Nedläggningen av Värtaverket: Bra för Stockholm, bra för världen

Dagens Nyheters Stockholmsdel har två dagar i rad uppmärksammat att den nya rödgrönrosa majoriteten i Stockholms stadshus avser att lägga ner kolkraftverket i Värtan senast år 2020 (se även här). Bra tycker jag! Den som läser artiklarna kan dock få intrycket att det mest är en symbolhandling – förvisso dyrt men utan egentlig klimatpåverkan. Men det är som tur är inte fallet.

Det korta svaret

är att ingen annan enskild åtgärd kan minska Stockholms koldioxidutsläpp så mycket som en nedläggning av Värtaverket. Kolkraftverket står för närmare en tredjedel av Stockholms utsläpp, och Fortums framtidsplaner, uppdragna tillsammans med det förra högerstyret, var att släppa ut 500 000 ton koldioxid varje år mellan 2016 och 2030. Alltså även efter att det nya biobränsleeldade kraftvärmeverket KVV8 tas i drift 2016, och som gör att Stockholm klarar fjärrvärmen i stort sett utan kol och olja.

Om det nya styret lyckas med målsättningen att börja minska utsläppen redan från 2016 och fasa ut kolkraften helt till 2020 kommer alltså över fem miljoner ton koldioxid att sparas. Det är väldigt mycket! Det skulle dessutom få positiva återverkningar i omvärlden och göra Stockholm till ett sant klimatföredöme. Svårare än så är det inte.

Det långa svaret

är att det förstås också finns en del komplikationer, och det är dessa som DN har fokuserat på. Men även på de svårare frågorna finns det bra svar. De kräver bara en längre utvikning.

I DN:s första artikel står det så här:

Det finns också minst två miljöproblem med att stänga kolkraften. Det ena är att ersättningen för den elektricitet som nu produceras i kolkraftvärmeverket till stora delar kommer att produceras i ineffektiva kraftverk där 70 procent av energin kyls bort. Det blir därför ingen omedelbar klimatvinst. Det andra är att Stockholms fjärrvärme kalla vinterdagar kommer att komma delvis från oljeeldade pannor.

Det första problemet bygger på väldigt lösa antaganden. Det nya bioeldade kraftvärmeverket KVV8 kommer från 2016 att ersätta den el och värme som produceras i kolkraftverket KVV6, så någon omedelbar utsläppsökning kommer inte alls att behöva ske. Men om man vill krångla till saken kan man hävda att marknaden för elektricitet har blivit europeisk. Om Fortum fortsatte att producera el i KVV6 även efter 2016, så skulle den elen kanske kunna exporteras till länder som annars skulle ha använt ÄNNU sämre kolkraftverk – så kallade kondensverk som inte tar tillvara värmen.

Men detta är ett teoretiskt resonemang som bygger på många lösa antaganden som inte alls nödvändigtvis stämmer. Det är långt ifrån säkert att ett kolkraftverk i t ex Tyskland stängs till följd av att Fortum kan sälja motsvarande mängd el. Mer sannolikt är att ett gaskraftverk – med betydligt bättre miljöegenskaper än Värtaverket – stängs, eftersom kol  är billigare än gas. Eller så stängs ingenting utan marknaden anpassar sig i stället till det ökade utbudet genom en prissänkning. I så fall bidrar Fortum alltså till sänkta elpriser och höjda utsläpp. Eller så beslutar sig EU någon gång mellan nu och 2020 för att göra det enda rimliga – att helt fasa ut kolkraften. Då var det bra att vi i Stockholm var lite förutseende. Poängen är att osäkerheterna i den här typen av beräkningar är väldigt stora. Vad vi vet är att om vi stänger Värtaverket 2020 i stället för 2030 så sparar vi över fem miljoner ton koldioxid, och det är väldigt, väldigt viktigt.

I rättvisans namn bör det också sägas att samma typ av uträkningar kan göras på den S-Mp-regeringens beslut att prisa bort kärnkraften. Tänk om elproduktionen i två hela kärnkraftverk förutsätts tas över av polska brunkolsverk – då kan vi tala om en negativ klimateffekt av gigantiska proportioner. Det är faktiskt ett mer relevant exempel än fallet Värtaverket.

