Vilket liv det blev om Bromma: Arlanda har visst kapaciteten

Alltsedan den nya rödrödgrönrosa majoriteten i Stockholms stad i oktober släppte nyheten att den vill lägga ner Bromma flygplats år 2022 – ”om det inte skadar jobb och utveckling i regionen” – blev det en väldigt fart på Niklas Nordström och den övriga flygplanslobbyn, inklusive de borgerliga partierna i Stockholm. Det är ingen hejd på de katastrofer en nedläggning kan åstadkomma: massarbetslöshet i stora delar av landet, slut på tillväxten, flytt av direktörsflygen och, om jag förstått saken rätt, en flytt av huvudstaden till Örebro vid borgerlig valseger.

Påhoppen saknar fullständigt mått och sans, samtidigt som de politiker som har fattat beslutet har haft svårt att nå ut med sin bild. För det finns förstås bra argument för att lägga ner Bromma. En fråga som ständigt återkommer i debatten är att Stockholm inte får tillräcklig flygkapacitet. Flygvurmarna har lyckats skrämma upp kommunalråd och företagare runt om i landet med att de inte kommer att kunna flyga till Stockholm om Bromma läggs ner, eftersom det redan är fullt på Arlanda.

Egentligen vill man säga så här: Ska vi klara klimatmålen kan vi inte flyga som vi gör nu. Det går alldeles utmärkt att åka tåg till många av de destinationer som det nu går flyg till, och miljöförbättringen är häpnadsväckande: Du måste åka tåg mellan Stockholm och Göteborg 15 000 gånger för att komma upp i samma utsläpp som EN flygresa. Att börja planera för mindre flygkapacitet vore därför klokt, rent av nödvändigt, men det får man ju inte säga i det här landet.

I stället säger vi så här: Arlanda skulle visst kunna klara av att svälja det flyg som Bromma nu härbärgerar. Alla städer med flygförbindelse till Bromma har det redan också till Arlanda, med ett undantag: Trollhättan. Den rutten skulle säkerligen också gå att klämma in på Arlanda. Men vadå, undrar du, Swedavia säger ju att det är omöjligt att inrymma Brommas kapacitet på Arlanda. Och särskilt svårt är det under högtrafik, när folk vill flyga till och från Stockholm. Under högtrafik på morgnarna är redan maxkapaciteten nådd – 74 starter och landingar i timmen. Då kan omöjligtvis Bromma flygplats 23 starter och landningar i timmen också rymmas.

Nej, det så klart. Men färre avgångar innebär inte att färre inrikesdestinationer kan trafikeras under högtrafik. I själva verket är det bara ett 20-tal orter i Sverige som har någon flygtrafik till Stockholm att tala om, och till det kommer ett tiotal internationella destinationer med tät trafik, som de nordiska huvudstäderna, London, Frankfurt, Paris och så vidare.

Allt detta kan rimligen rymmas inom Arlandas nuvarande kapacitet. Så, vad är då problemet? Jo, problemet är att kapaciteten inte räcker till för att tillfredsställa marknadens krav att få flyga flera flygplan mellan samma orter samtidigt – det som brukar kallas för ”konkurrens”.

Låt oss se vilka avgångar som sker imorgon, den 2 december 2014, i piktimmen 07-08, från Arlanda respektive Bromma. Vad jag kan se lyfter 38 flygplan från de båda flygplatserna – men antalet destinationer är bara 26, som alla hade kunnat rymmas på Arlanda. ”Problemet” är att utan Bromma kanske det inte skulle finnas kapacitet till de FYRA avgångar till Göteborg som gjordes under denna timma, av tre olika bolag. Eller TRE avgångar till London med lika många bolag, TRE till Malmö, TRE till Oslo, TVÅ till Köpenhamn respektive Helsingfors, osv.

Observera att alla dessa avgångar inte behövs för att att tillfredsställa efterfrågan på flygresor. I många fall flygs relativt små plan som skulle kunna bytas ut mot större för ökad kapacitet. Dessutom ligger den så kallade kabinfaktorn – beläggningen – ofta omkring 70 procent. Tre av tio stolar är alltså tomma. Att fylla upp dem och flyga färre men större plan skulle ge samma kapacitet men vara bättre för miljön och mer rationellt samhällsekonomiskt.

