bilismens motsägelser är olösliga och förvärras bara av fler motorvägar. Mot Förbifarten står satsningar på utbyggd kollektivtrafik, en attraktivare stad och globalt klimatansvar. Trots att bara V och MP är uttalade motståndare har jag känslan av att även delar av S, C och FP egentligen förstår hur idiotisk den är, men inte vågar gå emot opinionen. Den nya gruppledaren för Socialdemokraterna i stadshuset, Karin Wanngård, säger rent av rakt ut att hon inte gillar Förbifarten.

Så vad göra? Hur ska opinionen kunna vändas när förnuftsargumenten står sig slätt mot känslorna där i bilkön? Jag tror att motståndets huvuduppgift måste vara att övertyga bilisterna, en och en, med sakliga argument, som övertygande visar att fler vägar inte minskar köerna, hur mycket vi än önskar det när vi sitter där och svär. Som visar alternativen, vad vi faktiskt kan få för de 30–40 miljarder som Förbifarten kommer att kosta. Och som även lyfter frågan över vår egen bekvämlighet och talar till vårt ansvar som människor: att bilarna, om än bekväma, kör oss rakt mot ett klimathelvete.

Det är en stor uppgift men en i vilken alla som vill kan delta. Och när opinionen väl vänder, då tror jag att politikerna följer efter.

Rikard Warlenius

Tid att leva

”För tid är liv. Och livet bor i hjärtat. Och ju mer människorna sparade in på detta desto fattigare blev de.”
Jag läser Michael Endes klassiker Momo eller kampen om tiden för mina barn och blir lycklig och bedrövad på samma gång. Barndomens älsklingsbok var en spännande färgsprakande saga men för en äldre läsare är det också en träffsäker och viktig kritik av vårt sätt att organisera det senkapitalistiska västerländska samhället. Effektiviseringarna och rationaliseringarna som inte kommer arbetande människor till del, vardagsstressen (eller livspusslet som det heter numera), uppdelningen mellan arbete och fritid, överkonsumtionen som både håller tillväxten igång och tillfälligt dövar våra inre skrik efter en annan tillvaro. Hur vi blir rikare men samtidigt allt fattigare.

Momo kom ut 1973 men känns mer aktuell än någonsin. Konstigt nog märks detta inte alls i den svenska politiska debatten. Ingen pratar om tid. Det finns helt enkelt inte utrymme för visioner om ett annat samhälle. Istället pratas det jobb. Från höger till vänster. Att arbetslinje-högern pratar jobb är naturligtvis inte förvånande. De har ju inga andra visioner att prata om. Att Socialdemokraterna och ibland också Vänsterpartiet sväljer högerns problemformuleringar är desto märkligare. Missförstå mig inte. Naturligtvis är det, givet dagens samhällssystem, viktigt att hålla nere arbetslösheten. Precis som att det är viktigt att ha höga ersättningsnivåer och bra villkor för arbetslösa och sjuka. Det handlar om rättvisa men också om att slå vakt om en sammanhållen arbetarklass och arbetarrörelse. Men att gå från detta till en retorik om att Jobben ska sättas främst är något annat. Full sysselsättning är ett överordnat mål och vi måste skapa fler jobb säger V då och då. S går ännu längre. Fler jobb är grunden för ALLT skriver de i strategidokumentet inför den stundande kongressen och slår sedan fast både att full sysselsättning är den övergripande prioriteringen och att skapandet av fler jobb går före allt annat (På riktigt? ALLT annat? Undrar bekymrad vän och av ordning och visioner.)

Om vi nu bortser från de praktiska bekymren med att verkligen skapa just full sysselsättning i en kapitalistisk ekonomi så är det stora problemet den deprimerande visionslösheten. Jag ser vänsterns företrädare framför mig som Bagheera i Djungelboken och vill bara dra i svansen. Kom igen katten! Jobb som ett mål i sig? Sedan när blev det arbetarrörelsens ingång? Vi har andra visioner än högern. Prata om dem vetja. Vårt mål är väl att människor ska jobba så lite som möjligt? Att vi ska dela på det vi producerar. Tillgodose alla människors behov av grundläggande materiella förnödenheter men också av TID och allt det som skapar ett gott liv. Jobb är inte ett mål, det är ett medel. Vi behöver inte alls skapa flera jobb. Vi jobbar faktiskt för mycket idag, mer än vad miljön tål. Däremot behöver vi skapa ANDRA jobb. Jobb som bidrar till en rejäl klimatomställning, jobb i välfärden, meningsfulla jobb. Och vi behöver dela på jobben. För att vi ska få tid att leva och – eftersom arbetstidsförkortning är ett effektivt sätt att dämpa tillväxten – för att vi ska ha någon som helst chans att stoppa den allt mer akuta klimatkrisen.
Så kom igen nu, Bagheera. Arbetarrörelsens mål är inte att maximera arbetet. Jobb kan aldrig vara ett självändamål. Tid däremot är ett mål. För tid är liv.