Det andra problemet i citatet ovan uppfattar jag som missvisande. Även idag används oljespetspannor för att klara efterfrågetopparna under kyliga vinterdagar. Jag kan inte se att det behovet skulle öka av att koleldade KVV6 byts ut mot biobränsleeldade KVV8. Dessa pannor är ett problem som Fortum och den nya majoriteten behöver ta sig an: att successivt byta ut även dessa pannor mot sådana som drivs av förnybara bränslen. Men det är ett annat problem.

I DN:s andra artikel lyfts en annan problematik upp redan i rubriken. Experten: Bra för Stockholm, utan effekt för världen. Experten är Naturskyddsföreningens f d trafikexpert Magnus Nilsson som nu undersöker EU:s utsläppshandel. Han välkomnar en nedläggning av Värtaverket men på ett motsägelsefullt sätt.

Det minskar utsläppen i Stockholm och det är bra, men betyder ingenting för de totala utsläppen …  Det som avgör hur stora koldioxidutsläppen blir är hur många utsläppsrätter EU delar ut, antingen gratis eller via auktioner. Stängs kolkraftvärmeverket i Värtan betyder det bara att Fortum kommer att använda de utsläppsrätter man fått för att öka utsläppen vid någon annan anläggning de äger eller till att sälja dem. Utsläppen blir varken högre eller lägre

Nilssons scenario är tänkbart, kanske till och med troligt, men inte alls så säkert som DN-artikeln ger intryck av. Resonemanget haltar på ett par punkter.

För det första. Nedläggningen ska ske 2020, och om hur EU:s utsläppshandel ser ut 2020-talet vet vi föga. Det finns en del inriktningsbeslut för åren 2021-2028, bland annat om ett prisgolv på utsläppsrätter vilket vore bra eftersom det håller uppe omvandlingstrycket, men det är alldeles för tidigt att dra säkra slutsatser. Kanske har reglerna ändrats så att ambitiösa länder, kommuner eller företag som går före i omställningen belönas genom att de utsläppskrediter som skulle tillfalla dem annars skrotas utan ekonomisk förlust? Kanske har EU krympt bubblan så pass mycket att utsläpp från alla kolkraftverk blir ekonomisk olönsamma? Eller tvärtom: Kanske fungerar handeln så illa att priserna på utsläppkrediter sjunkit och ingen efterfrågan finns? I alla dessa scenarier bryts kopplingen mellan minskning här och ökning där. Kanske finns inte utsläppshandeln kvar över huvud taget – den dras onekligen med en del allvarliga problem och är ifrågasatt. Med andra ord är det alldeles för tidigt att dra några slutsatser om hur EU:s utsläppshandel kommer att fungera efter 2020. Det är bara spekulationer. Att en tidigarelagd nedläggning av Värtaverket sparar stora utsläpp här är däremot säkert.

För det andra. Jag är själv ingen större anhängare av utsläppshandelssystem bland annat eftersom de – vilket vi nu alltså bevittnar – bidrar till att passivisera lokala, och till och med nationella, omställningsambitioner. Det bör alltså stå klart att alla ansträngningar för att minska utsläppen i den europeiska handlande sektorn lider av samma Magnus nilssonska dilemma. Det gäller Spaniens solcellssatsningar, Danmarks vindkraftsutbyggnad, Tysklands Energiewende, Storbritanniens koldioxidbudget, osv. Det gäller företag som fasar ut utsläpp. Det kommer snart att gälla flyget, inklusive alla privatpersoner som avstår från att flyga, och då riskerar att få höra att det ändå inte spelar någon roll för de totala utsläppen.

