Bygg här! (och stoppa bil-nimbyismen)

IMG_2235

Det här är en av de mest centrala platserna i en av Stockholms hetaste stadsdelar. Parkeringsplatsen ligger i Midsommarkransen, tvärs över gatan från Svandammsparken, med flera krogar runt hörnet, en Konsum intill och med några få minuters promenad till två tunnelbanelinjer. Här skulle lätt ett hus med säg 30 lägenheter kunna byggas. Men det finns det inga planer på.

Det talas mycket om att Stockholm ska förtätas för att ge plats åt tusentals nya lägenheter. Vi håller med. Men debatten är snedvriden. Så fort någon vill rädda ett grönområde eller lekplats eller skolgård så stämplas hen som osolidarisk bakåtsträvare och Nimby (Not in My Backyard). Se till exempel aktuella texter av Viktor Barth-Kron eller Patrik Kronqvist.

Samtidigt finns otroligt mycket byggbar mark som är så “helig” att ingen verkar se den, än mindre lägger förslag om att bebygga den. Vi promenerar vidare längs Tellusborgsvägen i centrala Midsommarkransen, från Svandammsparken mot Telefonplan. Här skulle ett till hus kunna byggas:

IMG_2220

Här skulle ett gårdshus kunna uppföras:
IMG_2218

Tvärs över gatan saknas ett helt kvarter.

IMG_2216

Den här p-platsen färdigställdes för bara några veckor sedan. I stället kunde husen ha slutits samman och gett plats för ett tiotal lägenheter till.

IMG_2214

Vid ett annat nybyggt hus strax intill avstod staden från att bygga fem lägenheter för att ge utrymme åt en parkeringsplats.

IMG_2213

Längs Tellusborgsvägen fast mot Aspudden till ligger den här enorma parkeringsplatsen i ypperligt bostadsläge.

IMG_2230

Även längs Midsommarvägen finns gott om plats för förtätningar. Som här:

IMG_2221

Eller här, runt hörnet från Tre Vänner, Konsum och tunnelbanan finns ett öppet kvarter som skulle kunna slutas och ge säkert 40 lägenheter och urbana kvaliteter i stället för parkeringsplatser.

IMG_2223

Lika centralt ligger den här ödsliga p-platsen.

IMG_2224

Midsommarkransen är tveklöst en av Stockholms mest urbana förstäder. I stadens översiktsplan Promenadstaden ingår stadsdelen i vad som kallas den centrala stadens utvidgning som ska förtätas till ett innerstadsliknande område. Men vad vi vet finns inga förslag om att bygga på dessa eller andra ytparkeringar.

Så vart ska förtätningarna ske enligt Stadsbyggnadskontoret? Jo, längs Bäckvägen till exempel. Här:

IMG_2232

Och här:

IMG_2233

Och här:

IMG_2234

Längs Svansdammsvägen ska det också uppföras hus:

IMG_2238

Vi är inte nödvändigtvis emot dessa förtätningar. Men vi vill ifrågasätta att det är små grönytor som är det stora hindret mot en urban utveckling i ett område som Hägersten. Vi tycker bilismen är ett betydligt större problem. Och då har vi ändå inte ens nämnt de överdimensionerade vägar som skär igenom området. Som Södertäljevägen.
IMG_2227

Eller början av Hägerstensvägen.

IMG_2225

Hur många hundra lägenheter skulle inte kunna byggas om dessa vägar gjordes om till normala stadsgator – och utan att ta grönområden i anspråk?

Vi kallar det för bil-nimbyism. Skillnaden mot de som försvarar grönområden är att bil-nimbyisterna inte ens behöver skriva plakat eller ropa slagord. Deras intressen tillgodoses ändå. Inga förslag om byggnation drabbar parkeringsplatser. Och när nya hus uppförs, tvingar staden genom p-normen byggherren att bygga ännu fler p-platser. Allt detta gör bil-nimbyismen till en nästan osynlig kraft. Därför är det viktigt att sätta ord på den och peka ut dess följder.

Det går inte att samtidigt ha tät promenadstad och en massa parkeringsplatser. Man kan inte säga att den täta staden är bra för miljön och samtidigt bygga in det största miljöproblemet: massbilismen. Då blir staden varken tät eller miljövänlig.

