Kärnkraftssocialism

På senare tid har företrädare för Centern, Miljöpartiet och Socialdemokraterna (inklusive Aftonbladets ledarsida) anklagat Moderaterna för att vara ”kärnkraftssocialister” och förespråka ”planekonomi” eftersom partiet har öppnat för att jämte affärsmässigheten skriva in samhällsansvar för energiförsörjningen i ägardirektiven för statliga Vattenfall, motsätter sig den förtida avvecklingen av Ringhals 1 och 2 och rent av har varit beredd att subventionera kärnkraft i syfte att garantera stabilitet på energimarknaden.

Men moderaterna har förstås inte plötsligt blivit socialister, snarare handlar det om att energisektorn i stort sett alltid och överallt har varit genomsyrad av statlig inblandning. Den moderna kapitalismen, eller kapitalismen under modernismen, var aldrig fullständigt marknadsorienterad utan staten ingrep både här och där för att skapa ordning och reda och för att skapa grundförutsättningar för ett “fritt” näringsliv. Det som nu  kallas kärnkraftssocialism handlar om att garantera stabila elleveranser till svensk industri. Det nya och avantgardistiska i sammanhanget är snarare det marknadsexperiment baserat på förnybar energi som främst C, Mp och S nu förespråkar.

Vid sidan om trygga energileveranser spelar nu också klimatfrågan viss roll. Moderaterna har haft svårt, minst sagt, att formulera en trovärdig klimatpolitik, men kärnkraften skapar en intressant konflikt med de ”gröna” partierna. De har alltid varit emot kärnkraft men kan nu inte entydigt påstå att det är av miljöskäl, eftersom kärnkraften är i stort sett fossilfri. Som kärnkraftsförespråkare kan alltså Moderaterna bygga upp en viss trovärdighet i klimatfrågan.

Det har lett till en intressant invertering av energidebatten. Kärnkraftsmotståndarna använder nu nästan enbart ekonomiska argument för att satsa på förnybart, medan anhängarna använder klimatargument för att behålla kärnkraften. De rödgröna hyllar den fria energimarknaden, medan de blå vill att staten garanterar en stabil, fossilfri elproduktion.

Om det ska kallas socialism är det i så fall urvattnat i förhållande till när kärnkraften faktiskt byggdes ut i Sverige. Då mer eller mindre tilltvingade sig staten delägarskap i det bolag som skulle bygga ut kärnkraften, i syfte att ge medborgarna del av vinsten. Om bland annat det handlar artikeln nedan. Den är tidigare publicerad i ETC men eftersom de inte har lagt ut den på nätet så gör jag det här. Nu börjar den.

austrian-national-library-JuP6-Z3LXSE-unsplash

Sveriges okända klimatomställning

Sverige står på tröskeln till en energiomställning, när vindkraften förväntas fördubblas på bara fyra år. Men i jämförelse med Sveriges okända klimatomställning på 1970- och 80-talen, då utsläppen minskade med 40 procent genom bland annat kärnkraftsutbyggnaden, står den sig slätt. Då var det staten som visade vägen i en blandekonomi, nu är omställningen marknadsstyrd.

När utbyggnaden av ett omfattande civilt kärnkraftsprogram tog fart i Sverige i slutet av 1960-talet var det i tätt samarbete mellan staten och kapitalet. 1968 slogs statliga AB Atomenergi och Wallenbergägda Aseas atomkraftsavdelning samman till Asea-Atom. Det var ett tvångsäktenskap. I ett vredesutbrott sade Aseas VD Curt Nicolin att staten väl lika gärna kunde ta över Aseas hela atomverksamhet. Men statssekreteraren Hans Lundström svarade lugnt att ”det var väl inte vidare blandekonomiskt”.

Nicolin fick ge upp motståndet efter ett handslag mellan Tage Erlander och Marcus Wallenberg. Som tack fick det nya bolaget direkt en beställning på en av Ringhals reaktorer. Under de kommande åren byggde Asea-Atom nio av Sveriges 12 reaktorer och två i Finland.

För staten handlade affären om att få sin del av kakan. Den skulle göra gigantiska investeringar med allmänna medel och att då ”huvudsakligen ett enda enskilt företag står berett att skörda frukterna … måste betecknas som från statens synpunkt synnerligen otillfredsställande”, sade samme Lundström i Sigfrid Leijonhufvuds bok (Parentes? En historia om svensk kärnkraft.

Nu när Sverige står på tröskeln till nästa energiomställning är skillnaden slående. Enligt prognoserna kommer elen från vindkraft att fördubblas på bara några år. Det handlar om investeringar på över 80 miljarder kronor i 55 nya projekt. Men att staten helt fräckt skulle påtvinga ett privat bolag delägarskap genom löften om statliga beställningar är inte bara främmande för vår tidsanda, utan vore direkt olagligt. Nu är processen helt marknadsdriven.