Är det överhuvudtaget meningsfullt att uppmuntra länder, företag och personer att ta ledningen i klimatomställningen? Ja, för vad som saknas i de teoretiska modellerna är den politiska dynamik som skapas under omställningsarbetet. När klimatåtgärder vidtas för att minska utsläppen sätter det ett politiskt tryck på EU att också minska utsläppsbubblan. Annars kommer priserna att falla (det har ju redan hänt flera gånger) och då förlorar systemet legitimitet. Det är av rädsla för att systemet ska braka ihop som kommissionen då och då föreslår annullering av utsläppsrätter eller en krympt bubbla. Teorin stämmer därför inte alltid med den politiska praktiken. Det är viktigt att gå före. Av moraliska skäl, för att inte ge efter för hopplösheten. Men också rent konkret i dagens EU. Utsläppsminskningar sätter tryck på EU att sänka utsläppstaken.

Därför är rubriken i DN möjligen felaktig. Den borde ha lytt: Bra för Stockholm, bra för världen.

Rödgrönt klimathaveri

Jag skriver inte detta för att ta billiga politiska poänger på S och Mp. Jag är säker på att regeringen ville få igenom förbättrade klimatmål för EU, jag vet att det parlamentariska läget i Sverige är mycket svårt och förhandlingsläget i EU är ännu svårare.

Ändå kan jag inte låta bli att konstatera att regeringen schabblat bort EU:s superviktiga klimatmål på ett sätt som gränsar till haveri. Om den ändå kunde ha hittat en något mindre viktig överlevnadsfråga för mänskligheten att göra sina nybörjarmisstag på.

Filmen ovan visar en del av haveriet. Att regeringen inte kunde bestämma sig för vad den skulle söka för mandat att driva i förhandlingen om EU:s klimatmål till 2030. Först inga siffersatta mål alls, sedan antingen 50 procents minskning av utsläppen, 40 procents förnybar energi och 30 procents energieffektiviseringen (50-40-30), som regeringen “egentligen” ville. Eller 40 procents utsläppsminskning och icke-bindande mål om 27 procent förnybar energi och 30 procent energieffektivisering (40-27-30), som var EU-kommissionens förslag.

Efter flera dagars motstridiga uppgifter från olika regeringsföreträdare gick Stefan Löfvén till EU-nämnden och drev – ja, båda två? Fast mest EU-kommissionens förslag. Förvirringen som uppstod vore komisk om inte ämnet var så allvarligt.

Som Jonas Sjöstedt påpekade:
“Det är ungefär som att begära högre lön men samtidigt säga att man kan acceptera en lägre. Då lär man få den lägre.”

Sjöstedt begärde därför ajournering av mötet och verkar ha lyckats övertyga Löfvén att regeringen borde driva den tuffare målsättningen. Men då beslöt sig  Sverigedemokraterna att stödja Alliansens förslag, som är 40-27-30 +10 procents utsläppsminskning utanför unionen. Det vill säga ett för klimatet något bättre förslag än det som S-Mp-regeringen sökte mandat för – om än sämre än vad regeringen “egentligen” säger sig eftersträva.

När S-Mp-regeringen sedan rasade mot att Alliansen gick samman med Sd för att försämra Sveriges klimatposition talar de alltså mot bättre vetande. Visst borde Alliansen och Sd stödja mer ambitiösa mål – men i detta fall var det S och Mp som var minst ambitiösa.

Det är faktiskt skandalöst. Inte blir saken bättre av att redan regeringens önskelinje är för dålig. Exempelvis Vänsterpartiet (och, åtminstone före valet, Miljöpartiet) och Naturskyddsföreningen kräver utsläppsminskningar i EU på minst 60 procent till 2030. Först med det målet ger EU ett rimligt bidrag till att klara tvågradersmålet.

Så inatt fullföljdes andra delen av regeringens klimathaveri, under själva EU-förhandlingarna. Då släppte statsminister Löfvén igenom en uppgörelse som av allt att döma var ännu sämre än EU-kommissionens förslag: Ett 40-27-27 mål, med ickebindande målsättningar för förnybar energi och energieffektivisering. När statsministern inatt ringde hem till riksdagspartierna för att söka stöd för uppgörelsen fick han bara stöd av Sd. Sveriges klimatpolitik i EU vilar nu alltså på S, Mp och Sd, sedan allianspartierna lagt ner sina röster och Vänsterpartiet röstat nej.