Midsommarkransen är bara ett exempel på hur förtätning sker på grönområden medan parkeringsplatserna blir allt fler. Det är inte så konstigt att det leder till protester. Sju av tio lägenhetsinnehavare i Stockholm saknar bil, ändå tvingas de subventionera andras p-platser samtidigt som den allmänna park-marken minskar.

En radikal, rödgrön stadsplanering handlar inte om att ge efter för “bostadsegoismen” – tvärtom. Det handlar om att använda stadens demokratiska planeringsmakt för att ta ett helhetsgrepp. Planera nya områden, omforma och utveckla kollektivtrafiken, bygga bort bilsamhället och förtäta på ett sätt som utvecklar och förbättrar boendemiljön, i dialog med de boende.

Ett första steg är att faktiskt synliggöra hur absurt mycket mark bilismen tar i vår stad.
Hur ser det ut i din förort? Typ så här?
IMG_2231

Fortsätt fortsätt å va rebell

katt

Också publicerad i Flamman

Småpratet runt fikabordet är en ständig källa till politisk frustration. Nu senast var det träning som var på tapeten. Först dåsade jag ointresserat och hörde på avstånd mumlet om olika gym och dieter och vilka vitaminer som är bäst. Många lägger uppenbart ner otroligt mycket tid och engagemang på att hålla sig i form. 6 000 kronor per termin för ett träningskort, hör jag sedan en kollega säga, och jag vaknar abrupt och spiller kaffe på tröjan. 6 000 spänn? Måste genast googla statistik och undersökningar kring hälsa och träning. Det jag läser tyder på en slags tränings- och hälsoboom. Svenskar lägger mer och mer pengar på prylar kopplade till motion och hälsa (50 miljarder per år utan att räkna in mat). Naturligtvis är skillnaderna stora beroende på faktorer som inkomst och bostadsort.

Jag vill inte moralisera över alla som gillar att hänga på gymmet utan fundera kring vad hälsofetischismen kan säga oss om samhällsutvecklingen. Bortsett från den självklara reflektionen att mångas stillasittande liv ska kompenseras med artificiella rörelser, det ironiska med människor som tar bilen till träningen och skjutsar sina ungar överallt istället för att cykla och slippa kostnaden för gymkort och så vidare: Finns det någon mer aspekt?

Jag börjar med att tänka tillbaka på min tonårstids favoritlåt, Ebba Gröns Vad ska du bli. Den tonåriga totalskräcken för att fastna i ekorrhjulet, motviljan mot ett samhälle där vi bara jobbar och jobbar och tittar på tv. Det som hänt sedan dess är att kapitalismen spänt åt tumskruvarna. Vi upptas allt mer av arbete eller jakten på arbete. På olika sätt beroende på var i hierarkin man befinner sig men alla under det gemensamma mantrat att mer jobb och sysselsättning (i form av till exempel jobbarsökarkurser) är lösningen på våra problem. Och när vi inte jobbar (eller tvingas träna cv-skrivning) duger det inte att, som i sången, sätta sig och glo. Vi ska träna också. Och äta nyttigt. Förverkliga oss själva. Och inreda våra hem med färgmatchande inredningsdetaljer. Inte ens inom alternativa vänsterkretsar är det längre norm att vara en dekadent rökare med slapp livsstil. Vi ska alla ut i elljusspåret och flåsa.

Utan att säga att det är dåligt att jogga (jag gillar det själv) tror jag att vi måste betrakta fenomenet som ett uttryck för ett mer individualistiskt samhälle där vårt ekonomiska systems behov av att varufiera har ätit sig in i minsta vrå. Vi ska fokusera alla våra krafter på oss själva. Välja rätt (skola, elavtal, allt ska väljas och väljer du fel får du skylla dig själv), äta rätt mat och bli hälsosamma och vältränade (bra arbetskraft!). Och köpa rätt tillbehör förstås. Parallellt med detta har de kollektiva projekten försvunnit. Vi vill forma våra kroppar men inte samhället. Vi lägger massor med tid på våra armmuskler men skiter i hur naturen mår. Vi kan allt om olika dieter men ingenting om hur fattiga människor och framtida generationer drabbas av vårt sätt att organisera samhället. Allt mer Jag och allt mindre Vi.

