Regeringens smutsiga affärer

[Publicerad i Fria tidningen]

Den verkliga skandalen är Vattenfalls köp av några av Europas smutsigaste kraftverk, skriver Rikard Warlenius.

Vattenfalls förvärv av nederländska Nuon för 97 miljarder kronor har kallats Sveriges sämsta affär någonsin och uppenbarligen vill ingen nu verksam politiker ta ansvar för beslutet. Reinfeldt och Borg sade i Konstitutionsutskottet förra veckan att de inte kände till affären i förväg och skyller allt på Maud Olofsson – som bekvämt nog avgått och inte tänker låta sig förhöras av KU. Det hela är pinsamt, oavsett om Reinfeldt och Borg ljuger eller verkligen inte hade koll på en statlig affär i 100-miljardersklassen.

Samtidigt är det typiskt för vår tid att det som vevas i media är Vattenfalls ekonomiska förluster och de politiska turerna kring affären. Så länge Vattenfall kunde dela ut miljardvinster till staten varje år på sina smutsiga affärer var det ingen som klagade. För det är de smutsiga affärerna, alltså Vattenfalls förvärv av några av Europas skitigaste kolkraftverk, som är den största skandalen.

Vattenfalls vilda expansion startade redan under Göran Persson, på ”det gröna folkhemmets” tid. Men sedan Reinfeldt tog över regeringsmakten 2006 har klimatkrisen blivit allmänt känd. Nuon-affären genomfördes under upploppet till Köpenhamnstoppmötet 2009; att då lägga 100 miljarder på MER kolkraft var magstarkt, miljövidrigt – och förstås även ekonomiskt vansinne.

Vattenfalls smutsiga affärer är bara ett av otaliga exempel på hur den borgerliga regeringen har misskött klimatfrågan. Även om regeringen, när opinionstrycket var som starkast, antog några målsättningar har de senaste årens klimatpolitik främst handlat om att begrava utredningar och backa från tidigare utfästelser. Om detta får vi nästan dagliga påminnelser.

I början av april presenterades regeringens infrastruktursatsningar 2014-2025, som förutom ”Förbifarten”, motorvägstunneln väster om Stockholm, också avsätter två miljarder för att utreda en östlig förbindelse – alltså ÄNNU en motorvägstunnel, nu mellan Hjorthagen och Sickla. När regeringen pressas om utsläppen från sina motorvägar hänvisar de gärna till sitt mål om en fossiloberoende fordonsflotta till år 2030. Men när den omfattande utredningen om hur detta mål ska nås presenterades i december förra året möttes den av isande tystnad, och någon proposition har vi inte sett av.

Sveriges klimatpolitik är så dålig att Riksrevisionsverket vid upprepade tillfällen har kritiserat regeringen för det stora utsläppsglapp som råder mellan de fåtal åtgärder som beslutats och den flotta målsättningen om ett Sverige utan nettoutsläpp 2050. Trots att Naturvårdsverket presenterade en färdplan för över ett år sedan har regeringen inte lagt någon proposition. I början av april kom till slut regeringens svar: ytterligare en utredning, Klimatfärdplan 2050, klar först långt efter valet givetvis.

Färdplanen presenterades av alla fyra borgerliga partiledare i en debattartikel i Sydsvenskan den 3 april, där de attackerade de rödgröna partierna för ”klimatnationalism”. Det är en besynnerlig anklagelse med tanke på att de rödgröna vill höja Sveriges klimatbistånd medan regeringen har trixat med utfästa löften genom att finansiera klimatbiståndet genom omfördelning från annat bistånd, och dessutom sänkt klimatbiståndet med flera hundra miljoner.

En klimatinternationalist borde också erkänna att svenskarnas konsumtion orsakar stora utsläpp i andra länder, men trots att Naturvårdsverket tydligt har visat att våra totala utsläpp ökar fortsätter regeringen, som en hackig skiva, att upprepa påståendet att Sverige har lyckats kombinera tillväxt med minskade utsläpp.

Detta är bara några aktuella prov på regeringens aktiva medverkan till en inte alltför avlägsen klimatkatastrof. Om man synar alla åtta år vid makten hittar man mycket mer. Tankesmedjan Cogito har i en pinfärsk rapport, Regeringens svarta klimatlista, sammanställt 18 ”brott”. I sammanfattning visar regeringen passivitet och otydlighet när det gäller att förverkliga klimatmålen, men stor iver och aktivitet när det gäller att stödja utbyggnaden av ny fossilinfrastruktur.