Medan Stefan Löfvén nu förklarar sig nöjd med uppgörelsen, rasslar kritiken in från bland annat Vänsterpartiet, Johan Rockström och Naturskyddsföreningen. Ännu så länge har jag inte sett någon kommentar från miljöminister Åsa Romson.

Utöver Löfvén var även Polens premiärminister nöjd: “Jag kom hit för att säga att vi inte tänker åka hem med några extra bördor, och nu åker vi hem utan extra bördor.”

Uppenbarligen gick Polen hårt in i förhandlingarna som företrädare för kolindustrin. De kämpade hårt och lyckades väl. Om en rödgrön regering i ett ganska litet land i Europas periferi en enda gång ska sätta hårt mot hårt i EU och vägra en uppgörelse, så kan jag inte tänka mig ett bättre tillfälle än inatt. Men tydligen var det för mycket begärt.

Återigen, jag skriver inte detta för att ta billiga politiska poäng. Men jag är minst sagt förundrad över hur detta haveri kunde inträffa. Om någon med god insyn vill förklara eller korrigera den här bilden blir ingen gladare än jag.
/RW

Värtan och andra rödgrönrosa godbitar

Värtaverket 2008. Foto: Holger Ellgaard

Idag presenterades den rödgrönrosa överenskommelsen för ett hållbart Stockholm. Den innehåller många godbitar, och det känns väldigt hedrande och ansvarsfullt att få vara med om att förverkliga den. Jag kommer nämligen att representera Vänsterpartiet i Stockholm stads nya fullmäktige.

Vad gäller min hjärtefråga – klimatet – finns en hel del riktigt bra som faktiskt kan göra Stockholm till ett verkligt föredöme:

  • Stockholms stad ska verka för att kraftvärmeverket i Värtan ska fasa ut kolet till senast år 2020. Det är en doldis i mediabevakningen men av extremt stor betydelse för vår trovärdighet i klimatfrågan. Om vi lyckas – staden är hälftenägare, så det gäller att också Fortum övertygas – innebär det att Stockholms energiförsörjning blir i stort sett fossilfri, och ca fem miljoner ton koldioxid sparas i jämförelse med om verket läggs ner 2030, som Fortum nu planerar. Det kan ensamt bidra till att stadens utsläpp minskar med 25-30 procent.
  • Stockholm skärper också målet för att bli en helt fossilfri stad. Det flyttas nu från 2050 till 2040. Också det viktigt för Stockholm som hållbar stad, samtidigt som vi inte får skjuta upp arbetet bara för att målet är långt bort. Därför är det bra att vi är överens om att målen ska kombineras med ”reella styrmedel och kontinuerligt följas upp”.
  • Transportsektorns klimatpåverkan ska minska ”väsentligt” redan på kort sikt. Utsläppen ska minska, bland annat genom att matavfallsinsamlingen ökar till 70 procent år 2020 och blir biogas. Gång-, cykel- och kollektivtrafik ska konsekvent prioriteras framför bilar. Biltrafiken ska minska och godstrafiken rationaliseras.
  • Tyvärr har S-Mp-regeringen beslutat att fortsätta bygget av Förbifart Stockholm, men det har i alla fall öppnat för en omförhandling av trängselskatten som nu nästan helt går till att bygga vägar. Den rödgrönrosa majoriteten i Stockholms stad välkomnar förhandlingen och kräver att minst hälften av trängelskatten ska användas till kollektivtrafik – och allting de kommande sju åren, för att kompensera för att borgarna använt så mycket till väg. Om vi får igenom detta i en förhandling, och hur det i så fall påverkar vägbygget, återstår att se. Det kan åtminstone ge ett stort och välbehövligt tillskott till Stockholms kollektivtrafik.
  • Slutligen den största mediala nyheten: att Bromma flygplats läggs ner 2022 (även detta måste förhandlas med staten, men det är Stockholms linje). Klimateffekten av det kan diskuteras eftersom Arlanda och Skavsta kan svälja i princip all trafik som nu går till Bromma. Men kanske ger det i alla fall en liten konkurrensfördel till tåget och bidrar därmed till minskade utsläpp. Om inte annat blir det mycket, välbehövliga bostäder i bra läge.