Kanske, tänker jag, borde också förra årets identitetspolitiska debatt ses i detta ljus.  Hur delar av vänstern visionslöst fastnat i arbetslinjen (ropen skalla, heltid åt alla) samtidigt som andra är narcissistiskt fokuserade på individuella uttryck och identiteter (där Vi:et på sin höjd är en mindre samling individer men aldrig ett brokigt kollektiv med en gemensam agenda). Ett sätt att hitta ur detta dödläge är att formas kring sakpolitiska frågor som är både visionära och konkreta kollektiva projekt. Det bästa exemplet på detta är kanske frågan om förkortad arbetstid som så fint syr ihop klimatkamp med klass och feminism och samtidigt innebär ett radikalt ifrågasättande av själva navet i dagens samhälle. Låt oss börja våren där i stället för att bara prata träning. Lossa lite på tumskruvarna tillsammans.

Lina

Dumt om klimatskuld

Svenska Dagbladet publicerade en dum och ogenomtänkt ledarkrönika om klimatskuld. Jag skrev ett svar, som inte verkar publiceras. Så nu dumpar jag repliken här. Håll till godo! /Rikard

”Pratet om klimatskuld och skadestånd är dumt och ogenomtänkt” skriver Jonas Hellman i Svd den 27 februari efter att ha ägnat frågan säkert fem minuters eftertanke. Hans främsta argumentet är att det innebär en orimlig, kollektiv skuldbeläggning.

Läsarna kan få intryck av att detta är en klok invändning som inte tidigare har bemötts. Jag vill gärna upplysa desamma om att klimatskuld och de industrialiserade ländernas historiska ansvar för klimatförändringen har varit föremål för omfattande politiska och teoretiska diskussioner inom diplomatin och akademin i åtminstone ett par årtionden. För att citera professor Stephen Gardiner finns en ”förvånande samstämmighet bland filosofiska författare inom området”, ”de är praktiskt taget eniga i sina slutsatser att de industrialiserade länderna bör ta huvudansvaret för klimatförändringens kostnader”, och den främsta anledningarna till det är att de är ansvariga för en väldigt stor del av de historiska utsläppen av växthusgaser.

Jonas Hellman behöver förstås inte hålla med om slutsatsen—och i det ansluter han sig förvisso till den officiella hållningen hos företrädarna för i stort sett alla rika länder—men att kalla förespråkarna ”dumma” och ”ogenomtänkta” faller obönhörligen tillbaka på honom själv. Det gäller även hans upptäckt att Indien—med en befolkning som är ungefär 140 gånger större än Sveriges—har högre utsläpp än Sverige. Räknat per capita är Indiens utsläpp ännu bara en tredjedels av Sveriges, och det är rimligen vad som bör mätas.

Betraktas utsläppen historiskt, vilket filosoferna alltså närmast samstämmigt anser att vi bör göra, visar en ny sammanställning av undertecknad att Sverige har en klimatskuld på 266 ton koldioxid per invånare, medan indierna har en fordran på 83 ton per person. På det EU-finansierade vetenskapliga projektet Ejolts hemsida—ejolt.org—finns de flesta länders klimatskuld sammanställd [här].

Slutligen, innebär detta en ”kollektiv skuldbeläggning” av svenskarna? Det korta svaret är att det är viktigt att skilja på skuld och ansvar. Det är normalt inom både etik och lagstiftning att hålla personer ansvariga för oförutsedda konsekvenser av deras handlingar—utan att de bör straffas för handlingen. Om jag exempelvis råkar köra in Jonas Hellmans bil och skadar den, förväntar han sig förmodligen att jag tillkännager mig och ersätter honom för reparationskostnaderna. Förmodligen skulle han bli rejält irriterad om jag drog vidare och struntade i konsekvenserna.

Ändå är det precis så utvecklingsländerna känner inför de industrialiserade ländernas vägran att stå upp för sitt historiska ansvar: sin klimatskuld.

Nedläggningen av Värtaverket: Bra för Stockholm, bra för världen

Dagens Nyheters Stockholmsdel har två dagar i rad uppmärksammat att den nya rödgrönrosa majoriteten i Stockholms stadshus avser att lägga ner kolkraftverket i Värtan senast år 2020 (se även här). Bra tycker jag! Den som läser artiklarna kan dock få intrycket att det mest är en symbolhandling – förvisso dyrt men utan egentlig klimatpåverkan. Men det är som tur är inte fallet.

