[Krönika i Fria Tidningen]
Efter några mysiga vinterdagar i Dalarna är vi på väg hem till stan igen på E4:an. Först i höjd med Sollentuna inser jag att det har blivit sen eftermiddag och därmed rusningstrafik. Tvärstopp, sedan snigelfart mot Järva krog. Går det inte lite snabbare i ytterfilen? Blinkar ut, men blir snart omkrupen på insidan. Frustration. Nedanför Karolinska bekänner yngste sonen: Kissnödig. Ber honom knipa efter förmåga. Essingeledens få kilometer avverkas under middagstid och klagomålen om hunger tilltar från baksätet. När vi äntligen kan rulla ner mot Aspudden har en och en halv timme gått sedan vi fastnade. Snittfart: 10 kilometer i timmen. En människa går i 5–6 km i timmen.
Uppe i vinterstugan hade jag läst Lars Henrikssons nya bok Slutkört. Där refereras en studie om bilens hastighet om vi även räknar in den tid som går åt att arbeta ihop till bilen, bensinen, försäkringen och verkstadskostnaderna. Beroende på bilens kostnad och din inkomst hamnar då snitthastigheten på mellan 7 och 31 km i timmen. Den tjocka rusningstrafikens sniglande är alltså bilens normalfart.
När jag sitter där och svär framstår bilismen som fullständigt irrationell. Det kan vara ganska underbart att svischa fram genom landskapet en sommardag, men det är ju det här som är bilvardagen. Jag blir irriterad på mina medtrafikanter, oftast ensamma små 80-kilosgubbar i ett ton plåt. Strax bredvid går pendeltåget, i innerfilen passerar bussar i god fart. Är det verkligen värt så mycket tid att få köra egen farkost? Ingen kan få frihetskänslor av att sitta fast där. Varför gör de det? Men alla andra är säkert är lika irriterade på mig som jag på dem. Även de har någon anledning till varför de måste köra just där just då.
Och då ser jag att en stor pratbubbla svävar strax över motorvägen och pekar ner mot allas våra biltak. I den står det: ”Det här går inte längre. Vi får inte plats. Det behövs fler vägar för att svälja alla bilar. Bygg Förbifarten”. Och jag tänker att det här är förklaringen till varför Förbifarten har ett så starkt stöd i opinionen. Varje bilkö skapar nya, passionerade anhängare, för vi hatar att sitta där. Just då tänker vi inte på att vi orsakar idiotiska utsläpp av växthusgaser som är på väg att förstöra planeten. Vi tänker inte på att även Förbifarten skulle korka igen, precis som Essingeleden och Södra länken dessförinnan. Vi tänker på att vi vill hem.
Beslutet att bygga Förbifarten är redan fattat, men än finns det tid att stoppa den. Att göra det är den viktigaste frågan i Stockholmspolitiken. Alla förnuftsargument talar emot motorvägen. Den är dyr, ful, miljöförstörande och inte heller kortar den köer. Bilismens motsägelser är olösliga och förvärras bara av fler motorvägar. Mot Förbifarten står satsningar på utbyggd kollektivtrafik, en attraktivare stad och globalt klimatansvar. Trots att bara V och MP är uttalade motståndare har jag känslan av att även delar av S, C och FP egentligen förstår hur idiotisk den är, men inte vågar gå emot opinionen. Den nya gruppledaren för Socialdemokraterna i stadshuset, Karin Wanngård, säger rent av rakt ut att hon inte gillar Förbifarten.
Så vad göra? Hur ska opinionen kunna vändas när förnuftsargumenten står sig slätt mot känslorna där i bilkön? Jag tror att motståndets huvuduppgift måste vara att övertyga bilisterna, en och en, med sakliga argument, som övertygande visar att fler vägar inte minskar köerna, hur mycket vi än önskar det när vi sitter där och svär. Som visar alternativen, vad vi faktiskt kan få för de 30–40 miljarder som Förbifarten kommer att kosta. Och som även lyfter frågan över vår egen bekvämlighet och talar till vårt ansvar som människor: att bilarna, om än bekväma, kör oss rakt mot ett klimathelvete.
Det är en stor uppgift men en i vilken alla som vill kan delta. Och när opinionen väl vänder, då tror jag att politikerna följer efter.
Rikard Warlenius
Nere i Söderort 