Så vitt en lekman kan bedöma står det alltså klart att en nedläggning av Bromma inte alls behöver leda till att Sveriges inrikesflyg korkar igen. Arlanda har ensamt kapaciteten att försörja Stockholm. Det som naggas i kanten är flygbolagens rätt att flyga flera flygplan mellan samma ställen samtidigt. Men det är någonting HELT ANNAT än vad som framförs i debatten.

/RW

Advertisements

Kimchi och knark på burk

pickles

Eftersom den här bloggen lovat att vara en kimchi av politik, juridik och ekologi måste vi också skriva lite om just kimchi. Kimchi är en en koreansk syrad grönsaksinläggning med basen kål, ingefära, vitlök och chili (kan varieras i oändlighet). Vi stötte på kimchi första gången när vi besökte Sydkorea 2003 (för att göra reportage om deras fackföreningsrörelse). Vi blev lite trötta på smaken efter att ha ätit det till frukost, lunch och middag i nästan två veckor. Men gott är det. Och nyttigt. För kimchiändamål har vi i år odlat pac choi och rättika vilket växer fint i Stockholmsklimat och dessutom kan odlas sent på säsongen efter annan skörd.

Hyo Wons kimchi
(från Gourmetträdgården, Lena Israelsson, med viss modifikation):

Ingredienser: 1 kg pac choi/salladskål/annat (vi tog 0,5 kg pac choi och 0,5 kg vitkål och morot). 125 gram riven rättika/daikon. 1 msk riven ingefära. 2-3 finskurna chilifrukter (utan frön). 1,5 msk pressad vitlök. 1,5 dl finhackad salladslök. 0,5 msk socker. 2, 5 msk chilipulver (gärna koreanskt), o,5 msk fisksås (hellre koreansk än thailändsk).

Skär kålen i bitar (några centimeter). Skölj och lägg i en liter vatten + 1 dl havssalt. Låt stå över natten/dagen/dygnet i en bunke med en tallrik som tyngd. Häll av vattnet och skölj kålen så att överflödigt salt tas bort.

kål

Mojsa ihop en chilipasta av: riven rättika/daikon, ingefära, chilifrukt, vitlök, salladslök, socker, chilipulver och fisksås.

chilipasta

Blanda ihop allt och kör ner i glasburkar med lock. Låt stå i rumstemperatur i 1-2 dagar. Sen in i kylen. Färdig att käka efter två veckor.

Chilipickles/knark på burk
Ni vet sån där chilipickles man får ibland på indiska restauranger och som är så gott att munnen brinner av lycka. Vi har hittat bästa receptet på denna blogg. I ren skräck över att bloggen skulle stänga och utesluta mänskligheten från världens goaste chilipicklesrecept kopierar vi in det nedan. Om ni undrar var i söderort man hittar t.ex. bockhornsklöver och korianderfrön så rekommenderar vi den grymma butiken Thailaan asian market i Liljeholmen.

Ingredienser: 800 gram chilifrukter (gröna och ev lite röda), saften från 5 st citroner, 5 msk korianderfrön, 2 tsk svarta senapsfrön, ev några fänkålsfrön, 1 tsk mald gurkmeja, 1,5 tsk mald bockhornsklöver, 1 tsk vitlökspulver, 4 tsk salt, 4 msk neutral olja.

Skölj av och skiva chilin i ca 1-2 cm stora diagonala bitar.

chili

Mortla korianderfrön, ev fänkålsfrön och senapsfrön grovt. Blanda dem med de övriga kryddorna i en skål. Värm upp oljan och häll den över kryddorna. Njut av kryddoften och slå över citronsaften. Gegga ihop allt och häll över chilifrukterna och sen ner i en ren glasburk och in i kylen direkt. Gott att äta efter 1-2 veckor men ju längre den står desto smarrigare blir det.

(Glasburkar bör vara riktigt rena, de kan antingen kokas eller köras i ugnen i 150 grader ca 15 minuter med en skvätt vatten i)

 

 

Nedläggningen av Värtaverket: Bra för Stockholm, bra för världen

Dagens Nyheters Stockholmsdel har två dagar i rad uppmärksammat att den nya rödgrönrosa majoriteten i Stockholms stadshus avser att lägga ner kolkraftverket i Värtan senast år 2020 (se även här). Bra tycker jag! Den som läser artiklarna kan dock få intrycket att det mest är en symbolhandling – förvisso dyrt men utan egentlig klimatpåverkan. Men det är som tur är inte fallet.