Det korta svaret

är att ingen annan enskild åtgärd kan minska Stockholms koldioxidutsläpp så mycket som en nedläggning av Värtaverket. Kolkraftverket står för närmare en tredjedel av Stockholms utsläpp, och Fortums framtidsplaner, uppdragna tillsammans med det förra högerstyret, var att släppa ut 500 000 ton koldioxid varje år mellan 2016 och 2030. Alltså även efter att det nya biobränsleeldade kraftvärmeverket KVV8 tas i drift 2016, och som gör att Stockholm klarar fjärrvärmen i stort sett utan kol och olja.

Om det nya styret lyckas med målsättningen att börja minska utsläppen redan från 2016 och fasa ut kolkraften helt till 2020 kommer alltså över fem miljoner ton koldioxid att sparas. Det är väldigt mycket! Det skulle dessutom få positiva återverkningar i omvärlden och göra Stockholm till ett sant klimatföredöme. Svårare än så är det inte.

Det långa svaret

är att det förstås också finns en del komplikationer, och det är dessa som DN har fokuserat på. Men även på de svårare frågorna finns det bra svar. De kräver bara en längre utvikning.

I DN:s första artikel står det så här:

Det finns också minst två miljöproblem med att stänga kolkraften. Det ena är att ersättningen för den elektricitet som nu produceras i kolkraftvärmeverket till stora delar kommer att produceras i ineffektiva kraftverk där 70 procent av energin kyls bort. Det blir därför ingen omedelbar klimatvinst. Det andra är att Stockholms fjärrvärme kalla vinterdagar kommer att komma delvis från oljeeldade pannor.

Det första problemet bygger på väldigt lösa antaganden. Det nya bioeldade kraftvärmeverket KVV8 kommer från 2016 att ersätta den el och värme som produceras i kolkraftverket KVV6, så någon omedelbar utsläppsökning kommer inte alls att behöva ske. Men om man vill krångla till saken kan man hävda att marknaden för elektricitet har blivit europeisk. Om Fortum fortsatte att producera el i KVV6 även efter 2016, så skulle den elen kanske kunna exporteras till länder som annars skulle ha använt ÄNNU sämre kolkraftverk – så kallade kondensverk som inte tar tillvara värmen.

Men detta är ett teoretiskt resonemang som bygger på många lösa antaganden som inte alls nödvändigtvis stämmer. Det är långt ifrån säkert att ett kolkraftverk i t ex Tyskland stängs till följd av att Fortum kan sälja motsvarande mängd el. Mer sannolikt är att ett gaskraftverk – med betydligt bättre miljöegenskaper än Värtaverket – stängs, eftersom kol  är billigare än gas. Eller så stängs ingenting utan marknaden anpassar sig i stället till det ökade utbudet genom en prissänkning. I så fall bidrar Fortum alltså till sänkta elpriser och höjda utsläpp. Eller så beslutar sig EU någon gång mellan nu och 2020 för att göra det enda rimliga – att helt fasa ut kolkraften. Då var det bra att vi i Stockholm var lite förutseende. Poängen är att osäkerheterna i den här typen av beräkningar är väldigt stora. Vad vi vet är att om vi stänger Värtaverket 2020 i stället för 2030 så sparar vi över fem miljoner ton koldioxid, och det är väldigt, väldigt viktigt.

I rättvisans namn bör det också sägas att samma typ av uträkningar kan göras på den S-Mp-regeringens beslut att prisa bort kärnkraften. Tänk om elproduktionen i två hela kärnkraftverk förutsätts tas över av polska brunkolsverk – då kan vi tala om en negativ klimateffekt av gigantiska proportioner. Det är faktiskt ett mer relevant exempel än fallet Värtaverket.

Det andra problemet i citatet ovan uppfattar jag som missvisande. Även idag används oljespetspannor för att klara efterfrågetopparna under kyliga vinterdagar. Jag kan inte se att det behovet skulle öka av att koleldade KVV6 byts ut mot biobränsleeldade KVV8. Dessa pannor är ett problem som Fortum och den nya majoriteten behöver ta sig an: att successivt byta ut även dessa pannor mot sådana som drivs av förnybara bränslen. Men det är ett annat problem.

