Ringleder och skitsnack

Jacob Wallenberg, ordförande för Investor och en av Sveriges mäktigaste män, intervjuades nyligen av Financial Times och uttalade sig bland annat om riskerna med ett regeringsskifte.

Om Vänsterpartiet sa han till exempel att ”de vill ta bort all frihet och ser annorlunda på regeringens roll. De tycker att regeringen ska styra allt”.

Notera. Det är inte viss frihet, t ex friheten att sko sig på skattemedel genom “välfärdsföretag”, som ska bort. Nej, V vill att all frihet ska bort. Jonas Sjöstedt vill nämligen att regeringen ska bestämma allt. Ett häpnadsväckande påstående, minst sagt.

Wallenberg uttalar sig också om Bromma flygplats, som han vill ha kvar, och Förbifart Stockholm, som han vill bygga. Han vet nämligen att ”Tirana och Stockholm är de enda två europeiska huvudstäderna utan ringled”.

Detta är ju minst sagt belastande. Bara fattiga och efterblivna, nyss agrarkommunistiska Tirana, och så Stockholm då där snart ingen frihet alls finns om Reinfeldt förlorar valet, saknar denna symbol för frihet och välfärd, menar Wallenberg.

Nu är ju visserligen inte Förbifart Stockholm någon ringled. Men det är ju fullt möjligt att Wallenberg passar på att slå ett slag även för Österleden – en motorvägstunnel som borgarna vill ska knyta ihop en ringled runt stan – men glömde att nämna att han bytte samtalsämne.

Eller så blandar han ihop orden. Kanske menar Wallenberg att det bara är Stockholm och Tirana av Europas huvudstäder som saknar en förbifart, men råkar säga ringled? Detta kanske är mest troligt, för det är nämligen vad Bil Sweden påstod i en annonskampanj för några år sedan. Wallenberg kanske vagt minns den?

albanienannons(1)

Men oavsett om Wallenberg menade ringled eller förbifart är förekomsten av dylika i Europas huvudstäder något som går ganska lätt att kolla. Jag gör det själv en kväll när fotbolls-VM är olidligt spännande. Det tar väl någon timme.

Sammanfattningsvis: Europa har 50 länder, men två huvudstäder – Ankara och Nicosia – ligger i Asien och räknas därför inte in. Återstår 48.

Min definition av en ringled är en sammanhängande motorväg eller motorled som går runt hela innerstan. En koll på kartan – Google maps – visar att 14 huvudstäder i Europa har ringleder, medan 34 inte har. Med andra ord utgör Stockholm och Tirana och de 32 ytterligare städerna utan ringled en klar majoritet – 70 procent – av Europas huvudstäder.

Wallenberg har alltså fel. Men han kanske inte menade ringled utan förbifart? Med förbifart avser jag en motorväg eller motorled som är dragen så att trafik kan passera utan att behöva åka in i själva staden. Problemet är förstås att med den definitionen har Stockholm redan en förbifart – Essingeleden.

Men det kanske stämmer för Tirana i alla fall? Jo. Men av tabellen framkommer att Albanien inte är ensam. 18 huvudstäder i Europa saknar en förbifart, men Stockholm är alltså inte en av dem. 30 huvudstäder har en förbifart.

Här nere i Söderort tycker vi att det är märkligt och faktiskt skrämmande hur en person i Wallenbergs ställning kan snacka så mycket skit, rent ut sagt, utan att ifrågasättas nästan alls. Tvärtom gick infrastrukturminister Catarina Elmsäter-Svärd ut och berömde Wallenbergs skitsnack.

”Jag tycker att det är väldigt bra att han lyfter upp det här, för jag ser på det här med samma oro”, sa hon till Dagens Industri.

Är detta ett problem? Ja, det är dåligt om människor i maktpositioner far med osanning. Det är ännu värre om investeringar på tiotals miljarder legitimeras av deras lögner. Det är ovärdigt och odemokratiskt, oavsett om du heter Wallenberg, Elmsäter-Svärd eller representerar bilindustrin.

huvudstäder med ringled - tabell 2

Se även Yimby på samma tema.

Provocerande beslut om Förbifarten

Idag fattade regeringen beslut om att avslå överklagan av Trafikverkets arbetsplan för bygget av motorvägstunneln Förbifart Stockholm. Arbetsplanen vinner därmed laga kraft.

Men många rättsliga prövningar återstår innan motorvägen kan börja byggas. Frågan kommer att leva över valet i september. Frågan är nu: kommer Trafikverket ändå köra spaden i backen i sommar?

Förbifart Stockholm är förstås en gigantisk felinvestering. Den ökar vägtrafiken i Stockholm med tre procent i ett läge när vi måste minska utsläppen drastiskt för att nå miljömålen. Det är en politik för klimatförändring. Kostnaden på omkring 50 miljarder skulle räcka till flera nya tunnelbanelinjer som både minskar utsläppen och trängseln i trafiken.