Hela överenskommelsen kan läsas här.

/Rikard

Äntligen en plan för avveckling av kolkraften

I Fortum Värmes miljörapport för 2013 framgår att koldioxidutsläppen från det koleldade kraftvärmeverket mitt i Stockholm, i Värtahamnen nära Ropsten, ökade med hela 17 procent 2013. Upp från 543 000 ton till 632 000. Men det är inte så dramatiskt som det låter – det var snarare 2012 som var ett ovanligt bra år på grund av den milda vintern.

Det upprörande är i stället att utsläppen från Värtaverket fortfarande ligger kvar på en så extremt hög nivå. Vänsterpartiet publicerade redan 2010 en rapport som konstaterade att Värtaverket gör ungefär lika stora koldioxidutsläpp som alla Stockholms bilar – och det stämmer i stort sett än. Den senaste uppgiften om utsläpp från personbilarna i Stockholms stad är från 2011, då utsläppen från personbilstrafiken i Stockholms stad uppgick till 747 000 ton .

Vad gör då Fortum värme – som samägs av Stockholms stad och finska staten – åt dessa enorma klimatutsläpp? Alldeles för länge gjorde de alldeles för lite. Men sedan bland annat Vänsterpartiet började kritisera utsläppen gör de faktiskt en del. Dels byggs nu ett nytt, biobränsleeldat kraftverk i Värtahamnen som ska tas i drift 2016. Det är storartat, men dessvärre kommer det inte att ersätta det koleldade kraftverket utan öka Fortum Värmes totala produktion och öka exporten av kolkraftsel. Vi anser att produktionen, snarare än att överproducera kolkraftel för export, ska inriktas på att klara Stockholms fjärrvärmebehov med så lite användning av kol som möjligt.

Givetvis måste kolkraftverket snarast ersättas helt av ytterligare ett bioeldat kraftverk. Glädjande nog verkar nu även Fortum Värme inse det. De uttryckte nyligen ”en vision” om att bygga ytterligare ett bioeldat kraftvärmeverk vid den nedlagda Lövsta-deponin i Hässelby, vilket skulle bidra till att klara värmebehovet ända från Sigtuna till Södertälje. ”Då kan användningen av kol i Värtaverket avvecklas”, skriver Fortum Värme.

Utmärkt! Äntligen! Vi måste förstås titta lite mer noggrant på detta innan vi kan lova alltför mycket. Men en sak lovar jag: om vi får regeringsskifte i Stockholm där Vänsterpartiet ingår kommer jag att göra allt vad jag kan för att förverkliga ambitionen i denna vision.
/RW

Stockholm behöver en solcellsrevolution

Det skriver Ann-Margarethe Livh, Jens Holm och Rikard Warlenius i en debattartikel i Ny Teknik.

Sveriges storstadskommuner bör göra en storsatsning på förnybar energi och sätta solceller på i stort sett alla tak. Det är ett konkret sätt att möta klimathotet, det är ekonomiskt lönsamt och rätt utfört ger det jobb till arbetslösa ungdomar. Stockholm kan gå i täten, skriver företrädare för Vänsterpartiet.

Solinstrålningen i Stockholm är nästan lika stor som i södra Tyskland, och eftersom priset för solceller rasar är det nu ekonomiskt lönsamt att sätta upp solceller även på våra breddgrader. Om det görs på rätt sätt är klimat- och miljönyttan mycket stor och det ger samtidigt nya jobb.

Stockholm Stad har i en ny rapport, ”Förnybar energi i stadens egna fastigheter”, föreslagit att solceller monteras på de av stadens egna fastigheters tak som är mest lämpliga, sammanlagt en yta av cirka 1,8 miljoner kvadratmeter. Dessa tak bedöms kunna alstra 243 gigawattimmar per år, vilket är mer än en tredjedel av stadens årliga elanvändning.