I DN:s andra artikel lyfts en annan problematik upp redan i rubriken. Experten: Bra för Stockholm, utan effekt för världen. Experten är Naturskyddsföreningens f d trafikexpert Magnus Nilsson som nu undersöker EU:s utsläppshandel. Han välkomnar en nedläggning av Värtaverket men på ett motsägelsefullt sätt.

Det minskar utsläppen i Stockholm och det är bra, men betyder ingenting för de totala utsläppen …  Det som avgör hur stora koldioxidutsläppen blir är hur många utsläppsrätter EU delar ut, antingen gratis eller via auktioner. Stängs kolkraftvärmeverket i Värtan betyder det bara att Fortum kommer att använda de utsläppsrätter man fått för att öka utsläppen vid någon annan anläggning de äger eller till att sälja dem. Utsläppen blir varken högre eller lägre

Nilssons scenario är tänkbart, kanske till och med troligt, men inte alls så säkert som DN-artikeln ger intryck av. Resonemanget haltar på ett par punkter.

För det första. Nedläggningen ska ske 2020, och om hur EU:s utsläppshandel ser ut 2020-talet vet vi föga. Det finns en del inriktningsbeslut för åren 2021-2028, bland annat om ett prisgolv på utsläppsrätter vilket vore bra eftersom det håller uppe omvandlingstrycket, men det är alldeles för tidigt att dra säkra slutsatser. Kanske har reglerna ändrats så att ambitiösa länder, kommuner eller företag som går före i omställningen belönas genom att de utsläppskrediter som skulle tillfalla dem annars skrotas utan ekonomisk förlust? Kanske har EU krympt bubblan så pass mycket att utsläpp från alla kolkraftverk blir ekonomisk olönsamma? Eller tvärtom: Kanske fungerar handeln så illa att priserna på utsläppkrediter sjunkit och ingen efterfrågan finns? I alla dessa scenarier bryts kopplingen mellan minskning här och ökning där. Kanske finns inte utsläppshandeln kvar över huvud taget – den dras onekligen med en del allvarliga problem och är ifrågasatt. Med andra ord är det alldeles för tidigt att dra några slutsatser om hur EU:s utsläppshandel kommer att fungera efter 2020. Det är bara spekulationer. Att en tidigarelagd nedläggning av Värtaverket sparar stora utsläpp här är däremot säkert.

För det andra. Jag är själv ingen större anhängare av utsläppshandelssystem bland annat eftersom de – vilket vi nu alltså bevittnar – bidrar till att passivisera lokala, och till och med nationella, omställningsambitioner. Det bör alltså stå klart att alla ansträngningar för att minska utsläppen i den europeiska handlande sektorn lider av samma Magnus nilssonska dilemma. Det gäller Spaniens solcellssatsningar, Danmarks vindkraftsutbyggnad, Tysklands Energiewende, Storbritanniens koldioxidbudget, osv. Det gäller företag som fasar ut utsläpp. Det kommer snart att gälla flyget, inklusive alla privatpersoner som avstår från att flyga, och då riskerar att få höra att det ändå inte spelar någon roll för de totala utsläppen.

Är det överhuvudtaget meningsfullt att uppmuntra länder, företag och personer att ta ledningen i klimatomställningen? Ja, för vad som saknas i de teoretiska modellerna är den politiska dynamik som skapas under omställningsarbetet. När klimatåtgärder vidtas för att minska utsläppen sätter det ett politiskt tryck på EU att också minska utsläppsbubblan. Annars kommer priserna att falla (det har ju redan hänt flera gånger) och då förlorar systemet legitimitet. Det är av rädsla för att systemet ska braka ihop som kommissionen då och då föreslår annullering av utsläppsrätter eller en krympt bubbla. Teorin stämmer därför inte alltid med den politiska praktiken. Det är viktigt att gå före. Av moraliska skäl, för att inte ge efter för hopplösheten. Men också rent konkret i dagens EU. Utsläppsminskningar sätter tryck på EU att sänka utsläppstaken.

Därför är rubriken i DN möjligen felaktig. Den borde ha lytt: Bra för Stockholm, bra för världen.

Rödgrönt klimathaveri

Jag skriver inte detta för att ta billiga politiska poänger på S och Mp. Jag är säker på att regeringen ville få igenom förbättrade klimatmål för EU, jag vet att det parlamentariska läget i Sverige är mycket svårt och förhandlingsläget i EU är ännu svårare.

