Klimatpanelens blinda fläck

Tidigt i morse presenterade FN:s klimatpanel IPCC den andra delrapporten i vad som ska bli den femte utvärderingsrapporten (AR5). Innehållet är skrämmande, och reaktionerna förstås varierade. Själv tycker jag att det är anmärkningsvärt att Miljöpartiet helt fokuserar sitt svar på att rätta till marknadspriser och individuella konsumtionsval, men är glad att Vänsterpartiets Jens Holm tar de ekonomiska och politiska utmaningarna på större allvar.

Själv föreslår jag i Fria tidningen en fjärde arbetsgrupp inom IPCC: en som fokuserar på samhällsvetenskaplig forskning om hur vi bryter igenom passiviteten och mobiliserar för politisk förändring i stället för klimatförändring. Så här:


Tidigt i måndags morse
presenterade FN:s klimatpanel IPCC sin senaste delrapport. Det var den andra arbetsgruppen, som fokuserar på klimatpåverkan, anpassning och sårbarhet, som gavs oss en uppdatering om hur galet hotfullt läget är.

Innan det här århundradet är slut kommer hundratals miljoner människor vara på flykt sedan deras hemtrakter blivit obeboeliga. Samtidigt som världsbefolkningen fortsätter växa väntas skördarna börja minska, med i genomsnitt 2 procent per decennium. Tillgången till dricksvatten kommer att minska på många håll. Hälsoläget kommer att försämras och undernäringen öka om inte kraftfulla anpassningsåtgärder sätts in. I en sådan värld, konstaterar forskarna, ökar risken för våld och krig.

I professor Lennart Olssons radiosammanfattning: Om inte utsläppen börjar minska snart, senast 2020, går vi en ”ganska katastrofal framtid” till mötes.

Detta är enormt viktiga kunskaper, gedigna och chockerande. Även den första arbetsgruppens fokus på den vetenskapliga grunden och den tredje arbetsgruppen, vars strategier för att minska utsläppen presenteras i Berlin den 11 april är givetvis viktiga, liksom den syntesrapport som ska arbetas ihop i Köpenhamn i slutet av oktober. FN:s klimatpanel IPCC är alltigenom imponerande och deras rapporter ger en mycket stabil grund för beslutsfattande.

Men trots denna gedigna
faktagrund händer nästan ingenting i världssamfundet. De årliga klimattoppmötena slutar regelmässigt i helt otillräckliga beslut som inte är i närheten av att klara utmaningen. Detsamma gäller de beslutande organen i världens alla länder, och vi vanliga människor tycks också ha vant oss vid tanken på undergången utan att det framkallar särskilt högljudda krav på förändring.

Hur kan det komma sig? Hur kan vi förbli passiva trots att vi numera vet att våra utsläpp kommer att leda till katastrofer? Och ännu viktigare: hur kan passiviteten brytas?

Givet att fakta inte leder till nödvändig förändring är det nu hög tid att lansera en fjärde arbetsgrupp inom IPCC. En som sammanställer den bästa samhällsvetenskapliga forskningen om hur politisk, ekonomisk och social förändring kan framkallas, istället för klimatförändring. En arbetsgrupp sammansatt av miljösociologer, socialpsykologer, statsvetare, humanekologer och sociala rörelseteoretiker skulle säkerligen kunna sammanställa en delrapport som sätter ljus på denna klimatpanelens blinda fläck.

Kanske skulle den börja med att avfärda grunden för mycket av dagens klimatpolitik, nämligen föreställningen om att det är brist på kunskap som skapar politisk passivitet. Kanske fortsätter den med att kritisera vanliga föreställningar om att människor är oförmögna att tänka långsiktigt eller ointresserade av att förhandla om sin livsstil trots att de är medvetna om att den är ohållbar. Samhällsvetenskaplig forskning tyder nämligen på att det inte är så. De allra flesta av oss vet hur det står till och vill i grunden förändra samhället i klimatvänlig riktning.

Problemet tycks i stället vara att vi känner hopplöshet och maktlöshet. Och när vi uppfattar det som meningslöst att göra något skjuter vi frågan ifrån oss och fortsätter som vanligt. Inte för att vi vill ha det som idag, utan för att det framstår som meningslöst att engagera sig.