Investerarna är främst utländska bolag och kapitalförvaltare. Enligt DN finns här franska riskkapitalbolaget Ardian, amerikanska fondförvaltaren Blackrock, tyska energiföretaget EnBW, kinesiska kärnkraftsbolaget CGN, schweiziska banken Credit Suisse. Delar av den kommande elproduktionen reserveras åt storkonsumenter som Amazon och Google.

Tiden när vindkraft betraktades som ett decentraliserat och lite gulligare alternativ till de stora kraftbolagen är gissningsvis snart slut. De vindsnurror som planeras är högre än Kaknästornet och placeras i parker om uppemot 1000 kraftverk. Miljöpåverkan är betydlig och lokalbefolkningen inte alltid överlycklig.

I tider av akut klimatkris är det ändå ett överkomligt pris för att minska utsläppen av växthusgaser. Men det är inte vad som sker. Det är inte kolkraften utan den fossilfria kärnkraften som fasas ut.

2015 beslutade Ringhals ägare, Vattenfall och Uniper, pressade av den nya effektskatten och ett rekordlågt elpris, att lägga ner två reaktorer redan 2019 och 2020. Ringhals 1 och 2 är gamla men hade nyligen renoverats för att kunna drivas fram till 2025. Tillsammans producerade de 2018 lika mycket el som hela fördubblingen av vindkraftskapaciteten till år 2022.

I relation till kärnkraftsutbyggnaden är dagens energiomställning förhållandevis fjuttig. En massiv vindkraftssatsning lyckas alltså bara ersätta de två eländigaste reaktorerna Sverige har kvar. Nettoproduktionen av kärnkraftsel ökade från 0 i början av 1970-talet till 67 TWh 1986, medan vindkraften väntas komma upp i hälften av kärnkraftens produktion på betydligt längre tid.

Men omställningens snabbhet beror inte enbart eller kanske ens främst på de olika teknologierna. Den beror också på handlingskraften i den svenska ”blandekonomin”. Är det någonting vår klimatansatta samtid behöver återerövra från 1970-talet är det den politisk-ekonomiska modell som kunde genomföra så genomgripande samhällsförändringar.

Att Sverige är det industriland med lägst klimatpåverkan per capita brukar ju förklaras med införandet av koldioxidskatten och en klimatpolitik under tidigt 1990-tal. Men faktum är att utsläppen har minskat ganska måttligt sedan dess. Den stora reduktionen skedde under 1970- och 80-talen, då Sveriges koldioxidutsläpp minskade med 40 procent. De kommande 28 åren minskade utsläppen med 23 procent.

sve utslapp 1970-2018

Denna ganska okända klimatomställning 1970-1990 genomfördes med en politisk verktygslåda större än en samtida politiker ens kan fantisera om. Från tillfällig ransonering av fordonsbränslen till kampanjer för att spara energi, och nästan allt däremellan: bidrag till kommuner och hushåll för att energieffektivisera och byta ut olja, ändrade byggnormer, planeringsåtgärder och energiskatter. Inte minst investerade samhället massivt: i fjärrvärmesystem, isolering och ny energi. Inget annat land byggde ut kärnkraften i samma takt som Sverige, och det var när den ersatte kol- och oljekraftverk som utsläppsminskningen verkligen tog fart. På bara sju år, 1976-1983, minskade utsläppen med 35 procent. Det var och är unikt.

Det går därför inte att bortse från kraften i själva teknologin. Mitt i den nyvakna debatten om kärnkraft dyker boken Klimatnyckeln. En fungerande lösning på världens största problem (2019) upp, skriven av energiforskaren och före detta ung vänstermedlemmen Staffan Qvist och den amerikanske statsvetaren Joshua S. Goldstein. De argumenterar för kärnkraft som en global lösning på klimatkrisen – med Sverige som främsta förebild. Möjligheten till storskalighet och utbyggnadstakt (i alla fall om man kunde repetera vårt 1970-80-tal) är svåra att slå ifrån sig i tider av akut klimatkris. Ett enda kärnkraftverk (Ringhals) motsvarar årliga utsläpp på 22 miljoner ton koldioxid från kolkraft.

Jämförelsen är inte helt orättvis. Blivande Centerledaren Olof Johansson undrade 1977 om inte Barsebäck kunde göras om till ett kolkraftverk. När Barsebäck till slut lades ned ersattes det av två nya fossilgasverk och tysk och dansk kolkraft. Då ”gick Olof Johanssons koldröm i uppfyllelse”, skriver Qvist och Goldstein. I samtliga fall där kärnkraft avvecklas, hävdar de, har koldioxidutsläppen ökat.