Ändå kan jag inte låta bli att konstatera att regeringen schabblat bort EU:s superviktiga klimatmål på ett sätt som gränsar till haveri. Om den ändå kunde ha hittat en något mindre viktig överlevnadsfråga för mänskligheten att göra sina nybörjarmisstag på.

Filmen ovan visar en del av haveriet. Att regeringen inte kunde bestämma sig för vad den skulle söka för mandat att driva i förhandlingen om EU:s klimatmål till 2030. Först inga siffersatta mål alls, sedan antingen 50 procents minskning av utsläppen, 40 procents förnybar energi och 30 procents energieffektiviseringen (50-40-30), som regeringen “egentligen” ville. Eller 40 procents utsläppsminskning och icke-bindande mål om 27 procent förnybar energi och 30 procent energieffektivisering (40-27-30), som var EU-kommissionens förslag.

Efter flera dagars motstridiga uppgifter från olika regeringsföreträdare gick Stefan Löfvén till EU-nämnden och drev – ja, båda två? Fast mest EU-kommissionens förslag. Förvirringen som uppstod vore komisk om inte ämnet var så allvarligt.

Som Jonas Sjöstedt påpekade:
“Det är ungefär som att begära högre lön men samtidigt säga att man kan acceptera en lägre. Då lär man få den lägre.”

Sjöstedt begärde därför ajournering av mötet och verkar ha lyckats övertyga Löfvén att regeringen borde driva den tuffare målsättningen. Men då beslöt sig  Sverigedemokraterna att stödja Alliansens förslag, som är 40-27-30 +10 procents utsläppsminskning utanför unionen. Det vill säga ett för klimatet något bättre förslag än det som S-Mp-regeringen sökte mandat för – om än sämre än vad regeringen “egentligen” säger sig eftersträva.

När S-Mp-regeringen sedan rasade mot att Alliansen gick samman med Sd för att försämra Sveriges klimatposition talar de alltså mot bättre vetande. Visst borde Alliansen och Sd stödja mer ambitiösa mål – men i detta fall var det S och Mp som var minst ambitiösa.

Det är faktiskt skandalöst. Inte blir saken bättre av att redan regeringens önskelinje är för dålig. Exempelvis Vänsterpartiet (och, åtminstone före valet, Miljöpartiet) och Naturskyddsföreningen kräver utsläppsminskningar i EU på minst 60 procent till 2030. Först med det målet ger EU ett rimligt bidrag till att klara tvågradersmålet.

Så inatt fullföljdes andra delen av regeringens klimathaveri, under själva EU-förhandlingarna. Då släppte statsminister Löfvén igenom en uppgörelse som av allt att döma var ännu sämre än EU-kommissionens förslag: Ett 40-27-27 mål, med ickebindande målsättningar för förnybar energi och energieffektivisering. När statsministern inatt ringde hem till riksdagspartierna för att söka stöd för uppgörelsen fick han bara stöd av Sd. Sveriges klimatpolitik i EU vilar nu alltså på S, Mp och Sd, sedan allianspartierna lagt ner sina röster och Vänsterpartiet röstat nej.

Medan Stefan Löfvén nu förklarar sig nöjd med uppgörelsen, rasslar kritiken in från bland annat Vänsterpartiet, Johan Rockström och Naturskyddsföreningen. Ännu så länge har jag inte sett någon kommentar från miljöminister Åsa Romson.

Utöver Löfvén var även Polens premiärminister nöjd: “Jag kom hit för att säga att vi inte tänker åka hem med några extra bördor, och nu åker vi hem utan extra bördor.”

Uppenbarligen gick Polen hårt in i förhandlingarna som företrädare för kolindustrin. De kämpade hårt och lyckades väl. Om en rödgrön regering i ett ganska litet land i Europas periferi en enda gång ska sätta hårt mot hårt i EU och vägra en uppgörelse, så kan jag inte tänka mig ett bättre tillfälle än inatt. Men tydligen var det för mycket begärt.

Återigen, jag skriver inte detta för att ta billiga politiska poäng. Men jag är minst sagt förundrad över hur detta haveri kunde inträffa. Om någon med god insyn vill förklara eller korrigera den här bilden blir ingen gladare än jag.
/RW

Värtan och andra rödgrönrosa godbitar

Värtaverket 2008. Foto: Holger Ellgaard

Idag presenterades den rödgrönrosa överenskommelsen för ett hållbart Stockholm. Den innehåller många godbitar, och det känns väldigt hedrande och ansvarsfullt att få vara med om att förverkliga den. Jag kommer nämligen att representera Vänsterpartiet i Stockholm stads nya fullmäktige.