IPCC:s fjärde arbetsgrupp skulle kanske skjuta in sig på hur vår individuella oro i stället skulle kunna få ett gemensamt, politisk utlopp. Hur politiska initiativ kan utformas. Hur vi kan gå från att vara en marknad av konsumenter till en rörelse av världsmedborgare.

Detta är förstås bara spekulationer om vad en fjärde arbetsgrupp inom klimatpanelen skulle kunna komma fram till. Men gissningsvis går det inte att besvara dessa frågor utan att på allvar diskutera det ekonomiska och politiska systemet. Det vore förstås kontroversiellt, sannolikt politiskt omöjligt.

Men vilka motargument finns egentligen, i ett läge när allt står på spel?

Rikard Warlenius
Humanekolog och författare

Den långa flykten

(Också publicerad i Flamman)

För tredje gången på kort tid har romer nu vräkts från en tillfällig bosättning i Stockholm. Eller vräkts och vräkts förresten. Ordet antyder att det fanns något åtminstone juridiskt legitimt med insatsen och det gör det inte. Tvångsförflyttning är ett bättre ord. Och tvångsförflyttningar är det som möter romer i hela Europa. I hemländerna såväl som i de länder de landat i tillfälligt på sin flykt från kronisk fattigdom och diskriminering. Människorättsorganisationer har skrikit sig hesa i flera år om motsvarande tvångsförflyttningar i Frankrike och Italien men Stockholm reagerar oförberett som om vi ingenting hört eller sett.

”Men vill du ha kåkstäder i Stockholm eller?” frågar arbetskamraten på fikarasten när vi diskuterar frågan. Nej, det vill väl ingen. Sociala problem upphör dock sällan för att man flyttar lite på dem.  ”Men jag förstår hur du känner”, säger jag. För det gör jag. På vägen till jobbet passerar jag varje dag minst fem människor som tigger. De fryser i trasiga kläder och visar bilder på hungriga barn och demonstrerar sina funktionshinder. Fattigdomen kommer fysiskt nära. Få människor orkar ta in vidden av denna sociala misär innan de ens fått kaffe på morgonen. Dessutom är det jobbigt att se sin egen överhet i vitögat varje morgon. Tänka att Hon där kunde ha varit jag. Nä, det orkar man inte. Då är det lättare att bli irriterad. Hålla på här och trycka upp ert elände i ansiktet på folk utan att vi har möjlighet att zappa bort och byta kanal. Kan ni inte vara fattiga på ett lite trevligt sätt? Jag förstår känslan. Samtidigt gör det mig rädd. Jag kan inte låta bli att tänka på att situationen vi har med de romska bosättningarna just nu bara är en liten västanfläkt, en försmak, av vad som komma skall.

Under 2013 och 2014 kommer FN:s klimatpanel med sin femte stora sammanställning av det vetenskapliga läget i klimatfrågan. I höstas presenterades den första delrapporten i Stockholm (möttes av uppståndelse, panik och sedan total glömska) och nästa vecka är det dags för den andra delrapporten som bland annat ska ta upp klimatförändringens effekter och samhällets sårbarhet. Att döma av förhandstips och läckor kan vi se fram emot en presentation som ger den mest hårdhudade en skenande apokalypsångest. En av många konkreta effekter av klimatförändringarna som beskrivs är just hur hundratals miljoner människor kan komma att drivas på flykt – från översvämningar, torka, matbrist, konflikter, naturkatastrofer. Från redan fattiga områden i framför allt Asien till en början men så småningom också från delar av Europa och andra idag hyfsat välfungerande samhällen. Vad gör vi när allt fler klimatflyktingar knackar på vår dörr undrar jag och tänker återigen på de fördrivna romerna. Öppnar upp eller skjuter människor vid gränsen? Praktiserar solidaritet eller låter ytterligare människor uteslutas från den gemenskap som tillerkänns mänskliga rättigheter? Eller för att spetsa till det: låter vi fascisterna eller de goda krafterna sätta dagordningen? I väntan på svaret tror jag att vi gör bäst i att träna oss på medmänsklighet och solidaritet. Vi kommer att behöva det. Och vi kanske kan börja med romerna.

Lina

Ploga för miljö och jämställdhet

(tidigare publicerad i Flamman)

Den lilla fina tecknade filmen om Karlskogas jämställda snöröjning har nu blivit en klassiker: ett fantastiskt exempel på genustänk i vardaglig kommunalpolitik. Tänk vad många gånger jag gått där med svetten rinnande och släpat barnvagnen genom högar av snömodd medan bilarna glidit förbi på välplogade gator. Och inte en enda gång har jag tänkt på att det hade kunnat vara annorlunda. Eller att det är ett jämställdhetsproblem.