Utslaget på de 30 år en solpanel beräknas hålla blir energipriset bara några ören mer än vad staden i dag betalar för elen – men medan priset på den egna solelen ligger stilla i tre decennier, väntas den inköpta elen stiga i pris med ett par procent varje år. På lång sikt är solcellselen alltså betydligt billigare.

Eftersom Stockholms stad redan köper el från förnybara energikällor är den omedelbara klimatnyttan av en solcellssatsning begränsad. Men med egen alstring av el frigörs miljöel till andra användare, vilket i förlängningen ersätter kolkraftsel i Sverige eller övriga Europa. Dessutom kan staden använda den egna elen till exempelvis elmotorer i bussar och bilar som ersättning för fossila bränslen, eller i eldrivna uppvärmningsalternativ till fjärrvärmen från Fortums kolkraftverk i Värtahamnen som i dag orsakar väldiga koldioxidutsläpp.

Tillsammans med en energieffektivisering av stadens fastigheter blir klimatnyttan då väldigt stor.

En solcellsatsning ger också nya gröna jobb. Genomförs planen i Stockholms stad på 10 år ger det över 100 heltidsjobb. Vi vill i första hand erbjuda dem till arbetslösa ungdomar som bor i de områden där många av stadens fastigheter står, exempelvis på Järvafältet och i Söderort. De får då en utbildning i en riktig framtidsbransch, värdefull även efter att stadens tak är fyllda med solpaneler.

Förslaget gynnar även solcellsbranschen. Om vi menar allvar med att göra en grön omställning måste det bli slut på kortsiktiga symbolprojekt och löften som tas tillbaka – tydliga regelverk och stora offentliga beställningar behövs för att ge den långsiktighet åt branschen som krävs.

Vänsterpartiet vill genomföra rapportens förslag i snabb takt men även gå betydligt längre.

För det första föreslår rapporten att bara 10 procent av den föreslagna utbyggnaden ska ha skett till 2020. Vi ser ingen anledning till att dra benen efter oss; både klimathotet och ungdomsarbetslösheten är redan över oss.

Hänsyn behöver förstås tas till de kommunala bostadsbolagens renoveringsplaner, men enligt vår bedömning går det att öka utbyggnadstakten betydligt. Med fortsatt sjunkande priser på solceller kommer det även att bli lönsamt att sätta solceller på fler än de tak som Stockholms stads rapport föreslår, även om det är osäkert exakt på hur många fler.

Med andra statliga regler som Vänsterpartiet redan driver och räknar med blir verklighet vid ett regeringsskifte efter höstens val, kan fastighetsägare ”kvitta” sin egenproducerade el gentemot elnätet utan skattetrösklar. Om en fastighet i dag exporterar ut el på nätet över en viss brytpunkt drabbas ägaren av en skattechock eftersom även den el som då konsumeras direkt i fastigheten beskattas.

Vi vill istället
se ett nettodebiteringssystem där fastighetsägaren kan kvitta sitt överskott mot sitt behov. Den borgerliga regeringen bereder nu ett system där en skattereduktion ska ta bort skattechocken för privatpersoner. Men dels är systemet betydligt krångligare än en nettodebitering, dels gäller förslaget enbart små anläggningar, i första hand ägda för privatpersoner.

Med ett riktigt nettodebiteringssystem, som även gäller kommuner, privata fastighetsägare och bostadsrättsföreningar, kan Sverige få en efterlängtad solrevolution. Då finns incitament för att installera solceller nästan överallt i Sverige.

Vid ett regeringsskifte i Stockholms stad lovar vi att driva på för en rask utbyggnad av solceller på stadens egna tak och att underlätta för bostadsrättsföreningar och privata fastighetsägare.