Men när två av Ringhals reaktorer snart stängs ersätts de ju tack och lov av vindkraft. Samtidigt blir en direkt följd att Sveriges elexport blir relativt sett mindre. Det hade ju varit fullt möjligt att bygga ut vindkraften och fortsätta driva Ringhals 1 och 2 i några år till. Återigen kommer våra grannars kolkraft att kompensera för nedlagda reaktorer.

Även devota beundrare av Sveriges kärnkraftsutbyggnad som Qvist och Goldstein är dock blinda för vilken (blandekonomisk) politik som möjliggjorde den. Deras kapitel om ekonomisk politik är en tröttsam upprepning av standardekonomiska argument för koldioxidskatt, mot statliga regleringar. De reflekterar inte över problemen med att ”överlämna åt marknaden att sköta jobbet” och förstås inte heller över det rimliga i att privata företag ensamma ska skörda frukterna.

I andra länder finns kända klimatkämpar som kombinerar kärnkraft med progressiva värderingar, såsom forskaren James Hansen och författaren George Monbiot. I Sverige har ingen den rollen. Här förknippas kärnkraft med en politisk höger ointresserad av alla andra klimatfrågor. I brist på levande trovärdiga förespråkare få vi därför hålla till godo med en död.

På nätet finns flera filmklipp som visar Olof Palme tala om kärnkraft. Till exempel i Kvällsöppet 1976, inspelat strax efter valet där Centerledaren Torbjörn Fälldin lovat stort i kärnkraftsfrågan och vunnit knappt tillsammans med Folkpartiet och Moderaterna. Palme är lågmäld och eftertänksam men backar inte i sakfrågan. Han säger att han och arbetarrörelsen har grubblat länge på energifrågan. De fick entydiga besked om att sol- och vindenergin inte är mogna än. Vattenkraften var i stort sett utbyggd och de sista älvarna borde sparas. Då återstod oljekraft eller kärnkraft. Palme säger att oljan är dyr och miljöriskerna mycket stora genom utsläppen av svaveldioxid, kolväten och ”koldioxiden, som ligger kvar i tusentals år och kan förändra vårt klimat”. Visst finns risker med kärnkraften som motiverar försiktighet och satsningar på säkerhet. Men ”riskerna är icke så stora att de motiverar att vi ger upp målet arbete åt alla, välfärd åt alla”.

Efter Harrisburg-olyckan 1979 svängde Palme delvis i synen på kärnkraft, men jag vill tro att han behöll sin uppfattning i den principiella frågan: att ren energi är ett ansvar för hela samhället och bör inte överlåtas till marknaden.

Nattåget till Tropikerna

 

Vi reste i påskas med Snälltåget till Berlin och vidare till Tropical Island, ett ställe som närmast trotsar beskrivning. Inrymd i en enorm — 10 fotbollsplaner stor — hangar där det för länge sen byggdes zeppelinare inreddes 2004 en kombination av simhall, tropisk regnskog och semesterby som nu lockar massor av besökare från när och fjärran. Vi hörde talas om det för flera år sen, och var lockade att testa eftersom vi gillar att ha det varmt och skönt några dagar och har ungar som älskar att bada men samtidigt tvekar inför att flyga i onödan av klimatskäl. Så hur var det då? Här kommer en recension och lite praktiska tips för er som funderar på att åka.

Resan dit

Det enklaste och billigaste sättet att åka tåg till Berlin är att resa med Snälltåget från Malmö. De går inte året om utan sommar och vissa högtider. Men när det går kan en familj ta nattåget dit i egen kupé för en högst rimlig summa. Var dock beredd på att just nattåget till Berlin är Veolias mest skruttiga tåg med en hel del brister (vi råkade ut för både trasiga toaletter och flera timmar utan ljus och värme). Det finns inte heller restaurangvagn utan man är hänvisad till färjan Trelleborg/Sassnitz som har trist mat och knappt något vegetariskt. Bunkra upp bra mat i Malmö var ett gott råd vi fick och är glada att vi följde! Annars går det också bussar och andra tåg, kolla t ex bahn.de. Väl på Hauptbahnhof i Berlin så går regionaltågen till Brand en gång i timmen, och när man kliver av där väntar en buss som gratis kör till Tropical island på 10 minuter. Från Stockholm till tropisk värme med tåg tog alltså knappt ett dygn och funkade smidigt.

Allmänt intryck

När man kliver in genom dörrarna slås man först och främst av värmen — runt 30 grader. Som tur var gick incheckningen smidigt och vi kunde snart kasta av oss kläderna och få på badbrallorna, och så gick vi sedan klädda i två dagar. Inredningen är kitchig, med kulisser i olika teman, mest karibisk. Men det är snyggt och välstädat, bra organiserat och mycket grönt — världens största inomhusregnskog, hävdar de, komplett med flamingos och sköldpaddor.