Men i Karlskoga har man tänkt till. Efter att ha tittat på sin snöplogning ur genusperspektiv slutade man göra ”som man alltid gjort”. I stället för att oreflekterat prioritera bilvägar och mansdominerade arbetsplatser prioriteras nu förskolor, busshållplatser och gång- och cykelvägar.
För det är ju onekligen lättare att köra bil i en decimeter snö än att dra en tung barnvagn eller en rollator. Samhällsekonomiskt vettigt och naturligtvis även bra ur jämställdhetsperspektiv. För vi vet ju vilka som i första hand kör bil respektive åker kollektivt och lämnar och hämtar på skola och förskola.
 
Naturligtvis har antifeministerna på nätet flippat ur. Förslaget är sexistiskt. Kvinnor är inkompetenta och kan inte skotta snö. Och om kvinnor inte var så besatta av att ha snygga skor skulle de inte klaga så mycket på snömodden på gångvägarna. Det finns som vanligt ingen ände på upprördheten när bilister och kränkta snubbar känner att något för en gångs skull inte gynnar dem utan istället till exempel kvinnor, barn, kollektivtrafikresenärer, äldre, och funktionshind­rade. Gäsp.

Ett perspektiv som varit märkligt frånvarande i diskussionen är emellertid miljön. För visst är det i hög grad och också en miljöfråga. Kanske egentligen mer än en jämställdhetsfråga. Det är, eller borde vara, kommunens ansvar att styra om resenärer till kollektivt åkande. Naturligtvis ska vi trafikanter som går, cyklar och åker med kollektiva färdmedel gynnas och prioriteras. Genom bättre och billigare kollektivtrafik och bättre cykelvägar såklart men också genom bättre snöplogning. Det ska vara motigt att ta bilen. Och billigt och enkelt att gå och åka kollektivt.

Till och med jag känner ju för att ta bilen efter att ha släpat mig igenom kilovis med snö på oplogade trottoarer. Nu hoppas jag att alla kommuner låter sig inspireras av Karlskoga för miljön och jämställdhetens skull! Till dess funderar jag på att själv skotta över snön från gångvägen utanför förskolan till stora vägen längre bort. Jag kanske kan forma snön till ett kvinnomärke också när jag ändå håller på.

Lina

Valet är inte vunnet

De senaste opinionsundersökningarna om partisympatier gläder alla som vill se en rödgrön regering istället för dagens blåbruna. Mätningarna kommer tätt nu, och i förra veckan presenterades både en Skop-undersökning där det rödgröna blocket hade en ledning med 13,4 procent över alliansen, och en Demoskopmätning där skillnaden var hela 19,1 procent – tämligen kassaskåpssäkert. Även i SCB:s stora novembermätning var skillnaden mellan blocken 10,1 procent, vilket fick Flammans ledarsida att utbrista att ”Valet är vunnet”. För med över 10 procent har ingen valrörelse svängt sedan 1973. Så, då är det väl klappat och klart?

Tyvärr inte. Det sätt som opinionsmätningarna presenteras på är i själva verket högst bedrägligt. Valet 2014 kan mycket väl leda till ett svårhanterligt parlamentariskt läge. Det är till och med möjligt att statsministerns namn även efter valet börjar på R och slutar på einfeldt.

Den största jokern är Sverigedemokraterna. Trots att Sd i realiteten är ett stödparti till regeringen går det an för opinionsinstituten att bortse ifrån det när sympatierna för respektive politiskt block räknas samman. Men det är i borgarblocket Sd hör hemma, och om de rätteligen räknas in där blir opinionsundersökningarnas marginaler plötsligt små. I Skops mätning fick S+V+Mp 51,7 procent och i Demoskops 53,7 procent, alltså en rätt osäker majoritet. I SCB:s novembermätning fick S+V+Mp 49,8 procent, medan M+Fp+C+Kd+Sd fick 49 procent. Detta ännu väldigt jämna läge mellan de faktiska blocken kommenteras inte i de ledande medierna. Men vi som vill byta regering och politik får inte låta oss luras av enfaldiga nyhetsvinklar. Valet är inte vunnet. Inte än.

