Rödgrönt klimathaveri

Jag skriver inte detta för att ta billiga politiska poänger på S och Mp. Jag är säker på att regeringen ville få igenom förbättrade klimatmål för EU, jag vet att det parlamentariska läget i Sverige är mycket svårt och förhandlingsläget i EU är ännu svårare.

Ändå kan jag inte låta bli att konstatera att regeringen schabblat bort EU:s superviktiga klimatmål på ett sätt som gränsar till haveri. Om den ändå kunde ha hittat en något mindre viktig överlevnadsfråga för mänskligheten att göra sina nybörjarmisstag på.

Filmen ovan visar en del av haveriet. Att regeringen inte kunde bestämma sig för vad den skulle söka för mandat att driva i förhandlingen om EU:s klimatmål till 2030. Först inga siffersatta mål alls, sedan antingen 50 procents minskning av utsläppen, 40 procents förnybar energi och 30 procents energieffektiviseringen (50-40-30), som regeringen “egentligen” ville. Eller 40 procents utsläppsminskning och icke-bindande mål om 27 procent förnybar energi och 30 procent energieffektivisering (40-27-30), som var EU-kommissionens förslag.

Efter flera dagars motstridiga uppgifter från olika regeringsföreträdare gick Stefan Löfvén till EU-nämnden och drev – ja, båda två? Fast mest EU-kommissionens förslag. Förvirringen som uppstod vore komisk om inte ämnet var så allvarligt.

Som Jonas Sjöstedt påpekade:
“Det är ungefär som att begära högre lön men samtidigt säga att man kan acceptera en lägre. Då lär man få den lägre.”

Sjöstedt begärde därför ajournering av mötet och verkar ha lyckats övertyga Löfvén att regeringen borde driva den tuffare målsättningen. Men då beslöt sig  Sverigedemokraterna att stödja Alliansens förslag, som är 40-27-30 +10 procents utsläppsminskning utanför unionen. Det vill säga ett för klimatet något bättre förslag än det som S-Mp-regeringen sökte mandat för – om än sämre än vad regeringen “egentligen” säger sig eftersträva.

När S-Mp-regeringen sedan rasade mot att Alliansen gick samman med Sd för att försämra Sveriges klimatposition talar de alltså mot bättre vetande. Visst borde Alliansen och Sd stödja mer ambitiösa mål – men i detta fall var det S och Mp som var minst ambitiösa.

Det är faktiskt skandalöst. Inte blir saken bättre av att redan regeringens önskelinje är för dålig. Exempelvis Vänsterpartiet (och, åtminstone före valet, Miljöpartiet) och Naturskyddsföreningen kräver utsläppsminskningar i EU på minst 60 procent till 2030. Först med det målet ger EU ett rimligt bidrag till att klara tvågradersmålet.

Så inatt fullföljdes andra delen av regeringens klimathaveri, under själva EU-förhandlingarna. Då släppte statsminister Löfvén igenom en uppgörelse som av allt att döma var ännu sämre än EU-kommissionens förslag: Ett 40-27-27 mål, med ickebindande målsättningar för förnybar energi och energieffektivisering. När statsministern inatt ringde hem till riksdagspartierna för att söka stöd för uppgörelsen fick han bara stöd av Sd. Sveriges klimatpolitik i EU vilar nu alltså på S, Mp och Sd, sedan allianspartierna lagt ner sina röster och Vänsterpartiet röstat nej.

Medan Stefan Löfvén nu förklarar sig nöjd med uppgörelsen, rasslar kritiken in från bland annat Vänsterpartiet, Johan Rockström och Naturskyddsföreningen. Ännu så länge har jag inte sett någon kommentar från miljöminister Åsa Romson.

Utöver Löfvén var även Polens premiärminister nöjd: “Jag kom hit för att säga att vi inte tänker åka hem med några extra bördor, och nu åker vi hem utan extra bördor.”

Uppenbarligen gick Polen hårt in i förhandlingarna som företrädare för kolindustrin. De kämpade hårt och lyckades väl. Om en rödgrön regering i ett ganska litet land i Europas periferi en enda gång ska sätta hårt mot hårt i EU och vägra en uppgörelse, så kan jag inte tänka mig ett bättre tillfälle än inatt. Men tydligen var det för mycket begärt.

Återigen, jag skriver inte detta för att ta billiga politiska poäng. Men jag är minst sagt förundrad över hur detta haveri kunde inträffa. Om någon med god insyn vill förklara eller korrigera den här bilden blir ingen gladare än jag.
/RW

EU-val på vinst och förlust

1093

EU-valresultatet i Stockholm och Söderort är en tröst i bedrövelsen över resultatet i andra delar av Europa, där rasistiska och fascistiska partier fick stora framgångar. Som i Blekinge, Dalarna och Gävleborg, där Sd blev näst största parti. Samtidigt: Den röd-grön-rosa alliansen får majoritet i Sverige – och i Stockholm hela 54.5 procent. I Östra Söderort är resultatet nästan löjligt progressivt: Mp 23.1, S 20.7, Fi 12.6 och V 10.4.