Sudsee

Bad

Det finns tre större badanläggningar. Den största poolen, Sudsee (Söderhavet) är enorm och vätter mot solen som lyser in i hangaren. Här ligger man på en sandstrand eller sitter i solstolar, om man inte badar förstås. Bali-lagunen är också stor, ligger i regnskogen och har två vattenrutschkanor och mycket strömmar och annat kul. Utomhus-anläggningen heter Amazonas och består av två stora pooler och en rätt underbar, varm fors/vattenrutchbana. Dessutom finns ett område med ytterligare tre vattenrutschbanor. Just där får man vara beredd på rätt långa köer, men i övrigt funkade allt smidigt även när det var mycket folk. Vårt omdöme är att badet var toppen — varmt vatten, rent och fräscht, variationsrikt och många roliga inslag. Vi badade i stort sett från morgon till kväll i två dagar och hann inte riktigt tröttna. Allra bäst var kvällen, efter att dagbesökarna lämnat. Utomhusforsen i mörker, kyla och månsken var nästan magiskt. Inte minst därför tycker vi att det är värt att sova över en natt.

Bali-lagunen

Mat och logi

Det finns olika typer av övernattning — lyxigare rum eller i tält, och också i campingstugor eller tält utanför anläggningen. Själva bodde vi i ett tält inomhus, där madrasser och sängkläder ingick. Det var rymligt, rent och bra och vi sov gott. Även stor frukostbuffé ingick och den var minst sagt riklig.

Men därutöver var matutbudet trist. Det fanns en tråkig thaibuffe och pizza och hamburgare och korv, typ. Flottigt och smaklöst och köttigt, även om det finns några vegoalternativ. Det finns också en finare restaurang som dock var fullbokad. Tips är att reservera bord där i förväg om man vill äta bättre.

Annars är vi ju i Tyskland, så vill man ha en öl eller drink eller glass går det bra, nästan när och var som helst.

Vårt tält.

Sauna och spa

Bastuavdelningen var stor och fantastisk för bastuentusiaster – många olika bastutyper och även bubbelpooler och lounger. Här var det lugnt och skönt även när det var trångt i övriga anläggningen, endast övernattande gäster hade nämligen fritt inträde här. Var beredd på obrydd tysk nakenhet bara – både bastu, pooler och duschar är unisex och badkläder är bannlysta. Vi gillade det och tyckte att stämningen var avslappnad.

Sammanfattande omdöme

Vi kommer nog att åka hit igen och ungarna hade kunnat stanna betydligt längre. Kombinationen med ett par nätter i Berlin gör det till en riktigt trevlig och varierad minisemester med minimal klimatbelastning och ändå relativt billigt.

Tips

  • sov över, helst inne på anläggningen
  • vi gick barfota i två dagar och det var ok men har man strandskor är det nog skönt att ta med
  • tänk sommarkläder, utöver badkläder kan det vara skönt med tex strandklänning eller shorts att dra på när man ska äta eller gå runt – jeans och tröja är alldeles för varmt
  • man får ta in bad- och strandleksaker, bollar m.m. men det går också att köpa på plats
  • maxa genom att komma tidigt och stanna sent, det är mest folk mitt på dan
  • släpa inte på handdukar som övernattande gäst, det ingår trots att de inte kommunicerar det så bra
  • tälten har inte eluttag (inte heller flera av Snälltågets vagnar) – se till att ha läslampa/ficklampa och i övrigt vara beredd på att inte vara beroende av laddning
  • det är hård konkurrens om solstolarna och det gäller att vara tidigt ute och slänga sina handdukar på en bra plats, särskilt stolarna runt bali-lagunen går åt som smör i solsken (och det beror nog på att det är det lugnast och trevligast där!)
  • det ingår inte schampo som övernattande gäst och finns inte så mycket kollektiv tvål, ta med det alltså

 

 

 

Bygg på bil-, flyg- och golfreservaten

Matt_Every_Profile

För ett par veckor sedan gick Moderaterna i Stadshuset ut och krävde att områden som planeras bli naturreservat i stället ska bebyggas med bostäder: 5000 i Årstaskogen och 2500 i östra Älvsjöskogen, till exempel. Snart gick partikamraterna i landstinget också ut och krävde ett totalstopp för nya naturreservat i hela länet.

Motivet är förstås behovet av nya bostäder. Nya naturreservat blir ett hinder från att nå stadens ambitiösa bostadsmål, menar M. Redan nu är målen 40 000 nya bostäder till 2020 och 140 000 till 2030. Men en hel del talar för att inte ens det räcker, utan att vi kommer att behöva bygga ännu mer.