Någon kanske invänder att Reinfeldt har sagt att om de rödgröna blir större än alliansen så får Löfvén bilda regering. Jo, men ärligt talat. En rödgrön minoritetsregering kan inte vara beroende av stöd från Sverigedemokraterna. Det skulle leda både till en en kris för de rödgrönas antirasistiska trovärdighet och omöjliggöra en långsiktig vänsterpolitik. Sd står inte bara långt till höger utan är också notoriskt opålitliga i alla andra frågor än invandringsfrågan. Så nej, det går inte.

Den andra stora jokern är Centern och Kristdemokraterna. Om någon eller båda halkar ur riksdagen bör de rödgröna få egen majoritet och Reinfeldt får tacka för sig. Men även om det ser svårt ut nu är det fullt möjligt att de hankar sig kvar genom allmänborgerliga stödröster.

Om både C och Kd klarar sig kvar ökar risken för att Sd blir vågmästare. Vad gör Stefan Löfvén då? Sannolikt söker han samarbete över blockgränsen, och helst med Folkpartiet. Men är Fp beredda att spräcka Alliansen? Tveksamt, av skäl som snart ska framgå. Men om det sker lär Vänsterpartiet backa ur regeringen. V har tydligt deklarerat, med särskild emfas efter det danska systerpartiets SF:s haveri, att de inte tänker regera tillsammans med borgerliga partier.

Kan Mp+S+Fp bilda en regering? Ja, det är det nog många inom S och Mp som vill i alla fall. Men som opinionsmätningarna ser ut nu blir det en minoritetsregering som behöver passivt stöd från antingen V eller minst ett borgerligt parti till. Kanske blir det rent av en ren mittenregering som även Centern ansluter sig till? Efter Centerns kraftiga högersväng i bland annat arbetsmarknadsfrågor låter det osannolikt; det skulle hur som helst leda till politisk stagnation och både S och Mp skulle hamna i svåra svekdebatter.

Så mest troligt i ett läge där Sd är vågmästare är att Allianspartierna inser att de har mest att tjäna på att hålla ihop. Då tvingas Löfvén ge upp statsministerambitionerna, och Sverigedemokraterna lär gladeligen bilda underlag för en ny Moderatledd regering utifrån en förstärkt position.

Kontentan av detta är att vi har alla skäl att plussa på Sverigedemokraternas röster till Alliansens nästa gång en opinionsundersökning presenteras. Om summan fortsätter att vara nära de rödgröna partiernas har vi all anledning att oroa oss. De som vill stödja något av de mindre partierna – det finns ju en flora av mestadels sympatiska sådana som Feministiskt initiativ, Piratpartiet, Gröna partiet och Djurens parti – eller funderar på soffan bör då väga vinsten mot den inte försumbara risken att bidra till att släppa fram en ny borgerlig regering med Sd-stöd. Är det något vi vet säkert är att en blåbrun regering inte kommer att leda till framsteg i varken feministiska frågor eller miljöfrågor.

Men, som en sista brasklapp: en rödgrön majoritet är förvisso ingen garanti för varken en rödgrön regering eller rödgrön politik. För Folkpartiet är det lättare att spräcka Alliansen om den är i minoritet, och utan folkligt tryck för vänsterpolitik kan S och Mp mycket väl föredra Fp före V. Dessutom har Vänsterpartiet ställt upp höga krav för regeringsmedverkan. Vinstförbud i välfärden är mobiliserande under valrörelsen men lär vara svårt att få genomslag för politiskt eftersom det skulle leda till en skarp konflikt med kapitalet som S och Mp vill undvika. När Jonas Sjöstedt nyligen sa till Dagens Industri att de kan tänka sig att utgöra regeringsunderlag för en S-Mp-regering utan att kräva ministerposter stärker det bilden av att Vänstern hellre fortsätter i opposition än kompromissar bort sitt viktigaste krav.

RW

Stockholm behöver en solcellsrevolution

Det skriver Ann-Margarethe Livh, Jens Holm och Rikard Warlenius i en debattartikel i Ny Teknik.

Sveriges storstadskommuner bör göra en storsatsning på förnybar energi och sätta solceller på i stort sett alla tak. Det är ett konkret sätt att möta klimathotet, det är ekonomiskt lönsamt och rätt utfört ger det jobb till arbetslösa ungdomar. Stockholm kan gå i täten, skriver företrädare för Vänsterpartiet.