Det korta svaret

är att ingen annan enskild åtgärd kan minska Stockholms koldioxidutsläpp så mycket som en nedläggning av Värtaverket. Kolkraftverket står för närmare en tredjedel av Stockholms utsläpp, och Fortums framtidsplaner, uppdragna tillsammans med det förra högerstyret, var att släppa ut 500 000 ton koldioxid varje år mellan 2016 och 2030. Alltså även efter att det nya biobränsleeldade kraftvärmeverket KVV8 tas i drift 2016, och som gör att Stockholm klarar fjärrvärmen i stort sett utan kol och olja.

Om det nya styret lyckas med målsättningen att börja minska utsläppen redan från 2016 och fasa ut kolkraften helt till 2020 kommer alltså över fem miljoner ton koldioxid att sparas. Det är väldigt mycket! Det skulle dessutom få positiva återverkningar i omvärlden och göra Stockholm till ett sant klimatföredöme. Svårare än så är det inte.

Det långa svaret

är att det förstås också finns en del komplikationer, och det är dessa som DN har fokuserat på. Men även på de svårare frågorna finns det bra svar. De kräver bara en längre utvikning.

I DN:s första artikel står det så här:

Det finns också minst två miljöproblem med att stänga kolkraften. Det ena är att ersättningen för den elektricitet som nu produceras i kolkraftvärmeverket till stora delar kommer att produceras i ineffektiva kraftverk där 70 procent av energin kyls bort. Det blir därför ingen omedelbar klimatvinst. Det andra är att Stockholms fjärrvärme kalla vinterdagar kommer att komma delvis från oljeeldade pannor.

Det första problemet bygger på väldigt lösa antaganden. Det nya bioeldade kraftvärmeverket KVV8 kommer från 2016 att ersätta den el och värme som produceras i kolkraftverket KVV6, så någon omedelbar utsläppsökning kommer inte alls att behöva ske. Men om man vill krångla till saken kan man hävda att marknaden för elektricitet har blivit europeisk. Om Fortum fortsatte att producera el i KVV6 även efter 2016, så skulle den elen kanske kunna exporteras till länder som annars skulle ha använt ÄNNU sämre kolkraftverk – så kallade kondensverk som inte tar tillvara värmen.

Men detta är ett teoretiskt resonemang som bygger på många lösa antaganden som inte alls nödvändigtvis stämmer. Det är långt ifrån säkert att ett kolkraftverk i t ex Tyskland stängs till följd av att Fortum kan sälja motsvarande mängd el. Mer sannolikt är att ett gaskraftverk – med betydligt bättre miljöegenskaper än Värtaverket – stängs, eftersom kol  är billigare än gas. Eller så stängs ingenting utan marknaden anpassar sig i stället till det ökade utbudet genom en prissänkning. I så fall bidrar Fortum alltså till sänkta elpriser och höjda utsläpp. Eller så beslutar sig EU någon gång mellan nu och 2020 för att göra det enda rimliga – att helt fasa ut kolkraften. Då var det bra att vi i Stockholm var lite förutseende. Poängen är att osäkerheterna i den här typen av beräkningar är väldigt stora. Vad vi vet är att om vi stänger Värtaverket 2020 i stället för 2030 så sparar vi över fem miljoner ton koldioxid, och det är väldigt, väldigt viktigt.

I rättvisans namn bör det också sägas att samma typ av uträkningar kan göras på den S-Mp-regeringens beslut att prisa bort kärnkraften. Tänk om elproduktionen i två hela kärnkraftverk förutsätts tas över av polska brunkolsverk – då kan vi tala om en negativ klimateffekt av gigantiska proportioner. Det är faktiskt ett mer relevant exempel än fallet Värtaverket.

Det andra problemet i citatet ovan uppfattar jag som missvisande. Även idag används oljespetspannor för att klara efterfrågetopparna under kyliga vinterdagar. Jag kan inte se att det behovet skulle öka av att koleldade KVV6 byts ut mot biobränsleeldade KVV8. Dessa pannor är ett problem som Fortum och den nya majoriteten behöver ta sig an: att successivt byta ut även dessa pannor mot sådana som drivs av förnybara bränslen. Men det är ett annat problem.