Moderaterna har alltså rätt i att det behövs byggas en jävla massa bostäder. Och att få loss mark för detta i en redan tätbebyggd stad är inte konfliktfritt. Men var och hur vi bygger är alltid politiska val.

Visst kan man bygga i planerade naturreservat. Man kan också bygga på exempelvis Bromma flygplats. Men Moderaterna har slagits med näbbar och klor för att behålla flyget där. De väljer alltså ett flygplatsreservat stort som Östermalm, 3 kilometer från Stockholms innerstad.

Medan det rödgrönrosa styret vill minska biltrafiken, begränsa antalet p-platser och göra om motorleder till stadsgator, vill Moderaterna bygga fler motorvägar och p-platser. De vill alltså ha ännu större bilreservat mitt i staden.

Regeringen överväger att kräva ett visst bostadsbyggande av kommunerna. Det tycker Moderaterna däremot är ett dåligt förslag. Det skulle ju, till exempel, kunna hota den stora golfbanan i Danderyds kommun, drygt sex kilometer norr om innerstan och i perfekt kollektivtrafikläge intill Roslagsbanan. Golfreservat har alltså Moderaterna inget emot.

Moderaterna värnar alltså flyg-, bil- och golfreservat, men menar att naturreservaten är ett hot mot bostadsbyggandet. Ok, vi får väl titta närmare även på det.

I Stockholms kommun är idag ca 20 kvadratkilometer skyddad som nationalpark, naturreservat eller kulturreservat. Dessutom är beslut fattat att ombilda västra Älvsjöskogen till naturreservat, och staden förbereder även ett ombildande av östra Älvsjöskogen och Årstaskogen/Årsta holmar ska ombildas. Dessa områden omfattar ungefär 1,6 kvadratkilometer mark, och om rubbet blir naturreservat skulle andelen skyddad mark innanför kommungränsen öka från dagens 10,7 till 11,5 procent av landarealen.

Besluten hindrar förstås bostadsbyggande just där – i Älvsjö- och Årstaskogarna – men att dessa nya naturreservat skulle rycka undan så mycket mark att bostadsmålen hotas är förstås humbug. Det är bara en fråga om politiska val, och vi har sett hur Moderaterna väljer: flyg-, bil- och golfreservat framför naturreservat.

Bygg här! (och stoppa bil-nimbyismen)

IMG_2235

Det här är en av de mest centrala platserna i en av Stockholms hetaste stadsdelar. Parkeringsplatsen ligger i Midsommarkransen, tvärs över gatan från Svandammsparken, med flera krogar runt hörnet, en Konsum intill och med några få minuters promenad till två tunnelbanelinjer. Här skulle lätt ett hus med säg 30 lägenheter kunna byggas. Men det finns det inga planer på.

Det talas mycket om att Stockholm ska förtätas för att ge plats åt tusentals nya lägenheter. Vi håller med. Men debatten är snedvriden. Så fort någon vill rädda ett grönområde eller lekplats eller skolgård så stämplas hen som osolidarisk bakåtsträvare och Nimby (Not in My Backyard). Se till exempel aktuella texter av Viktor Barth-Kron eller Patrik Kronqvist.

Samtidigt finns otroligt mycket byggbar mark som är så “helig” att ingen verkar se den, än mindre lägger förslag om att bebygga den. Vi promenerar vidare längs Tellusborgsvägen i centrala Midsommarkransen, från Svandammsparken mot Telefonplan. Här skulle ett till hus kunna byggas:

IMG_2220

Här skulle ett gårdshus kunna uppföras:
IMG_2218

Tvärs över gatan saknas ett helt kvarter.

IMG_2216

Den här p-platsen färdigställdes för bara några veckor sedan. I stället kunde husen ha slutits samman och gett plats för ett tiotal lägenheter till.

IMG_2214

Vid ett annat nybyggt hus strax intill avstod staden från att bygga fem lägenheter för att ge utrymme åt en parkeringsplats.

IMG_2213

Längs Tellusborgsvägen fast mot Aspudden till ligger den här enorma parkeringsplatsen i ypperligt bostadsläge.

IMG_2230

Även längs Midsommarvägen finns gott om plats för förtätningar. Som här:

IMG_2221

Eller här, runt hörnet från Tre Vänner, Konsum och tunnelbanan finns ett öppet kvarter som skulle kunna slutas och ge säkert 40 lägenheter och urbana kvaliteter i stället för parkeringsplatser.

IMG_2223

Lika centralt ligger den här ödsliga p-platsen.

IMG_2224

Midsommarkransen är tveklöst en av Stockholms mest urbana förstäder. I stadens översiktsplan Promenadstaden ingår stadsdelen i vad som kallas den centrala stadens utvidgning som ska förtätas till ett innerstadsliknande område. Men vad vi vet finns inga förslag om att bygga på dessa eller andra ytparkeringar.

