Fi:s valplattform: Hiss och diss. Och en ideologisk analys av skillnaderna mellan Fi och V

Nyligen antog Feministiskt initiativ sin valplattform, och när vi nyfiket läser den kan vi konstatera att den innehåller både bra och mindre bra delar. En jämförelse med Vänsterpartiets valplattform visar att partierna har väldigt olika ideologiska utgångspunkter, mer om det senare. Samtidigt visar det sig att de båda partierna i många sakfrågor är väldigt lika varandra.

Både V:s och Fi:s valplattformar tar sin utgångspunkt i begreppet välfärd och båda förespråkar vinstförbud i välfärdssektorn. Båda driver jämställdhetskrav som individualiserad föräldraförsäkring, höjda kvinnolöner, arbetstidsförkortning. I båda valplattformarna har också ekologisk hållbarhet och vår relation till omvärlden en ganska stark ställning.

I en del frågor går Fi längre än V. Vi uppskattar exempelvis att de går i uttrycklig opposition mot regeringens arbetslinje samt vill införa en koldioxidskatt på mat. Det är även glädjande att de ser frågan om arbetstidsförkortning ur ett klimatperspektiv. Det här är viktiga frågor där V varit lite ängsliga att sticka ut hakan.

Två sakfrågor bekymrar oss dock.

Åtminstone ett av Fi:s förslag kan beskrivas som rent fackföreningsfientligt. De har nämligen övertagit ett av Miljöpartiets mindre genomtänkta förslag, att slå samman a-kassor, sjukförsäkring och socialtjänstens ekonomiska bistånd till en samlad social försäkring. Det är problematiskt av flera skäl, bland annat för att det sannolikt leder till lägre ersättningsnivåer än de som kan garanteras i de inkomstrelaterade försäkringarna. Det som också får fackföreningarna att se rött är att de vill fortsätta driva sina egna a-kassor. Orsaken är främst att länder med statlig arbetslöshetsförsäkring så gott som alltid har lägre facklig organisationsgrad, och därmed svagare fack (se även här).

Det andra är att Fi:s
främsta miljökrav är en global koldioxidskatt. Det är ekonomernas favoritåtgärd eftersom det i teorin skulle leda till att de utsläpp som är billigast att reducera skulle åtgärdas först. Om vi bortser från det demokratiska problemet med att ge FN beskattningsrätt (endast demokratiskt valda organ bör ha den rätten) är förslaget också djupt orättvist. En femma på bensinpriset slår oerhört olika i till exempel Tanzania och Tyskland. I praktiken skulle en global koldioxidskatt leda till att fattiga får ta nästan hela bördan, och därför avvisas förslaget av de flesta miljö- och solidaritetsrörelser. Om Fi ska bli vänsterpartiets och miljöpartiets allierade i klimat- och miljöfrågor behöver de skärpa upp sin politik på detta område.

Så över till den ideologiska skillnaden. Fi talar ständigt i termer av mänskliga rättigheter och diskriminering. I det relativt korta dokumentet nämns diskriminering 13 gånger och rättigheter 16 gånger. I politisk filosofi kallas dessa för negativa friheter – frånvaro av förbud och tvång – och är viktiga i en anglosaxisk, liberal politisk tradition. Men Fi har förvånansvärt lite att säga om positiva friheter – möjligheten att göra det man vill – som är så viktig i till exempel den socialistiska traditionen och fortfarande är tydlig i V:s valplattform. Det mer svårdefinierade och subjektiva begreppet rättvisa, som hör till de positiva friheterna domän – att kräva makt, snarare än bara rätt – nämns bara två gånger. Skillnaden mot Vänsterpartiets valplattform är slående. Här saknas inte de negativa friheterna. Diskriminering nämns åtta gånger, rättigheter två. Skillnaden är att rättvisa nämns 11 gånger.

Ett konkret exempel gäller synen på arbetsmarknaden. Fi kräver jämställda löner och slut på diskriminering av rasifierade. Det är bra (och det gör även V). Men vid sidan av problemet att vissa delar arbetarklassen diskrimineras i förhållande till andra delar av arbetarklassen, finns problemet att arbetarklassen i sin helhet har pressats tillbaka i förhållande till borgarklassen. Fi lägger inga offensiva förslag för att komma tillrätta med de otrygga anställningarna, de ökande inkomstklyftorna, den höga arbetslösheten, eller den vedervärdiga jakten på arbetslösa. De stannar vid de negativa friheterna.