I DN:s andra artikel lyfts en annan problematik upp redan i rubriken. Experten: Bra för Stockholm, utan effekt för världen. Experten är Naturskyddsföreningens f d trafikexpert Magnus Nilsson som nu undersöker EU:s utsläppshandel. Han välkomnar en nedläggning av Värtaverket men på ett motsägelsefullt sätt.

Det minskar utsläppen i Stockholm och det är bra, men betyder ingenting för de totala utsläppen …  Det som avgör hur stora koldioxidutsläppen blir är hur många utsläppsrätter EU delar ut, antingen gratis eller via auktioner. Stängs kolkraftvärmeverket i Värtan betyder det bara att Fortum kommer att använda de utsläppsrätter man fått för att öka utsläppen vid någon annan anläggning de äger eller till att sälja dem. Utsläppen blir varken högre eller lägre

Nilssons scenario är tänkbart, kanske till och med troligt, men inte alls så säkert som DN-artikeln ger intryck av. Resonemanget haltar på ett par punkter.

För det första. Nedläggningen ska ske 2020, och om hur EU:s utsläppshandel ser ut 2020-talet vet vi föga. Det finns en del inriktningsbeslut för åren 2021-2028, bland annat om ett prisgolv på utsläppsrätter vilket vore bra eftersom det håller uppe omvandlingstrycket, men det är alldeles för tidigt att dra säkra slutsatser. Kanske har reglerna ändrats så att ambitiösa länder, kommuner eller företag som går före i omställningen belönas genom att de utsläppskrediter som skulle tillfalla dem annars skrotas utan ekonomisk förlust? Kanske har EU krympt bubblan så pass mycket att utsläpp från alla kolkraftverk blir ekonomisk olönsamma? Eller tvärtom: Kanske fungerar handeln så illa att priserna på utsläppkrediter sjunkit och ingen efterfrågan finns? I alla dessa scenarier bryts kopplingen mellan minskning här och ökning där. Kanske finns inte utsläppshandeln kvar över huvud taget – den dras onekligen med en del allvarliga problem och är ifrågasatt. Med andra ord är det alldeles för tidigt att dra några slutsatser om hur EU:s utsläppshandel kommer att fungera efter 2020. Det är bara spekulationer. Att en tidigarelagd nedläggning av Värtaverket sparar stora utsläpp här är däremot säkert.

För det andra. Jag är själv ingen större anhängare av utsläppshandelssystem bland annat eftersom de – vilket vi nu alltså bevittnar – bidrar till att passivisera lokala, och till och med nationella, omställningsambitioner. Det bör alltså stå klart att alla ansträngningar för att minska utsläppen i den europeiska handlande sektorn lider av samma Magnus nilssonska dilemma. Det gäller Spaniens solcellssatsningar, Danmarks vindkraftsutbyggnad, Tysklands Energiewende, Storbritanniens koldioxidbudget, osv. Det gäller företag som fasar ut utsläpp. Det kommer snart att gälla flyget, inklusive alla privatpersoner som avstår från att flyga, och då riskerar att få höra att det ändå inte spelar någon roll för de totala utsläppen.

Är det överhuvudtaget meningsfullt att uppmuntra länder, företag och personer att ta ledningen i klimatomställningen? Ja, för vad som saknas i de teoretiska modellerna är den politiska dynamik som skapas under omställningsarbetet. När klimatåtgärder vidtas för att minska utsläppen sätter det ett politiskt tryck på EU att också minska utsläppsbubblan. Annars kommer priserna att falla (det har ju redan hänt flera gånger) och då förlorar systemet legitimitet. Det är av rädsla för att systemet ska braka ihop som kommissionen då och då föreslår annullering av utsläppsrätter eller en krympt bubbla. Teorin stämmer därför inte alltid med den politiska praktiken. Det är viktigt att gå före. Av moraliska skäl, för att inte ge efter för hopplösheten. Men också rent konkret i dagens EU. Utsläppsminskningar sätter tryck på EU att sänka utsläppstaken.

Därför är rubriken i DN möjligen felaktig. Den borde ha lytt: Bra för Stockholm, bra för världen.