Vad gäller min hjärtefråga – klimatet – finns en hel del riktigt bra som faktiskt kan göra Stockholm till ett verkligt föredöme:

  • Stockholms stad ska verka för att kraftvärmeverket i Värtan ska fasa ut kolet till senast år 2020. Det är en doldis i mediabevakningen men av extremt stor betydelse för vår trovärdighet i klimatfrågan. Om vi lyckas – staden är hälftenägare, så det gäller att också Fortum övertygas – innebär det att Stockholms energiförsörjning blir i stort sett fossilfri, och ca fem miljoner ton koldioxid sparas i jämförelse med om verket läggs ner 2030, som Fortum nu planerar. Det kan ensamt bidra till att stadens utsläpp minskar med 25-30 procent.
  • Stockholm skärper också målet för att bli en helt fossilfri stad. Det flyttas nu från 2050 till 2040. Också det viktigt för Stockholm som hållbar stad, samtidigt som vi inte får skjuta upp arbetet bara för att målet är långt bort. Därför är det bra att vi är överens om att målen ska kombineras med ”reella styrmedel och kontinuerligt följas upp”.
  • Transportsektorns klimatpåverkan ska minska ”väsentligt” redan på kort sikt. Utsläppen ska minska, bland annat genom att matavfallsinsamlingen ökar till 70 procent år 2020 och blir biogas. Gång-, cykel- och kollektivtrafik ska konsekvent prioriteras framför bilar. Biltrafiken ska minska och godstrafiken rationaliseras.
  • Tyvärr har S-Mp-regeringen beslutat att fortsätta bygget av Förbifart Stockholm, men det har i alla fall öppnat för en omförhandling av trängselskatten som nu nästan helt går till att bygga vägar. Den rödgrönrosa majoriteten i Stockholms stad välkomnar förhandlingen och kräver att minst hälften av trängelskatten ska användas till kollektivtrafik – och allting de kommande sju åren, för att kompensera för att borgarna använt så mycket till väg. Om vi får igenom detta i en förhandling, och hur det i så fall påverkar vägbygget, återstår att se. Det kan åtminstone ge ett stort och välbehövligt tillskott till Stockholms kollektivtrafik.
  • Slutligen den största mediala nyheten: att Bromma flygplats läggs ner 2022 (även detta måste förhandlas med staten, men det är Stockholms linje). Klimateffekten av det kan diskuteras eftersom Arlanda och Skavsta kan svälja i princip all trafik som nu går till Bromma. Men kanske ger det i alla fall en liten konkurrensfördel till tåget och bidrar därmed till minskade utsläpp. Om inte annat blir det mycket, välbehövliga bostäder i bra läge.

Hela överenskommelsen kan läsas här.

/Rikard

Rött, grönt eller rosa?

Sleeping_baby_cat

Många av våra vänner och bekanta genomgår nu en period av allvarlig valångest. De flesta av dem är allmänt rödgröna och vill ha bort regeringen Reinfeldt. Många känner sympatier såväl för Vänsterpartiet och Miljöpartiet som för Feministiskt initiativ. De vill rösta med hjärtat, men också försäkra sig om att deras röst hjälper fram en rödgrön(rosa) regering.
Kanske kan denna text vara till nytta i detta svåra beslut. Först diskuterar vi V, Mp och Fi utifrån några viktiga politiska sakområden, och sist även hur man kan tänka rent valtaktiskt.

Obs att vi är vänster, men därmed inte osakliga.

Klimat och miljö
V och Mp står varandra nära i de flesta miljöpolitiska frågor och är de enda riksdagspartierna med ett genuint klimatengagemang. Mp:s största fördel är att de har ett så tydligt fokus på just klimat/miljö och har färre andra frågor att kompromissa kring. De har också många företrädare som är pålästa/kunniga i dessa frågor.

V:s styrka är att de driver en tydlig ekonomisk vänsterpolitik, vilket är centralt även för en grön omställning: minskade klyftor, mer pengar till välfärd och kultur, mindre till privat konsumtion, arbetstidsförkortning. Dessutom frigör vänsterns skattepolitik mer offentliga medel att satsa på en klimatomställning.