De båda arbetarrörelsepartierna har dock gjort rätt medelmåttiga val. Både S och V ligger under vad de förväntas få i riksdagsvalet. För S del är det inte så märkligt. Folk röstar lite friare i EU-valet vilket brukar gynna mindre ytterkantspartier. För V är det desto märkligare eftersom det är ett parti som borde vara starkare i EU-valet än i andra val, och också var det fram till valet 2009.

Det anmärkningsvärda för Vänsterpartiets del är alltså inte själva resultatet på 6,3 procent. Det stämmer rätt väl med vad de flesta opinionsundersökningar förutspådde. Nej, det som behöver förklaras är varför resultatet skiljer sig så pass mycket från vad vänstern har i undersökningar som gäller riksdagsvalet, där partiet ligger runt 8-9 procent. Enligt Valu röstade bara 60 procent av dem som har tänkt rösta på vänstern i riksdagsvalet på V i EU-valet. Hur kan det komma sig?

Att vänstern inte har så kända toppkandidater kan vara en delförklaring, men å andra sidan – vem visste vem Soraya Post var för ett par månader sedan? Att det med F! blivit trångt på vänsterkanten är också en delförklaring – partiet har haft ett formidabelt genomslag – men förklarar inte varför just Vänsterpartiet drabbas; Miljöpartiet gick som bekant fantastiskt bra ändå. Resultatet verkar inte heller bero på någon organisatorisk genomklappning. Partiorganisationen har gjort en bra kampanj. Förklaringarna behöver därför sökas på annat håll, och här är två tror vi är särskilt viktiga.

För det första var vänsterns valkampanj onödigt otydlig och med delvis fel fokus. Det blev ganska tidigt klart att de stora frågorna i valrörelsen skulle bli miljö/klimat och jämställdhet/antirasism. Det borde innebära skördetid för ett socialistiskt och feministiskt parti med ekologisk grundsyn, det parti som enligt Naturskyddsföreningen är bästa klimatpartiet. Men trots de vindar som blåste handlade kampanjen mest om, ja vad handlade den om egentligen? Vinster i välfärden? I så fall tyckte väljarna uppenbarligen att den frågans koppling till EU är för svag.

För det andra har vänsterpartiet en i vissa stycken ologisk och svårkommunicerad EU-politik. I så gott som varje utfrågning eller debatt fick partiföreträdare försöka förklara varför de röstar på ett sätt i EU-parlamentet, och på ett annat sätt i riksdagsvalet. Det gällde till exempel kvinnlig representation i bolagsstyrelsen, HBTQ-rättigheter eller vissa miljöfrågor. Detta kan mycket väl leda till en ordentlig debatt om Vänsterpartiets gamla utträdeskrav. Men det stora problemet tror vi inte är utträdeskravet i sig – det är så nedtonat – utan snarare en rätt fyrkantig tolkning av en ganska otydligt formulerad princip i partiprogrammet som i vissa fall verka hindra våra parlamentariker att rösta på saker som vi annars tycker är bra.

Principen tolkas som att inom områden där EU redan har beslutandemakt röstar de för det bästa förslaget, men inom områden som handlar om att föra över mer makt till EU röstar de emot – även om det handlar om saker partiet annars är för. Faktum är att principen är mer nyanserad redan i partiprogrammet, där miljöproblem och finansiella flöden nämns som områden där vi kan göra undantag. Därför hoppas vi att Malin Björk, med stöd av partiet, kommer att våga förhålla sig friare till denna princip. För även om vi är EU-kritiker som inte vill föra över mer makt till Bryssel totalt sett bör det inte betyda att vi är emot att makt överförs i varje specifikt fall.

Känslan vi får är att Vänsterpartiets ledning inte ville driva en aktiv, EU-inriktad valkampanj utan mest ville få valet överstökat med minsta möjliga skada och med bibehållet fokus på vinstfrågan. Men den strategin har en prislapp. Partiet missade chansen att bredda väljarnas syn på vänsterpartiet, tog inte tillfället att föra ut ett alternativ till åtstramningsunionen – ett rött, grönt och inkluderande Europa – och missade tillfället att öka vänsterns inflytande över EU. Det finns också en viss risk att det mediokra resultatet spiller över på riksdagsvalet.

Men det sistnämnda tror vi inte händer. Den övergripande valstrategin håller nog, men Vänsterpartiet behöver fundera på vad vi egentligen vill med EU. Lika bra att börja nu.

EU har framtiden i sina händer

[Inledare i Fria tidningen]

Tänk att just vi råkar leva under de få år då Jordens utveckling bestäms för flera årtusenden framåt. Inte för att planeten själv, eller växterna eller de andra djurarterna, bryr sig om det. Men de val just vår generation gör kommer att ha ett enormt inflytande över möjligheterna för kommande generationer av människor att leva trygga och rika liv. För som Karl Marx skrev redan 1844: ”Att människans fysiska och andliga liv sammanhänger med naturen har ingen annan innebörd än att naturen hänger samman med sig själv, ty människan är en del av naturen.”

