(Också publicerad i Flamman)
Rfsu:s studie och kritiska utspel om sexköpslagen denna vecka slog onekligen ner som en bomb. Många målade snabbt in sig själva och sina meningsmotståndare i lämpliga hörn och lät sedan rallarsvingarna hagla runt. Rfsu – som egentligen fört fram en ganska försiktig kritik mot vad som de uppfattar som negativa konsekvenser av den svenska lagen – beskylls för allt från att ha en dold agenda och förespråka legalisering och statliga bordeller till att vilja värna mäns sexuella frihet på kvinnors och barns bekostnad. Det sistnämnda skrevs uttryckligen i en debattartikel undertecknad av bl.a. vänsterpartiet och s-kvinnor.
Jag har alltid varit positivt inställd till den svenska sexköpslagen (bäst jag säger det nu innan någon läsare går helt bananas) men den här debatten är ovärdig. Efter att ha läst Rfsu:s studie/sammanställning tycker jag att det största problemet är att det inte går att dra några starka slutsatser åt varken det enda eller det andra hållet. Det mesta tyder på att den svenska lagen bidragit till att förändra attityder (vilket är bra och det var också ett av de huvudsakliga argumenten vid införandet). Det finns ett visst stöd för att lagen motverkar människohandel till Sverige men i övrigt pekar forskningen åt lite olika håll både när det gäller den sociala stigmatiseringen och omfattningen av prostitution. Det går helt enkelt att hitta stöd i studien både för en viss kritik och för ett försvar av lagen.
Var man landar beror, tror jag, till stor del på var man vill landa. Vad som känns rätt. För synen på prostitution handlar i botten mycket om känslor. För mig med. Jag tycker helt enkelt att det är vidrigt och sorgligt och hemskt med alla som far så otroligt illa i prostitution och trafficking. Att somliga män (ja, det är ju mest män) tar sig rätten att så hänsynslöst utnyttja andra. Jag tror att väldigt många delar min avsky och att den svenska lagen därför KÄNNS rätt. Jag vill att den ska vara rätt. Jag vill att den ska ge rätt effekter. Men om den inte gör det då? Måste vi inte vara öppna för tanken? Nu tycker jag inte att Rfsu:s rapport ger stöd för en tydlig kritisk linje (och för den delen inte heller att de drivit en sådan entydig kritik mot lagen) men rent principiellt måste en lagstiftning kunna utvärderas och ifrågasättas utan att alla går i taket.
På samma sätt måste vi förhålla oss lite nyanserat och pragmatiskt till annan lagstiftning på området. Debattartikeln jag hänvisar till ovan menar exempelvis också att det är att ”värna vuxna mäns sexuella frihet” att ifrågasätta en samtyckesreglering eller lagen som innebär att sex med en person under 15 år alltid är våldtäkt. Tröttsamt dum argumentation. Det finns tvärtom goda feministiska skäl att diskutera både det ensidiga fokuset på en samtyckesreglering och hur 15-årsgränsen praktiserats (ungdomsmottagningar som vägrar skriva ut p-piller till 14-åringar, skolsköterskor som anmäler sexuellt aktiva högstadieelever till socialtjänsten, kontrollerande föräldrar som polisanmäler den 14-åriga dotterns ett år äldre pojkvän etc).
Det finns också goda skäl att ifrågasätta det som kallas sexköpslagen 2.0, det vill säga att kriminalisera sexköp utomlands. För visst låter det också bra. Det KÄNNS bra. Vem vill inte klämma dit män som köper sex på thailandsresan. Men vad skulle det innebära? Bortsett från att lagen knappast skulle få någon större praktisk betydelse så bryter en sådan reglering mot grundläggande juridiska principer som vi är måna om att upprätthålla i andra sammanhang. Vi vill t.ex. inte att en kvinna ska straffas i sitt hemland för en abort utförd i Sverige. Eller att en person ska fängslas för en homosexuell relation eller ett politiskt anförande hen haft under resan i Sverige. Rimligtvis måste dessa invändningar kunna framföras utan att anklagas för att vilja uppmuntra sexhandel. Mindre populism och mer eftertanke helt enkelt! Det skulle inte bara göra debatten mer uthärdlig utan också göra det lättare att verkligen skapa förutsättningar för den svenska sexköpslagen att fungera och förbättras.
Nere i Söderort 