Många rättsliga prövningar återstår dock innan motorvägen kan börja byggas. Först i höst kommer Mark- och miljödomstolen hålla förhandlingar om miljödomar om att leda bort grundvatten och att bygga tillfälliga hamnar. 14 detaljplaner har dessutom överklagats, och dom bara fallit i en.
Tidigast nästa år är rättsprocesserna klara.

Ändå har det har kommit indikationer om att regeringen och Trafikverket vill ordna ett symboliskt första spadtag för motorvägen redan nu i sommar. Det vore i så fall en provokation både mot rättsväsendet och mot den demokratiska processen. Ett klumpigt försök att förebåda den lagliga prövningen och få bort frågan från valrörelsen.

Väljarna måste få avgöra om vi ska satsa 50 miljarder på ökade utsläpp eller på kollektivtrafik. Såväl Vänsterpartiet som Miljöpartiet och uppstickaren Feministiskt Initiativ motsätter sig motorvägen.

Tankar i en bilkö

[Krönika i Fria Tidningen]

Efter några mysiga vinterdagar i Dalarna är vi på väg hem till stan igen på E4:an. Först i höjd med Sollentuna inser jag att det har blivit sen eftermiddag och därmed rusningstrafik. Tvärstopp, sedan snigelfart mot Järva krog. Går det inte lite snabbare i ytterfilen? Blinkar ut, men blir snart omkrupen på insidan. Frustration. Nedanför Karolinska bekänner yngste sonen: Kissnödig. Ber honom knipa efter förmåga. Essingeledens få kilometer avverkas under middagstid och klagomålen om hunger tilltar från baksätet. När vi äntligen kan rulla ner mot Aspudden har en och en halv timme gått sedan vi fastnade. Snittfart: 10 kilometer i timmen. En människa går i 5–6 km i timmen.

Uppe i vinterstugan hade jag läst Lars Henrikssons nya bok Slutkört. Där refereras en studie om bilens hastighet om vi även räknar in den tid som går åt att arbeta ihop till bilen, bensinen, försäkringen och verkstadskostnaderna. Beroende på bilens kostnad och din inkomst hamnar då snitthastigheten på mellan 7 och 31 km i timmen. Den tjocka rusningstrafikens sniglande är alltså bilens normalfart.

När jag sitter där och svär framstår bilismen som fullständigt irrationell. Det kan vara ganska underbart att svischa fram genom landskapet en sommardag, men det är ju det här som är bilvardagen. Jag blir irriterad på mina medtrafikanter, oftast ensamma små 80-kilosgubbar i ett ton plåt. Strax bredvid går pendeltåget, i innerfilen passerar bussar i god fart. Är det verkligen värt så mycket tid att få köra egen farkost? Ingen kan få frihetskänslor av att sitta fast där. Varför gör de det? Men alla andra är säkert är lika irriterade på mig som jag på dem. Även de har någon anledning till varför de måste köra just där just då.

Och då ser jag att en stor pratbubbla svävar strax över motorvägen och pekar ner mot allas våra biltak. I den står det: ”Det här går inte längre. Vi får inte plats. Det behövs fler vägar för att svälja alla bilar. Bygg Förbifarten”. Och jag tänker att det här är förklaringen till varför Förbifarten har ett så starkt stöd i opinionen. Varje bilkö skapar nya, passionerade anhängare, för vi hatar att sitta där. Just då tänker vi inte på att vi orsakar idiotiska utsläpp av växthusgaser som är på väg att förstöra planeten. Vi tänker inte på att även Förbifarten skulle korka igen, precis som Essingeleden och Södra länken dessförinnan. Vi tänker på att vi vill hem.

Beslutet att bygga Förbifarten är redan fattat, men än finns det tid att stoppa den. Att göra det är den viktigaste frågan i Stockholmspolitiken. Alla förnuftsargument talar emot motorvägen. Den är dyr, ful, miljöförstörande och inte heller kortar den köer. Bilismens motsägelser är olösliga och förvärras bara av fler motorvägar. Mot Förbifarten står satsningar på utbyggd kollektivtrafik, en attraktivare stad och globalt klimatansvar. Trots att bara V och MP är uttalade motståndare har jag känslan av att även delar av S, C och FP egentligen förstår hur idiotisk den är, men inte vågar gå emot opinionen. Den nya gruppledaren för Socialdemokraterna i stadshuset, Karin Wanngård, säger rent av rakt ut att hon inte gillar Förbifarten.

Så vad göra? Hur ska opinionen kunna vändas när förnuftsargumenten står sig slätt mot känslorna där i bilkön? Jag tror att motståndets huvuduppgift måste vara att övertyga bilisterna, en och en, med sakliga argument, som övertygande visar att fler vägar inte minskar köerna, hur mycket vi än önskar det när vi sitter där och svär. Som visar alternativen, vad vi faktiskt kan få för de 30–40 miljarder som Förbifarten kommer att kosta. Och som även lyfter frågan över vår egen bekvämlighet och talar till vårt ansvar som människor: att bilarna, om än bekväma, kör oss rakt mot ett klimathelvete.

Det är en stor uppgift men en i vilken alla som vill kan delta. Och när opinionen väl vänder, då tror jag att politikerna följer efter.

Rikard Warlenius