Rödgrönt klimathaveri

Jag skriver inte detta för att ta billiga politiska poänger på S och Mp. Jag är säker på att regeringen ville få igenom förbättrade klimatmål för EU, jag vet att det parlamentariska läget i Sverige är mycket svårt och förhandlingsläget i EU är ännu svårare.

Ändå kan jag inte låta bli att konstatera att regeringen schabblat bort EU:s superviktiga klimatmål på ett sätt som gränsar till haveri. Om den ändå kunde ha hittat en något mindre viktig överlevnadsfråga för mänskligheten att göra sina nybörjarmisstag på.

Filmen ovan visar en del av haveriet. Att regeringen inte kunde bestämma sig för vad den skulle söka för mandat att driva i förhandlingen om EU:s klimatmål till 2030. Först inga siffersatta mål alls, sedan antingen 50 procents minskning av utsläppen, 40 procents förnybar energi och 30 procents energieffektiviseringen (50-40-30), som regeringen “egentligen” ville. Eller 40 procents utsläppsminskning och icke-bindande mål om 27 procent förnybar energi och 30 procent energieffektivisering (40-27-30), som var EU-kommissionens förslag.

Efter flera dagars motstridiga uppgifter från olika regeringsföreträdare gick Stefan Löfvén till EU-nämnden och drev – ja, båda två? Fast mest EU-kommissionens förslag. Förvirringen som uppstod vore komisk om inte ämnet var så allvarligt.

Som Jonas Sjöstedt påpekade:
“Det är ungefär som att begära högre lön men samtidigt säga att man kan acceptera en lägre. Då lär man få den lägre.”

Sjöstedt begärde därför ajournering av mötet och verkar ha lyckats övertyga Löfvén att regeringen borde driva den tuffare målsättningen. Men då beslöt sig  Sverigedemokraterna att stödja Alliansens förslag, som är 40-27-30 +10 procents utsläppsminskning utanför unionen. Det vill säga ett för klimatet något bättre förslag än det som S-Mp-regeringen sökte mandat för – om än sämre än vad regeringen “egentligen” säger sig eftersträva.

När S-Mp-regeringen sedan rasade mot att Alliansen gick samman med Sd för att försämra Sveriges klimatposition talar de alltså mot bättre vetande. Visst borde Alliansen och Sd stödja mer ambitiösa mål – men i detta fall var det S och Mp som var minst ambitiösa.

Det är faktiskt skandalöst. Inte blir saken bättre av att redan regeringens önskelinje är för dålig. Exempelvis Vänsterpartiet (och, åtminstone före valet, Miljöpartiet) och Naturskyddsföreningen kräver utsläppsminskningar i EU på minst 60 procent till 2030. Först med det målet ger EU ett rimligt bidrag till att klara tvågradersmålet.

Så inatt fullföljdes andra delen av regeringens klimathaveri, under själva EU-förhandlingarna. Då släppte statsminister Löfvén igenom en uppgörelse som av allt att döma var ännu sämre än EU-kommissionens förslag: Ett 40-27-27 mål, med ickebindande målsättningar för förnybar energi och energieffektivisering. När statsministern inatt ringde hem till riksdagspartierna för att söka stöd för uppgörelsen fick han bara stöd av Sd. Sveriges klimatpolitik i EU vilar nu alltså på S, Mp och Sd, sedan allianspartierna lagt ner sina röster och Vänsterpartiet röstat nej.

Medan Stefan Löfvén nu förklarar sig nöjd med uppgörelsen, rasslar kritiken in från bland annat Vänsterpartiet, Johan Rockström och Naturskyddsföreningen. Ännu så länge har jag inte sett någon kommentar från miljöminister Åsa Romson.

Utöver Löfvén var även Polens premiärminister nöjd: “Jag kom hit för att säga att vi inte tänker åka hem med några extra bördor, och nu åker vi hem utan extra bördor.”

Uppenbarligen gick Polen hårt in i förhandlingarna som företrädare för kolindustrin. De kämpade hårt och lyckades väl. Om en rödgrön regering i ett ganska litet land i Europas periferi en enda gång ska sätta hårt mot hårt i EU och vägra en uppgörelse, så kan jag inte tänka mig ett bättre tillfälle än inatt. Men tydligen var det för mycket begärt.

