Hej 2006, det var länge sedan!

Dagens Nyheter idag, den 6 april 2014, ger mig flashbacks tillbaka till 2006-2007, åren då klimatfrågan fick sitt stora publika genombrott. Det är å ena sidan välkommet att att DN nu uppmärksammar klimatet i flera artiklar. Det var länge sedan! Å andra sidan är det sorgligt att debatten i stort sett står och stampar i samma självmotsättningar som för 7-8 år sedan. Det som framför allt ger deja vu är 1) DN:s individualisering av problemet och 2) de dubbla budskapen.

Artikeln “21 tips för att få ned dina klimatutsläpp” lägger ansvaret för klimatförändringen precis där Fredrik Reinfeldt vill ha det: Vad kan DU göra för att minska utsläppen? Sidoartikeln är en intervju med miljöekonomen Thomas Sterner, som också bekräftar att “det i allra högsta grad” spelar roll vad du “som privatperson” gör – men Sterner säger klokt nog också att “man måste också engagera sig. Det är viktigare att rösta fram politiker som arbetar för högre koldioxidskatt än att själv välja att cykla. Men det bästa är naturligtvis att göra både och”. Detta sistnämnda är ju ganska subversivt för att stå i en nyhetstext i DN – underförstått rösta rödgrönt – men helhetsintrycket av DN-uppslaget är ändå att det är upp till individen att lösa klimatproblemen.

Men i dagens DN ryms också mer radikala förhållningssätt. I en annons från Radikalisera klimatpolitiken, ett nätverk som hålls samman av den beundransvärde psykologen Billy Larsson, som måste ha kostat skjortan för dessa idealister, och i en vacker men lite “svår” essä av författaren Zadie Smith publicerad långt bak i kulturdelen (och inte alls på nätet).

Frågan är hur mycket dessa budskap förmår bryta igenom till läsaren när huvudbudskapet som förmedlas i DN fortfarande är att lyxig shopping och resande är the shit. Det är främst lördags-DN som undervisar Stockholms bildade medelklass – och alla som aspirerar på den positionen – i vilka avlägsna resmål, fossilslukande bilar, exotiska maträtter och senaste köksinredningar som krävs för att man ska räknas till människosläktet. Men även denna söndag förvirras DN-läsarens eventuella klimatsamvete av bland annat en tjock fyrfärgsbilaga om lyxiga resmål samt en närmast nykolonial uppläxning om vad Indien borde göra för att uppnå högre ekonomisk tillväxt signerad Johan Schück, “samhällsekonomisk krönikör”.

DN, söndagen den 6 april, är alltså ett typexempel på de dubbla budskap och den individualisering som vi brukade kritisera redan cirka 2007. Då jobbade jag på tidningen Arbetaren, och vi startade en klimatblogg där vi fick utlopp för vår frustration över samhällets oförmåga att ta till sig av forskningen omvandla det till konkret omställning. Särskilt David Jonstad skrev massor av vassa inlägg, och bloggen var en viktig skola för den första generationens klimataktivister. Även jag, Sara Jeswani och Andreas Malm fyllde på med ett och annat bidrag. Tyvärr verkar Arbetarens nya redaktionsledning ha tagit ner klimatbloggen från nätet, men jag hoppas den finns sparad på en hårddisk någonstans.

Vi hade helt rätt i att en klimatomställning kräver politiska beslut, och att det är kontraproduktivt – 2006 likaväl som 2014 – att lägga över ansvaret på oss stackars konsumenter vars inflytande över det ekonomiska systemet är svagt och splittrat. Vad vi nog inte insåg då var hur starka motkrafterna var, och hur lätt rationella argument väger mot ett ekonomiskt system. Vår frustration byggde i hög grad på en ouppfylld förväntan på rationalitet: Vi trodde någonstans att politiska och ekonomiska beslutsfattare, ställda inför de vetenskapliga rönen om klimatgasernas förödande inverkan, verkligen skulle styra om samhällsskutan.

Nu vet vi bättre. En omställning kommer inte att ske om vi inte tvingar makten till det. Vi har redan alla argumenten, men det räcker inte.
/Rikard