Jag talar förstås om att halten av växthusgaser i atmosfären nu har passerat den nivå då jordens klimat kommer att förbli stabilt, och att bara en snabb reduktion av utsläppen kan hindra allvarliga klimatförändringar. Det som står på spel är inte så lite. Naturvetenskapliga forskare utmärks av stor saklighet och säger sällan något utan gediget forskningsstöd.

Ändå låter det allt oftare ungefär så här: ”klimatpåverkan som följer av en global uppvärmning av 2 grader eller mer skulle vara synnerligen skadliga … med råge utanför Holocens spann och långt inne i den farliga zonen … konsekvenser som kan beskrivas som katastrofala”. Kursiveringarna är mina, men orden från en några månader gammal artikel av flera av världens främsta klimatforskare, inklusive James Hansen och Johan Rockström.

Det råkar vara så att dessa synnerliga skadliga, farliga, och katastrofala följder långt in i framtiden bara kan stoppas av vår generation, och den tid vi har på oss krymper för varje dag som går. En annan högt meriterad klimatforskare, Will Steffen, har sagt att om vi ska undvika så kallade tröskeleffekter i klimatsystemet – obehagliga överraskningar som gör att uppvärmningen skenar och inte går att stoppa – så har vi fram till ungefär 2020 på oss att vända utvecklingen. ”Det här är det kritiska decenniet. Om vi inte lyckas vända kurvorna det här decenniet kommer vi att korsa de där gränserna.”

Det är mänskligt att rygga tillbaka inför detta enorma ansvar som har råkat hamna på just oss. Det är lätt att vi slår ifrån oss, tänker att vi inte kan göra något åt det i alla fall. Det ligger mycket i det. Att påstå att vi alla bär samma ansvar för klimatförändringen, eller att vi alla bär samma ansvar för att styra om kursen, är inte sant. Ett rättviseperspektiv på klimatförändringarna är helt centralt för att nå en lösning: vissa har större ansvar än andra. Det farliga är när den insikten leder till åsikten att ingen bär ansvar för det som händer, och att inget kan ändra kursen. När vi ger upp blir vi fossilkapitalets bästa vänner.

En av de aktörer som definitivt bär allra störst ansvar för klimatförändringarna och dessutom har en stor makt att göra något åt dem är EU. I de länder som utgör EU har ungefär en tredjedel av utsläppen av växthusgaser sedan 1850 gjorts, trots att bara var fjortonde människa bor där. Vi är ett av de rikaste hörnen av världen och har alla möjligheter att gå före och och hjälpa andra att komma med i en klimatomställning. EU har makt – och eftersom EU är åtminstone någorlunda demokratiskt innebär det att alla vi som bor i EU faktiskt har ett litet, men dock, inflytande över den fråga som bara vår generation kan lösa.

I slutet av mars ska EU bestämma vilka utsläppsmål som ska gälla för unionen till år 2030. I ett öppet brev skriver professor Kevin Anderson, också han en världsberömd klimatforskare, att EU har lovat – ”set in stone” – att hålla tvågradersmålet och att respektera klimatvetenskapen. Om dessa löften ska hållas menar Anderson att EU:s utsläpp behöver minska med 80 procent till 2030. I så fall har vi åtminstone 90 procents chans att klara tvågradersmålet, under förutsättning att övriga industrialiserade världen följer EU och att utsläppen i det icke-industrialiserade Syd kulminerar år 2025.

Men när EU-kommissionen presenterade sitt förslag till beslut visade det sig att de bara vill minska utsläppen med 40 procent till 2030. Enligt Anderson innebär det 50-70 procents risk för att överstiga tvågradersmålet och därmed riskera utlösa katastrofal klimatförändring. Strax därefter hölls en omröstning i EU-parlamentet. Även parlamentet förespråkar en 40-procentig minskning till 2030, men vill vid sidan av utsläppsmålet även ha bindande mål för andelen förnyelsebar energi och energieffektivisering. Det är bra och viktigt men har tyvärr förflyttat debatten om EU:s klimatmål bort från huvudsaken. Utsläppsminskningen är viktigast, och där är kommissionen och parlamentet eniga om att satsa på klimatkatastrof. Om det sedan sker med eller utan en viss andel förnyelsebar energi är trots allt en bisak.

De flesta ledamöter från Sverige röstade för att EU:s utsläpp ska minska med 50 procent till 2030 (Vänstern och de Gröna drev först 60 procent). Bara Kristdemokraterna och Moderaterna röstade för kommissionens linje. I ett öppet brev som SvD skrev om i onsdags kräver delar av näringslivet och civilsamhället nu att regeringen går på 50 procents-linjen. Och det vore ju bättre, men ändå långt ifrån bra.

I slutet av mars samlas EU:s stats- och regeringschefer för att fatta slutgiltigt beslut. De har framtiden i sina händer. Om Reinfeldt och de andra beslutar i enlighet med kommissionens förslag lär kommande generationer förbanna dem. Dem, och i någon mån oss alla som lever nu.

Rikard Warlenius