Nyanser i sexköpsdebatten

(Också publicerad i Flamman)

Rfsu:s studie och kritiska utspel om sexköpslagen denna vecka slog onekligen ner som en bomb. Många målade snabbt in sig själva och sina meningsmotståndare i lämpliga hörn och lät sedan rallarsvingarna hagla runt. Rfsu – som egentligen fört fram en ganska försiktig kritik mot vad som de uppfattar som negativa konsekvenser av den svenska lagen – beskylls för allt från att ha en dold agenda och förespråka legalisering och statliga bordeller till att vilja värna mäns sexuella frihet på kvinnors och barns bekostnad. Det sistnämnda skrevs uttryckligen i en debattartikel undertecknad av bl.a. vänsterpartiet och s-kvinnor.

Jag har alltid varit positivt inställd till den svenska sexköpslagen (bäst jag säger det nu innan någon läsare går helt bananas) men den här debatten är ovärdig. Efter att ha läst Rfsu:s studie/sammanställning tycker jag att det största problemet är att det inte går att dra några starka slutsatser åt varken det enda eller det andra hållet. Det mesta tyder på att den svenska lagen bidragit till att förändra attityder (vilket är bra och det var också ett av de huvudsakliga argumenten vid införandet). Det finns ett visst stöd för att lagen motverkar människohandel till Sverige men i övrigt pekar forskningen åt lite olika håll både när det gäller den sociala stigmatiseringen och omfattningen av prostitution. Det går helt enkelt att hitta stöd i studien både för en viss kritik och för ett försvar av lagen.

Var man landar beror, tror jag, till stor del på var man vill landa. Vad som känns rätt. För synen på prostitution handlar i botten mycket om känslor. För mig med. Jag tycker helt enkelt att det är vidrigt och sorgligt och hemskt med alla som far så otroligt illa i prostitution och trafficking. Att somliga män (ja, det är ju mest män) tar sig rätten att så hänsynslöst utnyttja andra. Jag tror att väldigt många delar min avsky och att den svenska lagen därför KÄNNS rätt. Jag vill att den ska vara rätt. Jag vill att den ska ge rätt effekter. Men om den inte gör det då? Måste vi inte vara öppna för tanken? Nu tycker jag inte att Rfsu:s rapport ger stöd för en tydlig kritisk linje (och för den delen inte heller att de drivit en sådan entydig kritik mot lagen) men rent principiellt måste en lagstiftning kunna utvärderas och ifrågasättas utan att alla går i taket.

På samma sätt måste vi förhålla oss lite nyanserat och pragmatiskt till annan lagstiftning på området. Debattartikeln jag hänvisar till ovan menar exempelvis också att det är att ”värna vuxna mäns sexuella frihet” att ifrågasätta en samtyckesreglering eller lagen som innebär att sex med en person under 15 år alltid är våldtäkt. Tröttsamt dum argumentation. Det finns tvärtom goda feministiska skäl att diskutera både det ensidiga fokuset på en samtyckesreglering och hur 15-årsgränsen praktiserats (ungdomsmottagningar som vägrar skriva ut p-piller till 14-åringar, skolsköterskor som anmäler sexuellt aktiva högstadieelever till socialtjänsten, kontrollerande föräldrar som polisanmäler den 14-åriga dotterns ett år äldre pojkvän etc).

Det finns också goda skäl att ifrågasätta det som kallas sexköpslagen 2.0, det vill säga att kriminalisera sexköp utomlands. För visst låter det också bra. Det KÄNNS bra. Vem vill inte klämma dit män som köper sex på thailandsresan. Men vad skulle det innebära? Bortsett från att lagen knappast skulle få någon större praktisk betydelse så bryter en sådan reglering mot grundläggande juridiska principer som vi är måna om att upprätthålla i andra sammanhang. Vi vill t.ex. inte att en kvinna ska straffas i sitt hemland för en abort utförd i Sverige. Eller att en person ska fängslas för en homosexuell relation eller ett politiskt anförande hen haft under resan i Sverige. Rimligtvis måste dessa invändningar kunna framföras utan att anklagas för att vilja uppmuntra sexhandel. Mindre populism och mer eftertanke helt enkelt! Det skulle inte bara göra debatten mer uthärdlig utan också göra det lättare att verkligen skapa förutsättningar för den svenska sexköpslagen att fungera och förbättras.

