Fi:s valplattform: Hiss och diss. Och en ideologisk analys av skillnaderna mellan Fi och V

Nyligen antog Feministiskt initiativ sin valplattform, och när vi nyfiket läser den kan vi konstatera att den innehåller både bra och mindre bra delar. En jämförelse med Vänsterpartiets valplattform visar att partierna har väldigt olika ideologiska utgångspunkter, mer om det senare. Samtidigt visar det sig att de båda partierna i många sakfrågor är väldigt lika varandra.

Både V:s och Fi:s valplattformar tar sin utgångspunkt i begreppet välfärd och båda förespråkar vinstförbud i välfärdssektorn. Båda driver jämställdhetskrav som individualiserad föräldraförsäkring, höjda kvinnolöner, arbetstidsförkortning. I båda valplattformarna har också ekologisk hållbarhet och vår relation till omvärlden en ganska stark ställning.

I en del frågor går Fi längre än V. Vi uppskattar exempelvis att de går i uttrycklig opposition mot regeringens arbetslinje samt vill införa en koldioxidskatt på mat. Det är även glädjande att de ser frågan om arbetstidsförkortning ur ett klimatperspektiv. Det här är viktiga frågor där V varit lite ängsliga att sticka ut hakan.

Två sakfrågor bekymrar oss dock.

Åtminstone ett av Fi:s förslag kan beskrivas som rent fackföreningsfientligt. De har nämligen övertagit ett av Miljöpartiets mindre genomtänkta förslag, att slå samman a-kassor, sjukförsäkring och socialtjänstens ekonomiska bistånd till en samlad social försäkring. Det är problematiskt av flera skäl, bland annat för att det sannolikt leder till lägre ersättningsnivåer än de som kan garanteras i de inkomstrelaterade försäkringarna. Det som också får fackföreningarna att se rött är att de vill fortsätta driva sina egna a-kassor. Orsaken är främst att länder med statlig arbetslöshetsförsäkring så gott som alltid har lägre facklig organisationsgrad, och därmed svagare fack (se även här).

Det andra är att Fi:s främsta miljökrav är en global koldioxidskatt. Det är ekonomernas favoritåtgärd eftersom det i teorin skulle leda till att de utsläpp som är billigast att reducera skulle åtgärdas först. Om vi bortser från det demokratiska problemet med att ge FN beskattningsrätt (endast demokratiskt valda organ bör ha den rätten) är förslaget också djupt orättvist. En femma på bensinpriset slår oerhört olika i till exempel Tanzania och Tyskland. I praktiken skulle en global koldioxidskatt leda till att fattiga får ta nästan hela bördan, och därför avvisas förslaget av de flesta miljö- och solidaritetsrörelser. Om Fi ska bli vänsterpartiets och miljöpartiets allierade i klimat- och miljöfrågor behöver de skärpa upp sin politik på detta område.

Så över till den ideologiska skillnaden. Fi talar ständigt i termer av mänskliga rättigheter och diskriminering. I det relativt korta dokumentet nämns diskriminering 13 gånger och rättigheter 16 gånger. I politisk filosofi kallas dessa för negativa friheter – frånvaro av förbud och tvång – och är viktiga i en anglosaxisk, liberal politisk tradition. Men Fi har förvånansvärt lite att säga om positiva friheter – möjligheten att göra det man vill – som är så viktig i till exempel den socialistiska traditionen och fortfarande är tydlig i V:s valplattform. Det mer svårdefinierade och subjektiva begreppet rättvisa, som hör till de positiva friheterna domän – att kräva makt, snarare än bara rätt – nämns bara två gånger. Skillnaden mot Vänsterpartiets valplattform är slående. Här saknas inte de negativa friheterna. Diskriminering nämns åtta gånger, rättigheter två. Skillnaden är att rättvisa nämns 11 gånger.