Så vart ska förtätningarna ske enligt Stadsbyggnadskontoret? Jo, längs Bäckvägen till exempel. Här:

IMG_2232

Och här:

IMG_2233

Och här:

IMG_2234

Längs Svansdammsvägen ska det också uppföras hus:

IMG_2238

Vi är inte nödvändigtvis emot dessa förtätningar. Men vi vill ifrågasätta att det är små grönytor som är det stora hindret mot en urban utveckling i ett område som Hägersten. Vi tycker bilismen är ett betydligt större problem. Och då har vi ändå inte ens nämnt de överdimensionerade vägar som skär igenom området. Som Södertäljevägen.
IMG_2227

Eller början av Hägerstensvägen.

IMG_2225

Hur många hundra lägenheter skulle inte kunna byggas om dessa vägar gjordes om till normala stadsgator – och utan att ta grönområden i anspråk?

Vi kallar det för bil-nimbyism. Skillnaden mot de som försvarar grönområden är att bil-nimbyisterna inte ens behöver skriva plakat eller ropa slagord. Deras intressen tillgodoses ändå. Inga förslag om byggnation drabbar parkeringsplatser. Och när nya hus uppförs, tvingar staden genom p-normen byggherren att bygga ännu fler p-platser. Allt detta gör bil-nimbyismen till en nästan osynlig kraft. Därför är det viktigt att sätta ord på den och peka ut dess följder.

Det går inte att samtidigt ha tät promenadstad och en massa parkeringsplatser. Man kan inte säga att den täta staden är bra för miljön och samtidigt bygga in det största miljöproblemet: massbilismen. Då blir staden varken tät eller miljövänlig.

Midsommarkransen är bara ett exempel på hur förtätning sker på grönområden medan parkeringsplatserna blir allt fler. Det är inte så konstigt att det leder till protester. Sju av tio lägenhetsinnehavare i Stockholm saknar bil, ändå tvingas de subventionera andras p-platser samtidigt som den allmänna park-marken minskar.

En radikal, rödgrön stadsplanering handlar inte om att ge efter för “bostadsegoismen” – tvärtom. Det handlar om att använda stadens demokratiska planeringsmakt för att ta ett helhetsgrepp. Planera nya områden, omforma och utveckla kollektivtrafiken, bygga bort bilsamhället och förtäta på ett sätt som utvecklar och förbättrar boendemiljön, i dialog med de boende.

Ett första steg är att faktiskt synliggöra hur absurt mycket mark bilismen tar i vår stad.
Hur ser det ut i din förort? Typ så här?
IMG_2231

Fortsätt fortsätt å va rebell

katt

Också publicerad i Flamman

Småpratet runt fikabordet är en ständig källa till politisk frustration. Nu senast var det träning som var på tapeten. Först dåsade jag ointresserat och hörde på avstånd mumlet om olika gym och dieter och vilka vitaminer som är bäst. Många lägger uppenbart ner otroligt mycket tid och engagemang på att hålla sig i form. 6 000 kronor per termin för ett träningskort, hör jag sedan en kollega säga, och jag vaknar abrupt och spiller kaffe på tröjan. 6 000 spänn? Måste genast googla statistik och undersökningar kring hälsa och träning. Det jag läser tyder på en slags tränings- och hälsoboom. Svenskar lägger mer och mer pengar på prylar kopplade till motion och hälsa (50 miljarder per år utan att räkna in mat). Naturligtvis är skillnaderna stora beroende på faktorer som inkomst och bostadsort.

Jag vill inte moralisera över alla som gillar att hänga på gymmet utan fundera kring vad hälsofetischismen kan säga oss om samhällsutvecklingen. Bortsett från den självklara reflektionen att mångas stillasittande liv ska kompenseras med artificiella rörelser, det ironiska med människor som tar bilen till träningen och skjutsar sina ungar överallt istället för att cykla och slippa kostnaden för gymkort och så vidare: Finns det någon mer aspekt?

Jag börjar med att tänka tillbaka på min tonårstids favoritlåt, Ebba Gröns Vad ska du bli. Den tonåriga totalskräcken för att fastna i ekorrhjulet, motviljan mot ett samhälle där vi bara jobbar och jobbar och tittar på tv. Det som hänt sedan dess är att kapitalismen spänt åt tumskruvarna. Vi upptas allt mer av arbete eller jakten på arbete. På olika sätt beroende på var i hierarkin man befinner sig men alla under det gemensamma mantrat att mer jobb och sysselsättning (i form av till exempel jobbarsökarkurser) är lösningen på våra problem. Och när vi inte jobbar (eller tvingas träna cv-skrivning) duger det inte att, som i sången, sätta sig och glo. Vi ska träna också. Och äta nyttigt. Förverkliga oss själva. Och inreda våra hem med färgmatchande inredningsdetaljer. Inte ens inom alternativa vänsterkretsar är det längre norm att vara en dekadent rökare med slapp livsstil. Vi ska alla ut i elljusspåret och flåsa.