Säpo och demokratin

På sociala medier har människor de senaste dagarna förfasats över att svenska nazister uppmanas att åka till Ukraina för att stödja sina högerextrema vänner. Enligt uppmaningen ska de bl.a. ”understödja de nationalistiska krafterna” och ”delta i en sann nationalistisk revolution”. Och det kan man ju naturligtvis förfasa sig över men det mest pikanta med denna historia hittills måste vara Säpos kommentar angående deras intresse av de eventuella nazistresorna till Kiev. De hade kunnat säga att de inte tar de Ukrainavurmande nazisterna på något större allvar men säger istället (enligt Expressen) så här: ”Säkerhetspolisen intresserar sig endast för svenskar som reser för att delta i terrorrelaterad verksamhet i andra länder (exempelvis al-Qaida-inspirerade grupper i Syrien).”

Eller för att lyssna på vad de egentligen säger: Just terrorism är det bara muslimer som ägnar sig åt.

Anmärkningsvärt, om än inte förvånande. Säpo har sedan länge delat upp sin verksamhet i bl.a. Författningsskydd respektive Kontraterrorism. Författningsskydd handlar om att motverka ”otillåten påverkan på grundläggande demokratiska funktioner” vilket i praktiken är Säpos arbete mot vad de kallar de autonoma och vit makt-miljön. Om man är muslim eller av något annat skäl kan definieras som anti-västerländsk, så hör man i regel inte hit. Då faller man istället in under arbetet med Kontraterrorism. Här skriver Säpo om personer som ”rest från Sverige till konfliktområden, för att där delta i träning kopplad till terrorism och olagliga våldshandlingar.” och att Säpo arbetar för att ”förhindra att Sverige används som bas för rekrytering, logistiskt stöd, finansiering eller attentatsplanering och för att motverka att svenskar deltar i terrorism utomlands.” Men detta arbete faller alltså under Kontraterrorism och gäller bara om man åker till exempelvis Syrien eller Somalia.

Nu ska inte detta skyllas på Säpo. Det är så här vår internationella och nationella reglering kring terrorism formats sedan kriget mot terrorismen inleddes. Det är inte gärningarna i sig som bedöms utan det politiska syftet bakom. Det var anledningen till att nazisterna i Västerås som planerat en hel revolution för flera år sedan inte dömdes för stämpling till terrorbrott medan de två svensk-somalierna i en kritiserad tingsrättsdom för några år sedan fanns skyldiga till detsamma trots att man inte kunde visa så mycket mer än att de tillkännagett vissa politiska sympatier på telefon. Det är också anledningen till vi har domar som uttryckligen anger personers politiska sympatier (”de tilltalade visar motvilja mot USA och Israel”) och eventuella religiösa övertygelser som ett led i en argumentation.

Att vi utan större debatt det senaste decenniet låtit gröpa ur grundläggande demokratiska principer är kanske mer skrämmande än att Säpo inte ens har vett att skämmas för det. Men ändå.

Lina Hjorth

Samtyckesreglering – ett slag i luften?

[Publicerad i Feministiskt Perspektiv]

Hovrättens friande dom i gruppvåldtäktsmålet förra veckan har skapat en våg av ilska och protester mot rättsväsende och lagstiftning. Debatten är snarlik de som då och då blossat upp i samband med andra uppmärksammade mål de senaste femton åren. Ett stort mått av ilska för att det som många uppfattar som en våldtäkt inte leder till en fällande dom och ett lika stort mått av hopp om att det finns enkla juridiska lösningar som kan komma tillrätta med problemen. Gissningsvis tonar debatten snart ut och vi står kvar och stampar på ruta ett med en lagstiftning som trots omfattande utredningar genomgått ganska små förändringar och fortfarande i sin tillämpning dels har ett uppenbart glapp till det allmänna rättsmedvetandet och dels av olika skäl inte förmår möta den rasande ökningen av antalet anmälda våldtäkter.