Som vi har sett har Fi heller inga problem att lägga antifackliga förslag. Kanske beror det på att nyttan av starka fack motiveras av de positiva friheterna. För en liberal är det tillräckligt att ingen diskrimineras, och visserligen bevakar facken även att de negativa friheterna i LAS, MBL osv efterlevs. Men framför allt är det organisationer som handlar om att ge makt åt arbetare att förbättra sina liv. Inte främst för att de skulle vara diskriminerade enligt liberala rättighetskataloger, utan för att det är en fråga om rättvisa.

I ett stycke i valplattformen tar sig Fi an denna ideologiska skillnad. Där står att diskriminering, sexism och rasism inte kan härledas ur klassförtryck och kapitalism, och inte nödvändigtvis försvinner med ett socialistiskt samhälle. Vi håller förstås med, och undrar stillsamt vem som hävdar motsatsen; inte Vänsterpartiet i alla fall.

Men vad vill Fi ha sagt med denna mening? För det första får vi intrycket att deras mål är en värld bestående av negativa friheter – frånvaro av diskriminering, sexism och rasism. Gott nog, kanske, men i så fall finns ingenting som i grunden skiljer dem från de liberala partierna. De är också mot diskriminering, även om de inte är lika radikala som Fi i sin iver att rå på den.

För det andra verkar Fi mena att eftersom socialism inte är någon garanti emot diskriminering, så är det inget att ha. Det är förstås logiskt om slutmålet är frånvaron av diskriminering. Men Fi talar också om ”klassförtrycket”. Ska även ”klassförtryck” förstås inom ramen för de negativa friheterna? Som att klassamhället är okej så länge alla har lika möjligheter, är lika inför lagen, inte diskrimineras? Återigen – då är Fi i grunden liberala.

Eller menar de, som Vänsterpartiet, att det finns något motbjudande med själva klassamhället, att ”klassförtrycket” uppstår och reproduceras ur ekonomiska – snarare än juridiska eller politiska – orättvisor och ojämlikheter? I så fall finns två möjliga utvägar.

Antingen gör Fi anspråk på att deras ”antirasistiska feministiska politik för ett Sverige och en värld fri från diskriminering” är en garant för ett avskaffat klassförtryck. Det vore märkligt, närmast en inverterad spegelbild av den klassiska, socialistiska chauvinismen de kritiserar (alltså den som ansåg att kvinnofrågan skulle lösa sig automatiskt under socialismen).

Eller så kräver de ett slut på klassamhället. Det kräver dock att Fi ifrågasätter kapitalismen, för en kapitalism utan klasser är otänkbar. Då måste de även fundera över alternativ. Då går det inte att ”ställa sig bortom höger och vänster” – och det går inte att formulera sina målsättningar endast i termer av negativa friheter.

Fi behöver helt enkelt förklara sig. Är de för eller emot klassamhället? Om de är emot, hur ska det avskaffas? Vad är i så fall deras alternativ? Eller vill de behålla kapitalismen, om än utan formell diskiminering?

För oss är politikens mål (bland annat) rättvisa och jämlikhet. Det inkluderar, men går utöver, mänskliga rättigheter och jämställdhet. För oss är det omöjligt att bortse från maktförhållanden, från höger-vänsterskalan – från att kapitalismen måste avskaffas. Och det bästa alternativet som vi känner till är någon form av socialism.

Advertisements

3 thoughts on “Fi:s valplattform: Hiss och diss. Och en ideologisk analys av skillnaderna mellan Fi och V

  1. Det där med att slå samman alla typer av socialförsäkring har flera dåliga sidor. Som Harz IV i Tyskland har visat är det inte bara så att det landar på den lägsta möjliga ersättningsnivån, omvänt verkar det som att möjligheterna att ta den ifrån människor som bedöms som “arbetsovilliga” tas från det försäkringssystem där det är lättast att förlora sin ersättning.

  2. Pingback: Vart går Feministiskt Initiativ? | PEPPRAT RÖDGRÖNT

  3. Tack för en välskriven tydlig å klargörande text! Jag undrar om det kan vara så att Fi menar att en ska expandera de mänskliga rättigheterna till att omsluta både sociala å ekonomiska rättigheter? Så som jag ser det så kan det minska gapen till en viss del, som den vägen vissa Latinamerikanska länder valt men dock med målet att nå socialism en dag. Jag skulle vara tacksam om ni delade era tankar om detta.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s