Utan att säga att det är dåligt att jogga (jag gillar det själv) tror jag att vi måste betrakta fenomenet som ett uttryck för ett mer individualistiskt samhälle där vårt ekonomiska systems behov av att varufiera har ätit sig in i minsta vrå. Vi ska fokusera alla våra krafter på oss själva. Välja rätt (skola, elavtal, allt ska väljas och väljer du fel får du skylla dig själv), äta rätt mat och bli hälsosamma och vältränade (bra arbetskraft!). Och köpa rätt tillbehör förstås. Parallellt med detta har de kollektiva projekten försvunnit. Vi vill forma våra kroppar men inte samhället. Vi lägger massor med tid på våra armmuskler men skiter i hur naturen mår. Vi kan allt om olika dieter men ingenting om hur fattiga människor och framtida generationer drabbas av vårt sätt att organisera samhället. Allt mer Jag och allt mindre Vi.

Kanske, tänker jag, borde också förra årets identitetspolitiska debatt ses i detta ljus.  Hur delar av vänstern visionslöst fastnat i arbetslinjen (ropen skalla, heltid åt alla) samtidigt som andra är narcissistiskt fokuserade på individuella uttryck och identiteter (där Vi:et på sin höjd är en mindre samling individer men aldrig ett brokigt kollektiv med en gemensam agenda). Ett sätt att hitta ur detta dödläge är att formas kring sakpolitiska frågor som är både visionära och konkreta kollektiva projekt. Det bästa exemplet på detta är kanske frågan om förkortad arbetstid som så fint syr ihop klimatkamp med klass och feminism och samtidigt innebär ett radikalt ifrågasättande av själva navet i dagens samhälle. Låt oss börja våren där i stället för att bara prata träning. Lossa lite på tumskruvarna tillsammans.

Lina

Dumt om klimatskuld

Svenska Dagbladet publicerade en dum och ogenomtänkt ledarkrönika om klimatskuld. Jag skrev ett svar, som inte verkar publiceras. Så nu dumpar jag repliken här. Håll till godo! /Rikard

”Pratet om klimatskuld och skadestånd är dumt och ogenomtänkt” skriver Jonas Hellman i Svd den 27 februari efter att ha ägnat frågan säkert fem minuters eftertanke. Hans främsta argumentet är att det innebär en orimlig, kollektiv skuldbeläggning.

Läsarna kan få intryck av att detta är en klok invändning som inte tidigare har bemötts. Jag vill gärna upplysa desamma om att klimatskuld och de industrialiserade ländernas historiska ansvar för klimatförändringen har varit föremål för omfattande politiska och teoretiska diskussioner inom diplomatin och akademin i åtminstone ett par årtionden. För att citera professor Stephen Gardiner finns en ”förvånande samstämmighet bland filosofiska författare inom området”, ”de är praktiskt taget eniga i sina slutsatser att de industrialiserade länderna bör ta huvudansvaret för klimatförändringens kostnader”, och den främsta anledningarna till det är att de är ansvariga för en väldigt stor del av de historiska utsläppen av växthusgaser.

Jonas Hellman behöver förstås inte hålla med om slutsatsen—och i det ansluter han sig förvisso till den officiella hållningen hos företrädarna för i stort sett alla rika länder—men att kalla förespråkarna ”dumma” och ”ogenomtänkta” faller obönhörligen tillbaka på honom själv. Det gäller även hans upptäckt att Indien—med en befolkning som är ungefär 140 gånger större än Sveriges—har högre utsläpp än Sverige. Räknat per capita är Indiens utsläpp ännu bara en tredjedels av Sveriges, och det är rimligen vad som bör mätas.

Betraktas utsläppen historiskt, vilket filosoferna alltså närmast samstämmigt anser att vi bör göra, visar en ny sammanställning av undertecknad att Sverige har en klimatskuld på 266 ton koldioxid per invånare, medan indierna har en fordran på 83 ton per person. På det EU-finansierade vetenskapliga projektet Ejolts hemsida—ejolt.org—finns de flesta länders klimatskuld sammanställd [här].

Slutligen, innebär detta en ”kollektiv skuldbeläggning” av svenskarna? Det korta svaret är att det är viktigt att skilja på skuld och ansvar. Det är normalt inom både etik och lagstiftning att hålla personer ansvariga för oförutsedda konsekvenser av deras handlingar—utan att de bör straffas för handlingen. Om jag exempelvis råkar köra in Jonas Hellmans bil och skadar den, förväntar han sig förmodligen att jag tillkännager mig och ersätter honom för reparationskostnaderna. Förmodligen skulle han bli rejält irriterad om jag drog vidare och struntade i konsekvenserna.