Återigen, jag skriver inte detta för att ta billiga politiska poäng. Men jag är minst sagt förundrad över hur detta haveri kunde inträffa. Om någon med god insyn vill förklara eller korrigera den här bilden blir ingen gladare än jag.
/RW

Värtan och andra rödgrönrosa godbitar

Värtaverket 2008. Foto: Holger Ellgaard

Idag presenterades den rödgrönrosa överenskommelsen för ett hållbart Stockholm. Den innehåller många godbitar, och det känns väldigt hedrande och ansvarsfullt att få vara med om att förverkliga den. Jag kommer nämligen att representera Vänsterpartiet i Stockholm stads nya fullmäktige.

Vad gäller min hjärtefråga – klimatet – finns en hel del riktigt bra som faktiskt kan göra Stockholm till ett verkligt föredöme:

  • Stockholms stad ska verka för att kraftvärmeverket i Värtan ska fasa ut kolet till senast år 2020. Det är en doldis i mediabevakningen men av extremt stor betydelse för vår trovärdighet i klimatfrågan. Om vi lyckas – staden är hälftenägare, så det gäller att också Fortum övertygas – innebär det att Stockholms energiförsörjning blir i stort sett fossilfri, och ca fem miljoner ton koldioxid sparas i jämförelse med om verket läggs ner 2030, som Fortum nu planerar. Det kan ensamt bidra till att stadens utsläpp minskar med 25-30 procent.
  • Stockholm skärper också målet för att bli en helt fossilfri stad. Det flyttas nu från 2050 till 2040. Också det viktigt för Stockholm som hållbar stad, samtidigt som vi inte får skjuta upp arbetet bara för att målet är långt bort. Därför är det bra att vi är överens om att målen ska kombineras med ”reella styrmedel och kontinuerligt följas upp”.
  • Transportsektorns klimatpåverkan ska minska ”väsentligt” redan på kort sikt. Utsläppen ska minska, bland annat genom att matavfallsinsamlingen ökar till 70 procent år 2020 och blir biogas. Gång-, cykel- och kollektivtrafik ska konsekvent prioriteras framför bilar. Biltrafiken ska minska och godstrafiken rationaliseras.
  • Tyvärr har S-Mp-regeringen beslutat att fortsätta bygget av Förbifart Stockholm, men det har i alla fall öppnat för en omförhandling av trängselskatten som nu nästan helt går till att bygga vägar. Den rödgrönrosa majoriteten i Stockholms stad välkomnar förhandlingen och kräver att minst hälften av trängelskatten ska användas till kollektivtrafik – och allting de kommande sju åren, för att kompensera för att borgarna använt så mycket till väg. Om vi får igenom detta i en förhandling, och hur det i så fall påverkar vägbygget, återstår att se. Det kan åtminstone ge ett stort och välbehövligt tillskott till Stockholms kollektivtrafik.
  • Slutligen den största mediala nyheten: att Bromma flygplats läggs ner 2022 (även detta måste förhandlas med staten, men det är Stockholms linje). Klimateffekten av det kan diskuteras eftersom Arlanda och Skavsta kan svälja i princip all trafik som nu går till Bromma. Men kanske ger det i alla fall en liten konkurrensfördel till tåget och bidrar därmed till minskade utsläpp. Om inte annat blir det mycket, välbehövliga bostäder i bra läge.

Hela överenskommelsen kan läsas här.

/Rikard

Trycket mot S att dumpa Förbifarten ökar

tunnelsakerhet_utan_text


UPPDATERING: Nu kommer fler kritiska inlägg från Socialdemokrater:

Löfven tar över ett skitigt land
Satsa på kollektivtrafik – inte omoderna skrytbyggen
Granska Förbifart Stockholm

En av knäckfrågorna i förhandlingarna för den nya rödgrönrosa majoriteten i Stockholms stad gäller motorvägstunneln Förbifart Stockholm. S är liksom Alliansen för, medan V, Mp och Fi är emot. I hela fullmäktige finns alltså en klar majoritet för motorvägen – men inom den nya majoriteten är motståndarpartierna tillsammans klart större.

Vad som händer i förhandlingarna är ännu blott föremål för spekulationer, men tydligt är att trycket utifrån på Socialdemokraterna att ändra ståndpunkt har ökat kraftigt de senaste dagarna.

