Trycket mot S att dumpa Förbifarten ökar

—
UPPDATERING: Nu kommer fler kritiska inlägg från Socialdemokrater:

Löfven tar över ett skitigt land
Satsa på kollektivtrafik – inte omoderna skrytbyggen
Granska Förbifart Stockholm
—
En av knäckfrågorna i förhandlingarna för den nya rödgrönrosa majoriteten i Stockholms stad gäller motorvägstunneln Förbifart Stockholm. S är liksom Alliansen för, medan V, Mp och Fi är emot. I hela fullmäktige finns alltså en klar majoritet för motorvägen – men inom den nya majoriteten är motståndarpartierna tillsammans klart större.

Vad som händer i förhandlingarna är ännu blott föremål för spekulationer, men tydligt är att trycket utifrån på Socialdemokraterna att ändra ståndpunkt har ökat kraftigt de senaste dagarna.

Det började med att tolv forskare vid KTH skrev på DN Debatt om att de samhällsekonomiska och miljömässiga förutsättningarna har ändrats sedan prövningarna gjordes för snart 10 år sedan. De föreslår att vägbygget skjuts upp i väntan på att bättre underlag tas fram.

På dn.se publicerades inte mindre än åtta repliker, där de vanliga kampanjorganisationerna – Motormännen, BIL Sweden, Stockholms handelskammare, Byggindustrierna och åkerinäringen upprepar sina redan kända och dåligt underbyggda argument. Lågvattenmärket står Byggindustrierna och, tyvärr, Byggnads för när de upprepar det grundligt nedsablade argumentet att Stockholm och Tirana skulle vara ensamma bland Europas huvudstäder om att sakna en förbifart.

Men en del repliker var intressanta, inte minst trafikplaneraren Björn Abelssons argument att IT-system som underlättar spontan samåkning mycket väl kan lösa trängseln på Essingeleden utan fler vägar.

I DN-debattens spår följde så en hel kavalkad av ställningstaganden på ledarsidor och debattsidor. Medan Expressen länge argumenterat emot Förbifarten har Aftonbladet varit mer försiktig. Men så i torsdags satte Karin Pettersson ner foten ordentligt: “S bör ta klimathotet på allvar, svälja prestigen och lägga den sexfiliga motorvägen på is. Miljarderna skulle göra större nytta för andra satsningar i infrastruktur och kollektivtrafik”.

Till och med i storkapitalets husorgan Dagens Industri argumenterar PM Nilsson emot Förbifarten. Visserligen genom att förespråka en annan motorvägstunnel, Österleden, som dock åtminstone är kortare och billigare och kan kompletteras med spårväg.

En annan uppmärksammad artikel stod Bengt Hellsgård för, som arbetat med Hjalmar Mehr och såg lika goda anledningar att stoppa Förbifarten nu som Västerleden då. Även nätverken Yimby och Urbanisma pressar S att välja bort Förbifart Stockholm, liksom Kajsa Ekis Ekman i ETC. Även DN:s Viktor Barth-Kron upprepade i går sitt ställningstagande mot motorvägen.

Utöver floden av opinionsartiklar – vi kan mycket väl ha missat någon – ordnades även ett välbesökt seminarium på KTH i fredags med tunga forskarpresentationer av Staffan Laestadius, Jonas Åkerman och Johan Brolund som alla pekade på att Förbifarten gör det svårare att nå klimatmålen och gräver ner Stockholm djupare i en ohållbar, dyr och ineffektiv transportapparat.

Vi är förstås partiska men ändå: det är väldigt svårt att inte betrakta debatten i sakfrågorna som vunnen. Argumenten mot Förbifarten är betydligt mer hållbara än argumenten för. Frågan är förstås om det räcker för att verkligen stoppa motorvägen. Sossarna och Allianspartierna har borrat ner sig så djupt att en reträtt blir politiskt smärtsam. Men priset för att låta bli är också högt. Minst 50 felinvesterade miljarder.

Rött, grönt eller rosa?

Många av våra vänner och bekanta genomgår nu en period av allvarlig valångest. De flesta av dem är allmänt rödgröna och vill ha bort regeringen Reinfeldt. Många känner sympatier såväl för Vänsterpartiet och Miljöpartiet som för Feministiskt initiativ. De vill rösta med hjärtat, men också försäkra sig om att deras röst hjälper fram en rödgrön(rosa) regering.
Kanske kan denna text vara till nytta i detta svåra beslut. Först diskuterar vi V, Mp och Fi utifrån några viktiga politiska sakområden, och sist även hur man kan tänka rent valtaktiskt.

