Fortsätt fortsätt å va rebell

katt

Också publicerad i Flamman

Småpratet runt fikabordet är en ständig källa till politisk frustration. Nu senast var det träning som var på tapeten. Först dåsade jag ointresserat och hörde på avstånd mumlet om olika gym och dieter och vilka vitaminer som är bäst. Många lägger uppenbart ner otroligt mycket tid och engagemang på att hålla sig i form. 6 000 kronor per termin för ett träningskort, hör jag sedan en kollega säga, och jag vaknar abrupt och spiller kaffe på tröjan. 6 000 spänn? Måste genast googla statistik och undersökningar kring hälsa och träning. Det jag läser tyder på en slags tränings- och hälsoboom. Svenskar lägger mer och mer pengar på prylar kopplade till motion och hälsa (50 miljarder per år utan att räkna in mat). Naturligtvis är skillnaderna stora beroende på faktorer som inkomst och bostadsort.

Jag vill inte moralisera över alla som gillar att hänga på gymmet utan fundera kring vad hälsofetischismen kan säga oss om samhällsutvecklingen. Bortsett från den självklara reflektionen att mångas stillasittande liv ska kompenseras med artificiella rörelser, det ironiska med människor som tar bilen till träningen och skjutsar sina ungar överallt istället för att cykla och slippa kostnaden för gymkort och så vidare: Finns det någon mer aspekt?

Jag börjar med att tänka tillbaka på min tonårstids favoritlåt, Ebba Gröns Vad ska du bli. Den tonåriga totalskräcken för att fastna i ekorrhjulet, motviljan mot ett samhälle där vi bara jobbar och jobbar och tittar på tv. Det som hänt sedan dess är att kapitalismen spänt åt tumskruvarna. Vi upptas allt mer av arbete eller jakten på arbete. På olika sätt beroende på var i hierarkin man befinner sig men alla under det gemensamma mantrat att mer jobb och sysselsättning (i form av till exempel jobbarsökarkurser) är lösningen på våra problem. Och när vi inte jobbar (eller tvingas träna cv-skrivning) duger det inte att, som i sången, sätta sig och glo. Vi ska träna också. Och äta nyttigt. Förverkliga oss själva. Och inreda våra hem med färgmatchande inredningsdetaljer. Inte ens inom alternativa vänsterkretsar är det längre norm att vara en dekadent rökare med slapp livsstil. Vi ska alla ut i elljusspåret och flåsa.

Utan att säga att det är dåligt att jogga (jag gillar det själv) tror jag att vi måste betrakta fenomenet som ett uttryck för ett mer individualistiskt samhälle där vårt ekonomiska systems behov av att varufiera har ätit sig in i minsta vrå. Vi ska fokusera alla våra krafter på oss själva. Välja rätt (skola, elavtal, allt ska väljas och väljer du fel får du skylla dig själv), äta rätt mat och bli hälsosamma och vältränade (bra arbetskraft!). Och köpa rätt tillbehör förstås. Parallellt med detta har de kollektiva projekten försvunnit. Vi vill forma våra kroppar men inte samhället. Vi lägger massor med tid på våra armmuskler men skiter i hur naturen mår. Vi kan allt om olika dieter men ingenting om hur fattiga människor och framtida generationer drabbas av vårt sätt att organisera samhället. Allt mer Jag och allt mindre Vi.

Kanske, tänker jag, borde också förra årets identitetspolitiska debatt ses i detta ljus.  Hur delar av vänstern visionslöst fastnat i arbetslinjen (ropen skalla, heltid åt alla) samtidigt som andra är narcissistiskt fokuserade på individuella uttryck och identiteter (där Vi:et på sin höjd är en mindre samling individer men aldrig ett brokigt kollektiv med en gemensam agenda). Ett sätt att hitta ur detta dödläge är att formas kring sakpolitiska frågor som är både visionära och konkreta kollektiva projekt. Det bästa exemplet på detta är kanske frågan om förkortad arbetstid som så fint syr ihop klimatkamp med klass och feminism och samtidigt innebär ett radikalt ifrågasättande av själva navet i dagens samhälle. Låt oss börja våren där i stället för att bara prata träning. Lossa lite på tumskruvarna tillsammans.

Lina

Advertisements

Dumt om klimatskuld

Svenska Dagbladet publicerade en dum och ogenomtänkt ledarkrönika om klimatskuld. Jag skrev ett svar, som inte verkar publiceras. Så nu dumpar jag repliken här. Håll till godo! /Rikard

”Pratet om klimatskuld och skadestånd är dumt och ogenomtänkt” skriver Jonas Hellman i Svd den 27 februari efter att ha ägnat frågan säkert fem minuters eftertanke. Hans främsta argumentet är att det innebär en orimlig, kollektiv skuldbeläggning.

Läsarna kan få intryck av att detta är en klok invändning som inte tidigare har bemötts. Jag vill gärna upplysa desamma om att klimatskuld och de industrialiserade ländernas historiska ansvar för klimatförändringen har varit föremål för omfattande politiska och teoretiska diskussioner inom diplomatin och akademin i åtminstone ett par årtionden. För att citera professor Stephen Gardiner finns en ”förvånande samstämmighet bland filosofiska författare inom området”, ”de är praktiskt taget eniga i sina slutsatser att de industrialiserade länderna bör ta huvudansvaret för klimatförändringens kostnader”, och den främsta anledningarna till det är att de är ansvariga för en väldigt stor del av de historiska utsläppen av växthusgaser.

Jonas Hellman behöver förstås inte hålla med om slutsatsen—och i det ansluter han sig förvisso till den officiella hållningen hos företrädarna för i stort sett alla rika länder—men att kalla förespråkarna ”dumma” och ”ogenomtänkta” faller obönhörligen tillbaka på honom själv. Det gäller även hans upptäckt att Indien—med en befolkning som är ungefär 140 gånger större än Sveriges—har högre utsläpp än Sverige. Räknat per capita är Indiens utsläpp ännu bara en tredjedels av Sveriges, och det är rimligen vad som bör mätas.

Betraktas utsläppen historiskt, vilket filosoferna alltså närmast samstämmigt anser att vi bör göra, visar en ny sammanställning av undertecknad att Sverige har en klimatskuld på 266 ton koldioxid per invånare, medan indierna har en fordran på 83 ton per person. På det EU-finansierade vetenskapliga projektet Ejolts hemsida—ejolt.org—finns de flesta länders klimatskuld sammanställd [här].

Slutligen, innebär detta en ”kollektiv skuldbeläggning” av svenskarna? Det korta svaret är att det är viktigt att skilja på skuld och ansvar. Det är normalt inom både etik och lagstiftning att hålla personer ansvariga för oförutsedda konsekvenser av deras handlingar—utan att de bör straffas för handlingen. Om jag exempelvis råkar köra in Jonas Hellmans bil och skadar den, förväntar han sig förmodligen att jag tillkännager mig och ersätter honom för reparationskostnaderna. Förmodligen skulle han bli rejält irriterad om jag drog vidare och struntade i konsekvenserna.

Ändå är det precis så utvecklingsländerna känner inför de industrialiserade ländernas vägran att stå upp för sitt historiska ansvar: sin klimatskuld.