Solinstrålningen i Stockholm är nästan lika stor som i södra Tyskland, och eftersom priset för solceller rasar är det nu ekonomiskt lönsamt att sätta upp solceller även på våra breddgrader. Om det görs på rätt sätt är klimat- och miljönyttan mycket stor och det ger samtidigt nya jobb.

Stockholm Stad har i en ny rapport, ”Förnybar energi i stadens egna fastigheter”, föreslagit att solceller monteras på de av stadens egna fastigheters tak som är mest lämpliga, sammanlagt en yta av cirka 1,8 miljoner kvadratmeter. Dessa tak bedöms kunna alstra 243 gigawattimmar per år, vilket är mer än en tredjedel av stadens årliga elanvändning.

Utslaget på de 30 år en solpanel beräknas hålla blir energipriset bara några ören mer än vad staden i dag betalar för elen – men medan priset på den egna solelen ligger stilla i tre decennier, väntas den inköpta elen stiga i pris med ett par procent varje år. På lång sikt är solcellselen alltså betydligt billigare.

Eftersom Stockholms stad redan köper el från förnybara energikällor är den omedelbara klimatnyttan av en solcellssatsning begränsad. Men med egen alstring av el frigörs miljöel till andra användare, vilket i förlängningen ersätter kolkraftsel i Sverige eller övriga Europa. Dessutom kan staden använda den egna elen till exempelvis elmotorer i bussar och bilar som ersättning för fossila bränslen, eller i eldrivna uppvärmningsalternativ till fjärrvärmen från Fortums kolkraftverk i Värtahamnen som i dag orsakar väldiga koldioxidutsläpp.

Tillsammans med en energieffektivisering av stadens fastigheter blir klimatnyttan då väldigt stor.

En solcellsatsning ger också nya gröna jobb. Genomförs planen i Stockholms stad på 10 år ger det över 100 heltidsjobb. Vi vill i första hand erbjuda dem till arbetslösa ungdomar som bor i de områden där många av stadens fastigheter står, exempelvis på Järvafältet och i Söderort. De får då en utbildning i en riktig framtidsbransch, värdefull även efter att stadens tak är fyllda med solpaneler.

Förslaget gynnar även solcellsbranschen. Om vi menar allvar med att göra en grön omställning måste det bli slut på kortsiktiga symbolprojekt och löften som tas tillbaka – tydliga regelverk och stora offentliga beställningar behövs för att ge den långsiktighet åt branschen som krävs.

Vänsterpartiet vill genomföra rapportens förslag i snabb takt men även gå betydligt längre.

För det första föreslår rapporten att bara 10 procent av den föreslagna utbyggnaden ska ha skett till 2020. Vi ser ingen anledning till att dra benen efter oss; både klimathotet och ungdomsarbetslösheten är redan över oss.

Hänsyn behöver förstås tas till de kommunala bostadsbolagens renoveringsplaner, men enligt vår bedömning går det att öka utbyggnadstakten betydligt. Med fortsatt sjunkande priser på solceller kommer det även att bli lönsamt att sätta solceller på fler än de tak som Stockholms stads rapport föreslår, även om det är osäkert exakt på hur många fler.

Med andra statliga regler som Vänsterpartiet redan driver och räknar med blir verklighet vid ett regeringsskifte efter höstens val, kan fastighetsägare ”kvitta” sin egenproducerade el gentemot elnätet utan skattetrösklar. Om en fastighet i dag exporterar ut el på nätet över en viss brytpunkt drabbas ägaren av en skattechock eftersom även den el som då konsumeras direkt i fastigheten beskattas.

Vi vill istället
se ett nettodebiteringssystem där fastighetsägaren kan kvitta sitt överskott mot sitt behov. Den borgerliga regeringen bereder nu ett system där en skattereduktion ska ta bort skattechocken för privatpersoner. Men dels är systemet betydligt krångligare än en nettodebitering, dels gäller förslaget enbart små anläggningar, i första hand ägda för privatpersoner.

Med ett riktigt nettodebiteringssystem, som även gäller kommuner, privata fastighetsägare och bostadsrättsföreningar, kan Sverige få en efterlängtad solrevolution. Då finns incitament för att installera solceller nästan överallt i Sverige.

Vid ett regeringsskifte i Stockholms stad lovar vi att driva på för en rask utbyggnad av solceller på stadens egna tak och att underlätta för bostadsrättsföreningar och privata fastighetsägare.