Ann-Margarethe Livh, Gruppledare (V) Stockholms stadshus

Jens Holm, Riksdagsledamot (V)

Rikard Warlenius, Humanekolog och kandidat (V) till Stockholms stadsfullmäktige

Kolkraft – inte bara i Kina

Värtaverket 2008. Foto: Holger Ellgaard

Värtaverket 2008. Foto: Holger Ellgaard

[Krönika i Fria Tidningen]

En klimatengagerad bekant berättar att hon satt ute i vintersolen i helgen och pratade med en granne om de bistra framtidsutsikterna. Grannen menade att jo visst är det hemskt, men vi i Sverige gör ju vad vi kan.  ”I Kina bygger de en massa kolkraftverk, sådana finns ju inte i Sverige längre.”

Att min bekant bor i stadsdelen Hjorthagen i Stockholm, bara ett par hundra meter från Sveriges största kolkraftverk, gör historien extra pikant.

– Men i Värtaverket eldar de ju med olivkärnor, visste grannen.

Det intrycket får man faktiskt om man har vägarna förbi. För där på fasaden hänger en gigantisk vepa med texten ”Ännu fler olivkärnor blir el och fjärrvärme”. Men den reklamen borde vara snudd på åtalbar. Enligt Värtaverkets egen miljörapport brände de visserligen något fler olivkärnor 2010 än året innan, men andelen fossila bränslen ökade. Olivkärnekrosset utgör bara två procent av verkets bränsletillförsel, medan Värtaverkets utsläpp från kol och olja i själva verket ökar mycket kraftigt: 2010 släpptes 45 procent mer koldioxid ut än 2008!

Värtaverket ägs till hälften av Stockholms stad, som titt som tätt skryter över sina miljö- och klimatmål, samtidigt som den andra hälftenägaren, finska statliga Fortum, skickar ut pressmeddelanden om satsningar på biobränslen (någon gång i framtiden). Denna uppenbara grönmålning av Stockholms i särklass största miljöförstörare – större utsläpp än från hela Stockholmstrafiken – borde vara en klockren nyhet, men jag har inte sett ett ord om detta i pressen.

En orsak är nog att grannen i Hjorthagen knappast är ensam om tron på Sverige som miljöföregångare. Budskapet har pumpats ut från så många talarstolar, debattsoffor och ledarsidor att det inte längre ifrågasätts ens hos den yrkeskår som har till uppgift att granska makten.

Därför tipsar jag härmed alla hugade att informera om och ta upp kampen mot de kraftvärmeverk som fortfarande spyr ut enorma mängder koldioxid, trots att de vore relativt billiga att ställa om till biobränsledrift. För det finns fler än Värtaverket, och de flesta av dem ägs ännu av kommunala energibolag och är direkt politikerstyrda. Andra har privatiserats, vilket kanske försvårar en omställning – men flera av de ”privata” energibolagen är faktiskt statliga, som Vattenfall och Fortum, och därmed känsliga för politisk påverkan.

En rad kraftvärmeverk kvalar in på den svarta topplistan över Sveriges största utsläppskällor. På sjätte plats finns Öresundsverket i Malmö, ett gasdrivet värmekraftverk som ägs av E.On och invigdes så sent som 2009 efter ett sorgligt beslut av S, V och Kd. På plats sju finns Värtaverket, och på plats nio det kommunala koleldade Arosverket i Västerås.

Lite längre ner hittar vi i tur och ordning Boländeranläggningarna i Uppsala, som drivs av Vattenfall och till stor del eldas med torv, Igelstaverket i Södertälje (kommunalt, torv), Karskärsverket i Gävle (ägs av Korsnäs AB, olja), kraftvärmeverket i Linköping (kommunalt, kol och olja), Helenholmsverket i Malmö (E.On, gas och olja) och kommunala Korstaverken i Sundsvall, där ett förslag av S och V i höstas om att ersätta oljepannan med en biobränsleeldad avslogs av de borgerliga partierna och, obegripligt nog, MP.

Sammanlagt stod den till stora delar offentliga energisektorn för en sjättedel av Sveriges utsläpp 2010, trots att vårt land har mycket goda möjligheter att ställa om till 100 procent förnyelsebar energi. En förutsättning för att koleldandet kan fortgå ostört är den hovsamma inställning från media och miljörörelse som gör att man kan bo rakt under en skorsten utan att känna till att den spyr ut fossil koldioxid.

Rikard Warlenius