Obs att vi är vänster, men därmed inte osakliga.

Klimat och miljö
V och Mp står varandra nära i de flesta miljöpolitiska frågor och är de enda riksdagspartierna med ett genuint klimatengagemang. Mp:s största fördel är att de har ett så tydligt fokus på just klimat/miljö och har färre andra frågor att kompromissa kring. De har också många företrädare som är pålästa/kunniga i dessa frågor.

V:s styrka är att de driver en tydlig ekonomisk vänsterpolitik, vilket är centralt även för en grön omställning: minskade klyftor, mer pengar till välfärd och kultur, mindre till privat konsumtion, arbetstidsförkortning. Dessutom frigör vänsterns skattepolitik mer offentliga medel att satsa på en klimatomställning.

Fi tar också miljö- och klimatfrågor på allvar och delar de flesta ståndpunkter med V och Mp. En stor nackdel är dock att de är så färska att de inte hunnit landa i klimat/miljöpolitiken, de har få miljökunniga företrädare och saknar utförliga förslag och en konkret politik. De kommer därför att ha svårt att vara drivande i miljöpolitiken.

Feminism
V och Fi står sakpolitiskt varandra nära i feministiska frågor, det är få konkreta frågor som skiljer partierna åt. Fis fördel är naturligtvis, liksom Mp i klimatfrågan, att de har ett större fokus på just feminism. V:s fördel är att de arbetat feministiskt i många år och har praktisk erfarenhet av att genomföra till exempel förkortad arbetstid och höjda kvinnolöner. Den andra stora skillnaden är att Fi har ett tydligare fokus på bland annat intersektionalitet och diskrimineringsfrågor medan V har ett närvarande makt- och klassperspektiv som Fi saknar.

Mp pratar mer om jämställdhet än feminism men står i många sakfrågor nära V och Fi. De saknar dock vissa viktiga perspektiv, och har till exempel tappat bort arbetstidsförkortning som en feministisk fråga.

Antirasism
Både Mp, V och Fi har, om än på lite olika sätt, ett starkt antirasistiskt engagemang. Fi har tydligast fokus på strukturell diskriminering och lägger vikt vid att föra samman feminism och antirasism. De pratar däremot inte om klass, om hur arbetet mot sociala klyftor är en del av en antirasistisk politik eller om hur rasistiska strukturer förstärks i det kapitalistiska systemet, vilket är frågor som V betonar. Mp är mer profilerade i migrations- och diskrimineringsfrågor och ligger lågt i den övriga antirasistiska debatten. Men motståndet mot rasistiska och nazistiska grupper förenar alla tre partier.

Höger-vänster
Att Vänsterpartiet är vänster och för jämlikhet vet alla, men hur är det med Fi och Mp? Eftersom Fi ligger nära V i så gott som alla politiska sakfrågor måste ju Fi också betraktas som vänster. Ändå skyggar de för begreppet. Fi kallar höger-vänsterskalan för en ”snuttefilt” och säger sig lyfta in ett nytt perspektiv: mänskliga rättigheter. Fis ideologiska grund knyter då an till en liberal tradition som betonar allas lika rättigheter snarare än allas lika möjligheter. Detta svagt utvecklade maktperspektiv kan förklara hur partiet kan gå emot till exempel starka fackliga krav om a-kassan.
Detsamma kan sägas om Miljöpartiet. Dess historia påminner ganska mycket om Fis, men Mp har med tiden rört sig högerut även sakpolitiskt. Exempelvis röstar de oftast för privatiseringar, vill behålla låga inkomstskatter, osv.
Fi och Mp tillhör liberalismens vänsterflank. Vänsterpartiet, däremot, är socialister. För socialister är strävan efter jämlikhet överordnat. Människor ska ha samma chans att forma sina liv. Det kräver mer än mänskliga rättigheter – det kräver lika möjligheter.