Ann-Margarethe Livh, Gruppledare (V) Stockholms stadshus

Jens Holm, Riksdagsledamot (V)

Rikard Warlenius, Humanekolog och kandidat (V) till Stockholms stadsfullmäktige

Klimat + feminism = sant?

Jag deltog i måndags i ett trevligt samtal på Turteatern på temat Klimat och Feminism. Intresset var stort och infallsvinklarna många vilket gläder mig som brinner för båda frågorna. Symptomatiskt för delar av den politiska debatten just nu tycks emellertid vara att alla frågor och perspektiv ska staplas på varandra och länkas samman utan att vi stannar upp och frågar oss HUR och VARFÖR. Så det är vad jag tänkte göra nu. För visst hänger Klimat och Feminism samman på många sätt. Vi kan se att kvinnor drabbas hårdare av klimatförändringarna redan idag, att kvinnor bidrar till de ohållbara utsläppen i mindre utsträckning än män, att kvinnor har ett större engagemang för klimat- och miljöfrågor men samtidigt mindre makt och inflytande i de organ som beslutar om åtgärder och anpassningar. Samma mönster vi ser om vi tittar på klass och global resursfördelning alltså. De som förstör jorden minst är de som också har minst att säga till om och som drabbas först och hårdast (dels på grund av fattigdom och dels på grund av någon slags geografisk ironi). Men även avskalat andra faktorer kan vi se rena könsskillnader. Sambanden är emellertid, och det är viktigt att komma ihåg, inte entydiga i bemärkelsen att allt som är bra/dåligt för klimatet är bra/dåligt för kvinnor eller tvärtom. Ett exempel är ju stora ekonomiska kriser som i regel slår hårt mot kvinnor och jämställdhet men som åtminstone på kort sikt är bra ut klimatperspektiv. Motsatsvis är det kanske kortsiktigt önskvärt ur jämställdhetsperspektiv att kvinnor konsumerar bil- och flygresor i större utsträckning samtidigt som det vore uselt ur klimatsynpunkt.

Naturligtvis är den här typen av samband alltid intressant för alla som vill begripa hur världen ser ut, men vad ska vi göra med denna information som politisk rörelse? Varför ska den feministiska rörelsen ha med sig klimatfrågan och varför ska klimatrörelsen (i bred bemärkelse) lyfta ett feministiskt perspektiv? Det första ledet i frågan är lätt att svara på: Alla sociala rörelser med självaktning måste ha med sig klimatkampen. Det är givetvis helt meningslöst med en jämställd värld om vi alla ändå brinner upp i slutändan. ”Ingen seger för den feministiska kampen är möjlig utan en biosfär” som Shora Esmailian skriver i DN idag. Den andra frågan är kanske mindre självklar, varför ska klimatrörelsen tänka på feminism? Jo, svarar jag: Bortsett från att det vore så mycket trevligare med en hållbar värld som också är jämställd så måste vi inse att klimathotet inte går att informera bort utan kräver politisk kamp som också möter starkt motstånd. Vi måste gå armkrok med alla tänkbara allierade; fackföreningar, ursprungsbefolkning, skräckslagna föräldrar, käcka ekoentreprenörer, kyrkor och inte minst kvinnorörelser/feministiska rörelser runt om i världen. Inbördes motsättningar till trots; de flesta som kan hjälpa oss framåt i denna akuta situation är våra vänner.

Efter detta konstaterande kommer vi kanske till den kanske viktigaste frågan: Hur? Hur länkar vi samman Feminism och Klimat rent praktiskt och politiskt? Det centrala är såvitt jag kan se att hitta politiska frågor som ger positiva synergieffekter och som kan sy samman våra rörelser. För att börja i Sverige kryllar det faktiskt av möjligheter, inom allt ifrån snöröjning till trafik- och stadsplanering skulle vi kunna bli oändligt mycket bättre på att visa hur vi kan gynna både miljö/klimat och feminism (och naturligtvis även klass/rättvise-frågor men det var ju inte vad denna text skulle handla om). För att inte tala om när vi pratar om vad som borde bli en av valets stora frågor: Arbetstidsförkortning! Så enkelt och samtidigt så visionärt. Så grönt och samtidigt så rosa. Om den gröna arbetstidsförkortningen kan ni läsa mer om här, sen får ni fira 8 mars ifred!

Lina Hjorth