För att komma vidare behöver vi diskutera lagstiftning och rättsväsendets hantering av sexualbrott i ett längre perspektiv och vi måste försöka sätta enskilda fall i ett större sammanhang. Det som förmodligen kommer att kallas Tenstafallet är en bra utgångspunkt för en sådan diskussion. På många sätt är det en typsituation.

En föräldrafri fest, alkohol, kompisars kompisar. Känslan av en annalkande katastrof infinner sig tidigt när man läser förhören. De successiva förflyttningarna över gränsen, kränkningarna av den personliga integriteten, underförstådda hot, språnget från någon slags frivillighet till vacklande frivillighet, till inte alls frivillighet. Rädslan, berusningen, hänsynen till att andra kan råka illa ut. Påtryckningar och ryktesspridningar gentemot de som kan vittna om vad som hänt. Givetvis är det oerhört mycket svårare att konstruera och tillämpa en lagstiftning på en sådan situation jämfört med en våldsam överfallsvåldtäkt där vi kan se att NU och HÄR började våldet, här fanns aldrig något samtycke, detta är gärningsmannens intention.

Som så många gånger tidigare ropar debattörer efter en samtyckesreglering. Alla handlingar av sexuell karaktär som sker utan någons samtycke borde vara straffbara. Våldtäkt ska inte betraktas som ett våldsbrott utan som ett integritetsbrott. Och det låter ju både självklart och bra. Bristande samtycke som grund för våldtäkt har utretts i det oändliga i såväl offentliga som mer informella utredningar och den senaste sexualbrottsutredningen landade faktiskt i ett förslag om att införa ett renodlat samtyckesbrott (sexuellt övergrepp). Ett förslag som påhejades av vissa (som Brå och Brottsoffermyndigheten) och kritiserades hårt av andra (som Advokatsamfundet).

På europeisk nivå är det inte lika kontroversiellt, vi har flera länder som låtit sin lagstiftning löpa mer åt samtyckeshåll. Vissa menar till och med att Sverige efter den sk Bulgariendomen (Europadomstolen 2003) är mer eller mindre skyldiga att införa en samtyckesreglering för att uppfylla våra europeiska förpliktelser. Samtyckeskritikernas centrala argument är, nu liksom tidigare, farhågan att bristande samtycke skulle vara svårt att bevisa samt att det skulle leda till ett större fokus på den som utsatts för ett övergrepp (målsäganden) och vad hon sagt och gjort.

Min personliga bedömning är att jag har svårt att se att det kan bli värre än det redan är. Vi har redan ett svårt bevisläge, vi har redan ett stort fokus på målsäganden. Och vi sitter redan och laborerar med samtycken (eftersom det i regel är den åtalades främsta motargument i frågan om våld, hot och tvång använts eller inte). Skillnaden är bara att samtycke nu endast kan användas som argument MOT den som utsatts för övergrepp (hon samtyckte, alltså var det inte våldtäkt) och inte FÖR (det saknades samtycke, alltså var det våldtäkt).

Debatten saknar helt den i mitt tycke viktigaste invändningen mot en samtyckesreglering, nämligen att det är helt otillräckligt. Vettigt men långt ifrån nog. För att förstå varför är det nödvändigt att ha någon form av grundläggande kunskap om hur våldtäktsbrottet är konstruerat.

Först har vi de faktiska omständigheter som ska vara uppfyllda, det är det som kallas den objektiva sidan. För våldtäkt innebär det, förenklat, att det ska röra sig om ett samlag eller annan jämförlig handling som påtvingas en person genom våld eller hot eller genom ”otillbörligt utnyttjande” av att en personen befinner sig i en särskilt utsatt situation (eller hjälplöst tillstånd som var den lydelse som gällde för Tenstafallet). Om detta kan bevisas rör det sig rent objektivt om en våldtäkt.