Taktiksnack
Om man inte tycker att de politiska skillnaderna mellan V, Mp och Fi är så avgörande utan främst vill vinnlägga sig om att de rödgrönrosa får maximal utdelning i form av riksdagsmandat så att vi blir av med Alliansregeringen – hur ska man då tänka?
Att rösta på V eller Mp är ett säkert val. Den svåra frågan är Fi. De har i skrivande stund är 2.6 procent enligt både Botten Ada och på Expressens Poll of polls. En röst på Fi ser alltså ut att inte ge något utslag i form av riksdagsmandat. Men å andra sidan krävs ingen jättelik ökning för att få en bonuseffekt: en stor mandatökning för de rödgröna.
Vår slutsats: vill man spela säkert för ett regeringsskifte ska man välja V eller Mp. De kommer att komma in i riksdagen och verka för en rödgrön regering (en viss varning för mp i denna fråga eftersom de till skillnad från V kan tänkas samarbeta med c och fp). Sannolikheten att de röd-gröna lyckas vända och skapa majoritet är större än sannolikheten att Fi kommer in. Men vill man spela högt och kanske vinna stort, då kan man rösta på Fi.

Slussen, betraktad från Söderort

Originalslussen

En av de frågor som jag som kandidat till Stockholms stadsfullmäktige möter oftast handlar om Slussen. Frågan är rätt komplicerad och ett getingbo av motsättningar, men jag ska försöka ge svar på var jag står.

Först och främst stöder jag och Vänsterpartiet den starka opinion som tycker att Alliansens Nya Slussen är ful, skymmer Stockholms vackraste utsikt och ger för stor plats åt bilism och kommers. När beslutet togs i stadsfullmäktige reserverade vi oss. I reservationen anges vad Vänsterpartiet vill ha i stället: ett Slussen som behåller dagens fria siktlinjer, som prioriterar gående, cyklister och kollektivtrafik i stället för en åttafilig motorväg ner i Gamla stan, som ger plats åt kultur och möten snarare än stora kommersiella ytor, och som klarar hundra års havsnivåhöjning.

Men som bekant förlorade vi, och i stället har detaljplanen för Alliansens Nya Slussen baxats igenom. En förutsättning för Nya Slussen är att en ny bussterminal sprängs in i Katarinaberget, men bussterminalen lades korkat nog – eller högst beräknande? – i en separat planprocess som underkändes i Mark- och miljödomstolen och alltså har fallit. Alliansen tänker nu starta en ny planprocess för en något mindre terminal som väntas ta 3-4 år. Vänsterpartiet stödde det första beslutet om att bygga en bussterminal, men när frågan nu för andra gången kommer upp i september kommer vi att rösta för bordläggning. Vi har alltså inte tagit slutgiltig ställning till Katarinaterminalen, personligen anser jag att mycket talar emot att bygga den.

Staden uppger att de tänker riva Kolingsborg redan i år och sätta igång de stora arbetena under 2015. Det är problematiskt. Detaljplanen för Nya Slussen förutsätter nämligen att bussterminalen i Katarinaberget byggs – och den har ju fallit. Enligt Lage Bergström, som skrivit ett PM om saken, är bussterminalen inskriven i Nya Slussens planbeskrivning och inritad i plankartan. Om planprocessen för bussterminalen återigen slutar i ett juridiskt avslag måste, menar Bergström, även detaljplanen för Nya Slussen rivas upp och det arbete som staden nu drar igång blir helt bortkastat. Att starta Slussenbygget redan nu är därför väldigt vanskligt.

Om det blir ett maktskifte i Stadshuset, vad kan då göras i det kaotiska läge som borgarna lämnar efter sig?

För det första anser jag att allt rivningsarbete vid Slussen måste upphöra omedelbart och någon ny Slussen inte börja byggas innan en stabil lösning för kollektivtrafiken finns.

För det andra behöver en kommission se över läget och bedöma vilka alternativ som står till buds.

De rödgröna partierna har klokt nog lovat att tillsätta en sådan kommission. Den behöver undersöka vad som kan göras för att förbättra Slussenförslaget inom den detaljplan som nu är antagen. Men det är inte säkert att Alliansens Nya Slussen kan göras uthärdlig inom detaljplanen, och därför är det viktigt att kommissionen också utreder vad som kan göras inom ramen för vad som kallas ”pågående markanvändning”. Gänget bakom Slussen Plan B menar nämligen att Slussen kan renoveras – i praktiken rivas och byggas upp i något modifierad form – utan en ny planprocess. Även en ”Plan C”, en helt ny process för en helhetslösning för Slussen, bör finnas med som ett alternativ i kommissionens direktiv.