Fi tar också miljö- och klimatfrågor på allvar och delar de flesta ståndpunkter med V och Mp. En stor nackdel är dock att de är så färska att de inte hunnit landa i klimat/miljöpolitiken, de har få miljökunniga företrädare och saknar utförliga förslag och en konkret politik. De kommer därför att ha svårt att vara drivande i miljöpolitiken.

Feminism
V och Fi står sakpolitiskt varandra nära i feministiska frågor, det är få konkreta frågor som skiljer partierna åt. Fis fördel är naturligtvis, liksom Mp i klimatfrågan, att de har ett större fokus på just feminism. V:s fördel är att de arbetat feministiskt i många år och har praktisk erfarenhet av att genomföra till exempel förkortad arbetstid och höjda kvinnolöner. Den andra stora skillnaden är att Fi har ett tydligare fokus på bland annat intersektionalitet och diskrimineringsfrågor medan V har ett närvarande makt- och klassperspektiv som Fi saknar.

Mp pratar mer om jämställdhet än feminism men står i många sakfrågor nära V och Fi. De saknar dock vissa viktiga perspektiv, och har till exempel tappat bort arbetstidsförkortning som en feministisk fråga.

Antirasism
Både Mp, V och Fi har, om än på lite olika sätt, ett starkt antirasistiskt engagemang. Fi har tydligast fokus på strukturell diskriminering och lägger vikt vid att föra samman feminism och antirasism. De pratar däremot inte om klass, om hur arbetet mot sociala klyftor är en del av en antirasistisk politik eller om hur rasistiska strukturer förstärks i det kapitalistiska systemet, vilket är frågor som V betonar. Mp är mer profilerade i migrations- och diskrimineringsfrågor och ligger lågt i den övriga antirasistiska debatten. Men motståndet mot rasistiska och nazistiska grupper förenar alla tre partier.

Höger-vänster
Att Vänsterpartiet är vänster och för jämlikhet vet alla, men hur är det med Fi och Mp? Eftersom Fi ligger nära V i så gott som alla politiska sakfrågor måste ju Fi också betraktas som vänster. Ändå skyggar de för begreppet. Fi kallar höger-vänsterskalan för en ”snuttefilt” och säger sig lyfta in ett nytt perspektiv: mänskliga rättigheter. Fis ideologiska grund knyter då an till en liberal tradition som betonar allas lika rättigheter snarare än allas lika möjligheter. Detta svagt utvecklade maktperspektiv kan förklara hur partiet kan gå emot till exempel starka fackliga krav om a-kassan.
Detsamma kan sägas om Miljöpartiet. Dess historia påminner ganska mycket om Fis, men Mp har med tiden rört sig högerut även sakpolitiskt. Exempelvis röstar de oftast för privatiseringar, vill behålla låga inkomstskatter, osv.
Fi och Mp tillhör liberalismens vänsterflank. Vänsterpartiet, däremot, är socialister. För socialister är strävan efter jämlikhet överordnat. Människor ska ha samma chans att forma sina liv. Det kräver mer än mänskliga rättigheter – det kräver lika möjligheter.

Taktiksnack
Om man inte tycker att de politiska skillnaderna mellan V, Mp och Fi är så avgörande utan främst vill vinnlägga sig om att de rödgrönrosa får maximal utdelning i form av riksdagsmandat så att vi blir av med Alliansregeringen – hur ska man då tänka?
Att rösta på V eller Mp är ett säkert val. Den svåra frågan är Fi. De har i skrivande stund är 2.6 procent enligt både Botten Ada och på Expressens Poll of polls. En röst på Fi ser alltså ut att inte ge något utslag i form av riksdagsmandat. Men å andra sidan krävs ingen jättelik ökning för att få en bonuseffekt: en stor mandatökning för de rödgröna.
Vår slutsats: vill man spela säkert för ett regeringsskifte ska man välja V eller Mp. De kommer att komma in i riksdagen och verka för en rödgrön regering (en viss varning för mp i denna fråga eftersom de till skillnad från V kan tänkas samarbeta med c och fp). Sannolikheten att de röd-gröna lyckas vända och skapa majoritet är större än sannolikheten att Fi kommer in. Men vill man spela högt och kanske vinna stort, då kan man rösta på Fi.