Ändå är det precis så utvecklingsländerna känner inför de industrialiserade ländernas vägran att stå upp för sitt historiska ansvar: sin klimatskuld.

Nyanser i sexköpsdebatten

(Också publicerad i Flamman)

Rfsu:s studie och kritiska utspel om sexköpslagen denna vecka slog onekligen ner som en bomb. Många målade snabbt in sig själva och sina meningsmotståndare i lämpliga hörn och lät sedan rallarsvingarna hagla runt. Rfsu – som egentligen fört fram en ganska försiktig kritik mot vad som de uppfattar som negativa konsekvenser av den svenska lagen – beskylls för allt från att ha en dold agenda och förespråka legalisering och statliga bordeller till att vilja värna mäns sexuella frihet på kvinnors och barns bekostnad. Det sistnämnda skrevs uttryckligen i en debattartikel undertecknad av bl.a. vänsterpartiet och s-kvinnor.

Jag har alltid varit positivt inställd till den svenska sexköpslagen (bäst jag säger det nu innan någon läsare går helt bananas) men den här debatten är ovärdig. Efter att ha läst Rfsu:s studie/sammanställning tycker jag att det största problemet är att det inte går att dra några starka slutsatser åt varken det enda eller det andra hållet. Det mesta tyder på att den svenska lagen bidragit till att förändra attityder (vilket är bra och det var också ett av de huvudsakliga argumenten vid införandet). Det finns ett visst stöd för att lagen motverkar människohandel till Sverige men i övrigt pekar forskningen åt lite olika håll både när det gäller den sociala stigmatiseringen och omfattningen av prostitution. Det går helt enkelt att hitta stöd i studien både för en viss kritik och för ett försvar av lagen.

Var man landar beror, tror jag, till stor del på var man vill landa. Vad som känns rätt. För synen på prostitution handlar i botten mycket om känslor. För mig med. Jag tycker helt enkelt att det är vidrigt och sorgligt och hemskt med alla som far så otroligt illa i prostitution och trafficking. Att somliga män (ja, det är ju mest män) tar sig rätten att så hänsynslöst utnyttja andra. Jag tror att väldigt många delar min avsky och att den svenska lagen därför KÄNNS rätt. Jag vill att den ska vara rätt. Jag vill att den ska ge rätt effekter. Men om den inte gör det då? Måste vi inte vara öppna för tanken? Nu tycker jag inte att Rfsu:s rapport ger stöd för en tydlig kritisk linje (och för den delen inte heller att de drivit en sådan entydig kritik mot lagen) men rent principiellt måste en lagstiftning kunna utvärderas och ifrågasättas utan att alla går i taket.

På samma sätt måste vi förhålla oss lite nyanserat och pragmatiskt till annan lagstiftning på området. Debattartikeln jag hänvisar till ovan menar exempelvis också att det är att ”värna vuxna mäns sexuella frihet” att ifrågasätta en samtyckesreglering eller lagen som innebär att sex med en person under 15 år alltid är våldtäkt. Tröttsamt dum argumentation. Det finns tvärtom goda feministiska skäl att diskutera både det ensidiga fokuset på en samtyckesreglering och hur 15-årsgränsen praktiserats (ungdomsmottagningar som vägrar skriva ut p-piller till 14-åringar, skolsköterskor som anmäler sexuellt aktiva högstadieelever till socialtjänsten, kontrollerande föräldrar som polisanmäler den 14-åriga dotterns ett år äldre pojkvän etc).

Det finns också goda skäl att ifrågasätta det som kallas sexköpslagen 2.0, det vill säga att kriminalisera sexköp utomlands. För visst låter det också bra. Det KÄNNS bra. Vem vill inte klämma dit män som köper sex på thailandsresan. Men vad skulle det innebära? Bortsett från att lagen knappast skulle få någon större praktisk betydelse så bryter en sådan reglering mot grundläggande juridiska principer som vi är måna om att upprätthålla i andra sammanhang. Vi vill t.ex. inte att en kvinna ska straffas i sitt hemland för en abort utförd i Sverige. Eller att en person ska fängslas för en homosexuell relation eller ett politiskt anförande hen haft under resan i Sverige. Rimligtvis måste dessa invändningar kunna framföras utan att anklagas för att vilja uppmuntra sexhandel. Mindre populism och mer eftertanke helt enkelt! Det skulle inte bara göra debatten mer uthärdlig utan också göra det lättare att verkligen skapa förutsättningar för den svenska sexköpslagen att fungera och förbättras.