Om detaljplanen för Nya Slussen förutsätter en bussterminal i Katarinaberget kan bygget inte börja förrän tidigast om 3-4 år, och om terminalen faller måste en helt ny planprocess inledas, vilket innebär att bygget inte kan starta förrän efter 2020. Sett i det ljuset är det inte lika avskräckande att redan nu kasta hela Nya Slussen i papperskorgen och börja om från början – plan C (i så fall jag är mest svag för Ny syn på Slussen). Om det visar sig att det går att utnyttja reglerna om pågående markanvändning är även Plan B:s förslag ett bra alternativ. Enligt dem själva kan det färdigställas på bara fyra-fem år, med ny bussterminal och allt.

Det viktigaste är att Slussen blir en vacker plats, en funktionell knutpunkt för kollektivtrafiken och rustad för klimatförändring. Det förutsätter att Alliansens Nya Slussen skrotas. Men ett seriöst svar på vilket av alternativen – förändringar inom nuvarande detaljplan, Plan B eller en helt ny process – som är lämpligast kräver att en kompetent kommission först skingrar dimmorna.

Om vi dessutom kikar bort mot Helgeandsholmen är det tydligt att Slussen även aktualiserar behovet av att förändra våra plan- och byggbestämmelser och delar av Miljöbalken för att underlätta för medborgare och föreningar att driva miljöjuridiska processer till försvar för allmänna intressen.

Rikard Warlenius
#7 på Vänsterpartiets lista till Stockholms stadsfullmäktige

Söder ska resa sej (igen)

Vi bara måste länka till den här nya låten och videon – en hyllning till söderort av Stefan Sundström, Jenny Wrangborg, Göran Greider, Tompa Eken m fl. Sången fångar det mesta av det vi också ser och upplever här nere i Söderort.

Äntligen en plan för avveckling av kolkraften

I Fortum Värmes miljörapport för 2013 framgår att koldioxidutsläppen från det koleldade kraftvärmeverket mitt i Stockholm, i Värtahamnen nära Ropsten, ökade med hela 17 procent 2013. Upp från 543 000 ton till 632 000. Men det är inte så dramatiskt som det låter – det var snarare 2012 som var ett ovanligt bra år på grund av den milda vintern.

Det upprörande är i stället att utsläppen från Värtaverket fortfarande ligger kvar på en så extremt hög nivå. Vänsterpartiet publicerade redan 2010 en rapport som konstaterade att Värtaverket gör ungefär lika stora koldioxidutsläpp som alla Stockholms bilar – och det stämmer i stort sett än. Den senaste uppgiften om utsläpp från personbilarna i Stockholms stad är från 2011, då utsläppen från personbilstrafiken i Stockholms stad uppgick till 747 000 ton .

Vad gör då Fortum värme – som samägs av Stockholms stad och finska staten – åt dessa enorma klimatutsläpp? Alldeles för länge gjorde de alldeles för lite. Men sedan bland annat Vänsterpartiet började kritisera utsläppen gör de faktiskt en del. Dels byggs nu ett nytt, biobränsleeldat kraftverk i Värtahamnen som ska tas i drift 2016. Det är storartat, men dessvärre kommer det inte att ersätta det koleldade kraftverket utan öka Fortum Värmes totala produktion och öka exporten av kolkraftsel. Vi anser att produktionen, snarare än att överproducera kolkraftel för export, ska inriktas på att klara Stockholms fjärrvärmebehov med så lite användning av kol som möjligt.

Givetvis måste kolkraftverket snarast ersättas helt av ytterligare ett bioeldat kraftverk. Glädjande nog verkar nu även Fortum Värme inse det. De uttryckte nyligen ”en vision” om att bygga ytterligare ett bioeldat kraftvärmeverk vid den nedlagda Lövsta-deponin i Hässelby, vilket skulle bidra till att klara värmebehovet ända från Sigtuna till Södertälje. ”Då kan användningen av kol i Värtaverket avvecklas”, skriver Fortum Värme.

Utmärkt! Äntligen! Vi måste förstås titta lite mer noggrant på detta innan vi kan lova alltför mycket. Men en sak lovar jag: om vi får regeringsskifte i Stockholm där Vänsterpartiet ingår kommer jag att göra allt vad jag kan för att förverkliga ambitionen i denna vision.
/RW