Det började med att tolv forskare vid KTH skrev på DN Debatt om att de samhällsekonomiska och miljömässiga förutsättningarna har ändrats sedan prövningarna gjordes för snart 10 år sedan. De föreslår att vägbygget skjuts upp i väntan på att bättre underlag tas fram.

På dn.se publicerades inte mindre än åtta repliker, där de vanliga kampanjorganisationerna – Motormännen, BIL Sweden, Stockholms handelskammare, Byggindustrierna och åkerinäringen upprepar sina redan kända och dåligt underbyggda argument. Lågvattenmärket står Byggindustrierna och, tyvärr, Byggnads för när de upprepar det grundligt nedsablade argumentet att Stockholm och Tirana skulle vara ensamma bland Europas huvudstäder om att sakna en förbifart.

Men en del repliker var intressanta, inte minst trafikplaneraren Björn Abelssons argument att IT-system som underlättar spontan samåkning mycket väl kan lösa trängseln på Essingeleden utan fler vägar.

I DN-debattens spår följde så en hel kavalkad av ställningstaganden på ledarsidor och debattsidor. Medan Expressen länge argumenterat emot Förbifarten har Aftonbladet varit mer försiktig. Men så i torsdags satte Karin Pettersson ner foten ordentligt: “S bör ta klimathotet på allvar, svälja prestigen och lägga den sexfiliga motorvägen på is. Miljarderna skulle göra större nytta för andra satsningar i infrastruktur och kollektivtrafik”.

Till och med i storkapitalets husorgan Dagens Industri argumenterar PM Nilsson emot Förbifarten. Visserligen genom att förespråka en annan motorvägstunnel, Österleden, som dock åtminstone är kortare och billigare och kan kompletteras med spårväg.

En annan uppmärksammad artikel stod Bengt Hellsgård för, som arbetat med Hjalmar Mehr och såg lika goda anledningar att stoppa Förbifarten nu som Västerleden då. Även nätverken Yimby och Urbanisma pressar S att välja bort Förbifart Stockholm, liksom Kajsa Ekis Ekman i ETC. Även DN:s Viktor Barth-Kron upprepade i går sitt ställningstagande mot motorvägen.

Utöver floden av opinionsartiklar – vi kan mycket väl ha missat någon – ordnades även ett välbesökt seminarium på KTH i fredags med tunga forskarpresentationer av Staffan Laestadius, Jonas Åkerman och Johan Brolund som alla pekade på att Förbifarten gör det svårare att nå klimatmålen och gräver ner Stockholm djupare i en ohållbar, dyr och ineffektiv transportapparat.

Vi är förstås partiska men ändå: det är väldigt svårt att inte betrakta debatten i sakfrågorna som vunnen. Argumenten mot Förbifarten är betydligt mer hållbara än argumenten för. Frågan är förstås om det räcker för att verkligen stoppa motorvägen. Sossarna och Allianspartierna har borrat ner sig så djupt att en reträtt blir politiskt smärtsam. Men priset för att låta bli är också högt. Minst 50 felinvesterade miljarder.

Rött, grönt eller rosa?

Sleeping_baby_cat

Många av våra vänner och bekanta genomgår nu en period av allvarlig valångest. De flesta av dem är allmänt rödgröna och vill ha bort regeringen Reinfeldt. Många känner sympatier såväl för Vänsterpartiet och Miljöpartiet som för Feministiskt initiativ. De vill rösta med hjärtat, men också försäkra sig om att deras röst hjälper fram en rödgrön(rosa) regering.
Kanske kan denna text vara till nytta i detta svåra beslut. Först diskuterar vi V, Mp och Fi utifrån några viktiga politiska sakområden, och sist även hur man kan tänka rent valtaktiskt.

Obs att vi är vänster, men därmed inte osakliga.

Klimat och miljö
V och Mp står varandra nära i de flesta miljöpolitiska frågor och är de enda riksdagspartierna med ett genuint klimatengagemang. Mp:s största fördel är att de har ett så tydligt fokus på just klimat/miljö och har färre andra frågor att kompromissa kring. De har också många företrädare som är pålästa/kunniga i dessa frågor.

V:s styrka är att de driver en tydlig ekonomisk vänsterpolitik, vilket är centralt även för en grön omställning: minskade klyftor, mer pengar till välfärd och kultur, mindre till privat konsumtion, arbetstidsförkortning. Dessutom frigör vänsterns skattepolitik mer offentliga medel att satsa på en klimatomställning.