En samtyckesreglering är en förändring av brottets objektiva sida, oavsett om man vill förändra vad som kallas våldtäkt eller införa ett nytt brott. För att gärningsmannen ska kunna straffas krävs det dock att denne har uppsåt (ungefär insikt), det är det som kallas den subjektiva sidan av brottet. Och det är just här många våldtäktsrättegångar går på grund. Det finns hur många skräckexempel som helst med grova våldtäkter där domstolen varit helt ense om att det objektivt sett rört sig om våldtäkter men inte tyckt sig kunna visa att gärningsmannen fattat detta och verkligen hade uppsåt.

Tenstafallet är egentligen inget undantag även om det inte framkommit särskilt väl i media. Våldtäktsbiten faller i hovrätten på det hjälplösa tillståndet, rätten tycker helt enkelt inte att det står klart att hon befann sig i ett hjälplöst tillstånd. Denna tolkning kan naturligtvis diskuteras liksom den omständighet att de kanske hade gjort en annan bedömning med den sedan i somras nya lydelsen (särskilt utsatt situation). Men hovrätten prövar också åklagarens andrahandsyrkande, sexuellt ofredande, och här är den objektiva biten inget problem utan det faller just på uppsåtet: ”det framgår inte att målsäganden agerat på ett sådant sätt, eller att situationen varit sådan, att någon av de tilltalade insett eller måste ha insett att hennes sexuella integritet kränkts”.

Jag har läst liknande meningar så många gånger. Utgångspunkten tycks vara att män/killar lider av någon slags nedsatt insiktsförmåga och ansvaret för denna bristande insikt läggs på den utsatta tjejen som inte med sitt uppträdande (eller ibland med sin livsstil och sin klädsel) fått killarna att förstå.

Ett sätt att försöka komma runt denna problematik rent lagtekniskt är att helt enkelt inte kräva något uppsåt. För flera andra gärningar är det en självklarhet att kombinera kravet på uppsåt med ett oaktsamhetsbrott (som exempel kräver mord uppsåt medan det för ”vållande till annans död” är frågan om oaktsamhet). Detta skulle mycket väl gå att applicera på våldtäkter.

I Norge har grov oaktsam våldtäkt funnits i drygt tio år och det börjar onekligen bli dags att utvärdera grannlandets lagstiftning (som i övrigt påminner ganska mycket om vår) och se om vi inte kan låta oss inspireras. Det skulle i så fall kunna räcka med att gärningsmannen BORDE ha förstått (”Den som handlar i strid med kravet på försvarlig uppträdande på ett område, och som utifrån sina personliga förutsättningar kan klandras, är oaktsam” som det heter i Norge).

Fokus kanske då också äntligen kan flyttas från offrets beteende (gjorde hon verkligen motstånd?) och fokusera på gärningsmannen (hur försäkrade han sig om att hon ville?). Möjligtvis skulle det på detta sätt också gå att hantera alla situationer där gärningsmannen inte ”fattat” på grund av egen berusning. Skulle det gå att införa en samtyckesreglering och oaktsamhet samtidigt? Ja varför inte. Det tåls att diskuteras.

Det här har varit ett försök att nyansera och vidga den rent juridiska debatten vilket jag tror är absolut nödvändigt. Lika viktigt tror jag dock det är att inte stirra sig blind på lagstiftningen. Vi behöver också fundera över vad som är syftet med lagar och straff för vissa gärningar (lite ironiskt är det allt att de politiska krafter som annars förespråkar en mild kriminalpolitik skriker på hårdare straff just för våldtäkter) och i vilken mån och under vissa omständigheter lagar kan ha en normerande verkan. Vi behöver också diskutera domstolarnas tillämpning, polisens hantering av sexualbrott och vad vi egentligen gör för att våldtäkter inte ska inträffa. En grundläggande utgångspunkt är ju att sociala problem inte i första hand kan eller bör lösas genom straffrätt. Låt oss se Tenstafallet och efterföljande protester som ett startskott för en vidare debatt och fortsätt diskussionen även när kvällstidningarna tystnat.

Lina Hjorth