Det är verkligt skrämmande läsning och sätter Nuon-skandalen i sitt rätta sammanhang. Den här regeringen skiter fullständigt i klimathotet. Så enkelt är det.

Hej 2006, det var länge sedan!

2014-04-06 09.56.30

Dagens Nyheter idag, den 6 april 2014, ger mig flashbacks tillbaka till 2006-2007, åren då klimatfrågan fick sitt stora publika genombrott. Det är å ena sidan välkommet att att DN nu uppmärksammar klimatet i flera artiklar. Det var länge sedan! Å andra sidan är det sorgligt att debatten i stort sett står och stampar i samma självmotsättningar som för 7-8 år sedan. Det som framför allt ger deja vu är 1) DN:s individualisering av problemet och 2) de dubbla budskapen.

Artikeln21 tips för att få ned dina klimatutsläpp” lägger ansvaret för klimatförändringen precis där Fredrik Reinfeldt vill ha det: Vad kan DU göra för att minska utsläppen? Sidoartikeln är en intervju med miljöekonomen Thomas Sterner, som också bekräftar att “det i allra högsta grad” spelar roll vad du “som privatperson” gör – men Sterner säger klokt nog också att “man måste också engagera sig. Det är viktigare att rösta fram politiker som arbetar för högre koldioxidskatt än att själv välja att cykla. Men det bästa är naturligtvis att göra både och”. Detta sistnämnda är ju ganska subversivt för att stå i en nyhetstext i DN – underförstått rösta rödgrönt – men helhetsintrycket av DN-uppslaget är ändå att det är upp till individen att lösa klimatproblemen.

Men i dagens DN ryms också mer radikala förhållningssätt. I en annons från Radikalisera klimatpolitiken, ett nätverk som hålls samman av den beundransvärde psykologen Billy Larsson, som måste ha kostat skjortan för dessa idealister, och i en vacker men lite “svår” essä av författaren Zadie Smith publicerad långt bak i kulturdelen (och inte alls på nätet).

Frågan är hur mycket dessa budskap förmår bryta igenom till läsaren när huvudbudskapet som förmedlas i DN fortfarande är att lyxig shopping och resande är the shit. Det är främst lördags-DN som undervisar Stockholms bildade medelklass – och alla som aspirerar på den positionen – i vilka avlägsna resmål, fossilslukande bilar, exotiska maträtter och senaste köksinredningar som krävs för att man ska räknas till människosläktet. Men även denna söndag förvirras DN-läsarens eventuella klimatsamvete av bland annat en tjock fyrfärgsbilaga om lyxiga resmål samt en närmast nykolonial uppläxning om vad Indien borde göra för att uppnå högre ekonomisk tillväxt signerad Johan Schück, “samhällsekonomisk krönikör”.

DN, söndagen den 6 april, är alltså ett typexempel på de dubbla budskap och den individualisering som vi brukade kritisera redan cirka 2007. Då jobbade jag på tidningen Arbetaren, och vi startade en klimatblogg där vi fick utlopp för vår frustration över samhällets oförmåga att ta till sig av forskningen omvandla det till konkret omställning. Särskilt David Jonstad skrev massor av vassa inlägg, och bloggen var en viktig skola för den första generationens klimataktivister. Även jag, Sara Jeswani och Andreas Malm fyllde på med ett och annat bidrag. Tyvärr verkar Arbetarens nya redaktionsledning ha tagit ner klimatbloggen från nätet, men jag hoppas den finns sparad på en hårddisk någonstans.

arbetarens klimatblogg

Vi hade helt rätt i att en klimatomställning kräver politiska beslut, och att det är kontraproduktivt – 2006 likaväl som 2014 – att lägga över ansvaret på oss stackars konsumenter vars inflytande över det ekonomiska systemet är svagt och splittrat. Vad vi nog inte insåg då var hur starka motkrafterna var, och hur lätt rationella argument väger mot ett ekonomiskt system. Vår frustration byggde i hög grad på en ouppfylld förväntan på rationalitet: Vi trodde någonstans att politiska och ekonomiska beslutsfattare, ställda inför de vetenskapliga rönen om klimatgasernas förödande inverkan, verkligen skulle styra om samhällsskutan.

Nu vet vi bättre. En omställning kommer inte att ske om vi inte tvingar makten till det. Vi har redan alla argumenten, men det räcker inte.
/Rikard