Fi tar också miljö- och klimatfrågor på allvar och delar de flesta ståndpunkter med V och Mp. En stor nackdel är dock att de är så färska att de inte hunnit landa i klimat/miljöpolitiken, de har få miljökunniga företrädare och saknar utförliga förslag och en konkret politik. De kommer därför att ha svårt att vara drivande i miljöpolitiken.

Feminism
V och Fi står sakpolitiskt varandra nära i feministiska frågor, det är få konkreta frågor som skiljer partierna åt. Fis fördel är naturligtvis, liksom Mp i klimatfrågan, att de har ett större fokus på just feminism. V:s fördel är att de arbetat feministiskt i många år och har praktisk erfarenhet av att genomföra till exempel förkortad arbetstid och höjda kvinnolöner. Den andra stora skillnaden är att Fi har ett tydligare fokus på bland annat intersektionalitet och diskrimineringsfrågor medan V har ett närvarande makt- och klassperspektiv som Fi saknar.

Mp pratar mer om jämställdhet än feminism men står i många sakfrågor nära V och Fi. De saknar dock vissa viktiga perspektiv, och har till exempel tappat bort arbetstidsförkortning som en feministisk fråga.

Antirasism
Både Mp, V och Fi har, om än på lite olika sätt, ett starkt antirasistiskt engagemang. Fi har tydligast fokus på strukturell diskriminering och lägger vikt vid att föra samman feminism och antirasism. De pratar däremot inte om klass, om hur arbetet mot sociala klyftor är en del av en antirasistisk politik eller om hur rasistiska strukturer förstärks i det kapitalistiska systemet, vilket är frågor som V betonar. Mp är mer profilerade i migrations- och diskrimineringsfrågor och ligger lågt i den övriga antirasistiska debatten. Men motståndet mot rasistiska och nazistiska grupper förenar alla tre partier.

Höger-vänster
Att Vänsterpartiet är vänster och för jämlikhet vet alla, men hur är det med Fi och Mp? Eftersom Fi ligger nära V i så gott som alla politiska sakfrågor måste ju Fi också betraktas som vänster. Ändå skyggar de för begreppet. Fi kallar höger-vänsterskalan för en ”snuttefilt” och säger sig lyfta in ett nytt perspektiv: mänskliga rättigheter. Fis ideologiska grund knyter då an till en liberal tradition som betonar allas lika rättigheter snarare än allas lika möjligheter. Detta svagt utvecklade maktperspektiv kan förklara hur partiet kan gå emot till exempel starka fackliga krav om a-kassan.
Detsamma kan sägas om Miljöpartiet. Dess historia påminner ganska mycket om Fis, men Mp har med tiden rört sig högerut även sakpolitiskt. Exempelvis röstar de oftast för privatiseringar, vill behålla låga inkomstskatter, osv.
Fi och Mp tillhör liberalismens vänsterflank. Vänsterpartiet, däremot, är socialister. För socialister är strävan efter jämlikhet överordnat. Människor ska ha samma chans att forma sina liv. Det kräver mer än mänskliga rättigheter – det kräver lika möjligheter.

Taktiksnack
Om man inte tycker att de politiska skillnaderna mellan V, Mp och Fi är så avgörande utan främst vill vinnlägga sig om att de rödgrönrosa får maximal utdelning i form av riksdagsmandat så att vi blir av med Alliansregeringen – hur ska man då tänka?
Att rösta på V eller Mp är ett säkert val. Den svåra frågan är Fi. De har i skrivande stund är 2.6 procent enligt både Botten Ada och på Expressens Poll of polls. En röst på Fi ser alltså ut att inte ge något utslag i form av riksdagsmandat. Men å andra sidan krävs ingen jättelik ökning för att få en bonuseffekt: en stor mandatökning för de rödgröna.
Vår slutsats: vill man spela säkert för ett regeringsskifte ska man välja V eller Mp. De kommer att komma in i riksdagen och verka för en rödgrön regering (en viss varning för mp i denna fråga eftersom de till skillnad från V kan tänkas samarbeta med c och fp). Sannolikheten att de röd-gröna lyckas vända och skapa majoritet är större än sannolikheten att Fi kommer in. Men vill man spela högt och kanske vinna stort, då kan man rösta på Fi.