Lina Hjorth

Schampon och vår dysfunktionella värld

[Publicerad i Flamman]

Jag har inte tvättat håret på två månader. Hualigen, tänker du kanske. Varför berättar du det? Jo, så här är det: En miljon dödsfall varje år orsakas av kemikalier i industri och jordbruk. Den skrämmande siffran presenterades i en ny FN-rapport inför det toppmöte om kemikaliehantering som ägde rum förra veckan. Människor, djur och natur är alla förlorare i det kemikaliesamhälle där inte ens de mest initierade forskarna vet riktigt vad den sammantagna effekten kan bli. Det enda alla verkar överens om är att det ser riktigt illa ut. ”Många tror att myndigheterna har kontroll men det har de inte” sa en professor i miljökemi till SVT när FN-rapporten diskuterades.

Själv slutade jag att lita på myndigheterna i kemikaliefrågan efter Stefan Jarls film Underkastelsen. För er som vill ha en skräckupplevelse utöver det vanliga rekommenderas den varmt. Hundratals kemikalier möter oss dagligen. Ämnen som kan vara hormonstörande, cancerframkallande, fosterskadande, allergena med mera. De finns i leksaken ditt barn tuggar på, den nya tröjan du köpt eller frukten du just ska äta till mellanmål. Och det vi äter eller tvättar oss med åker sedan vidare ut i vårt vattensystem eller hamnar på annat sätt i naturen. Visste du till exempel att många mjällschampon precis som båtbottenfärger innehåller något som heter zinkpyrition? Det är ett miljögift som inte bara kan vara skadligt för den som smetar in det i sitt hår utan också är extremt giftigt för bland annat alger och fiskar. Och innan schampot hamnade hos dig har det tillverkats någonstans. De farliga kemikalier som omger oss är naturligtvis inte bara en fara i användningsledet utan många gånger framför allt i produktionsledet. Och i takt med att västvärlden reglerar kemikaliehanteringen flyttas ytterligare farlig verksamhet till tredje världen där människor bokstavligen vadar i farliga ämnen för att vi ska kunna omge oss med de prylar vi tar för givna.

Efter att ha läst sida upp och sida ner om alla obehagliga saker vi har i badrumsskåpet fick jag alltså nog och slutade tvätta håret. Två månader helt utan vanliga hår- och hudprodukter har lärt mig mycket. Som att håret blir renare av till exempel honung och ägg. Och att schampo torkar ut hårbotten som producerar mer fett så att du behöver tvätta håret oftare så att håret blir ännu fetare. Någonstans här började det kännas bekant. Det produceras något vi inte behöver, något som till och med kan vara skadligt, och som grädde på moset blir vi beroende och måste köpa mer och mer. Just det! Det är kapitalismen som känns bekant.

Ytterligare en dokumentär som under året satt fingret på kapitalismens totala dysfunktionalitet är Glödlampskonspirationen som bland annat beskriver produkters så kallade planerade åldrande. Det vill säga att det medvetet tillverkas massa värdelöst skräp eftersom slit och släng är mer lönsamt. Precis som med kemikalier i vardagen är detta något som väcker känslor och ilska hos väldigt många. För vem har inte svurit över att apparatjäveln gick sönder strax efter garantitidens utgång? Och vilken förälder får inte panik när det rapporteras om hälsovådliga ämnen i nappflaskor? Det är ett outtömligt debattämne som kan förgylla din fikarast eller din föräldraträff och få allt fler att se de inneboende problem som präglar vårt ekonomiska system. Och hur tokigt det än låter med honung i håret så lovar jag att det funkar.

Lina Hjorth