Ett konkret exempel gäller synen på arbetsmarknaden. Fi kräver jämställda löner och slut på diskriminering av rasifierade. Det är bra (och det gör även V). Men vid sidan av problemet att vissa delar arbetarklassen diskrimineras i förhållande till andra delar av arbetarklassen, finns problemet att arbetarklassen i sin helhet har pressats tillbaka i förhållande till borgarklassen. Fi lägger inga offensiva förslag för att komma tillrätta med de otrygga anställningarna, de ökande inkomstklyftorna, den höga arbetslösheten, eller den vedervärdiga jakten på arbetslösa. De stannar vid de negativa friheterna.

Som vi har sett har Fi heller inga problem att lägga antifackliga förslag. Kanske beror det på att nyttan av starka fack motiveras av de positiva friheterna. För en liberal är det tillräckligt att ingen diskrimineras, och visserligen bevakar facken även att de negativa friheterna i LAS, MBL osv efterlevs. Men framför allt är det organisationer som handlar om att ge makt åt arbetare att förbättra sina liv. Inte främst för att de skulle vara diskriminerade enligt liberala rättighetskataloger, utan för att det är en fråga om rättvisa.

I ett stycke i valplattformen tar sig Fi an denna ideologiska skillnad. Där står att diskriminering, sexism och rasism inte kan härledas ur klassförtryck och kapitalism, och inte nödvändigtvis försvinner med ett socialistiskt samhälle. Vi håller förstås med, och undrar stillsamt vem som hävdar motsatsen; inte Vänsterpartiet i alla fall.

Men vad vill Fi ha sagt med denna mening? För det första får vi intrycket att deras mål är en värld bestående av negativa friheter – frånvaro av diskriminering, sexism och rasism. Gott nog, kanske, men i så fall finns ingenting som i grunden skiljer dem från de liberala partierna. De är också mot diskriminering, även om de inte är lika radikala som Fi i sin iver att rå på den.

För det andra verkar Fi mena att eftersom socialism inte är någon garanti emot diskriminering, så är det inget att ha. Det är förstås logiskt om slutmålet är frånvaron av diskriminering. Men Fi talar också om ”klassförtrycket”. Ska även ”klassförtryck” förstås inom ramen för de negativa friheterna? Som att klassamhället är okej så länge alla har lika möjligheter, är lika inför lagen, inte diskrimineras? Återigen – då är Fi i grunden liberala.

Eller menar de, som Vänsterpartiet, att det finns något motbjudande med själva klassamhället, att ”klassförtrycket” uppstår och reproduceras ur ekonomiska – snarare än juridiska eller politiska – orättvisor och ojämlikheter? I så fall finns två möjliga utvägar.

Antingen gör Fi anspråk på att deras ”antirasistiska feministiska politik för ett Sverige och en värld fri från diskriminering” är en garant för ett avskaffat klassförtryck. Det vore märkligt, närmast en inverterad spegelbild av den klassiska, socialistiska chauvinismen de kritiserar (alltså den som ansåg att kvinnofrågan skulle lösa sig automatiskt under socialismen).

Eller så kräver de ett slut på klassamhället. Det kräver dock att Fi ifrågasätter kapitalismen, för en kapitalism utan klasser är otänkbar. Då måste de även fundera över alternativ. Då går det inte att ”ställa sig bortom höger och vänster” – och det går inte att formulera sina målsättningar endast i termer av negativa friheter.

Fi behöver helt enkelt förklara sig. Är de för eller emot klassamhället? Om de är emot, hur ska det avskaffas? Vad är i så fall deras alternativ? Eller vill de behålla kapitalismen, om än utan formell diskiminering?

För oss är politikens mål (bland annat) rättvisa och jämlikhet. Det inkluderar, men går utöver, mänskliga rättigheter och jämställdhet. För oss är det omöjligt att bortse från maktförhållanden, från höger-vänsterskalan – från att kapitalismen måste avskaffas. Och det bästa alternativet som vi känner till är någon form av socialism.

Ekostad på Bromma flygplats

Bromma flygplats har dykt upp som en bubblare i Stockholms valrörelse. Och det är bra, för det är en viktig fråga som bottnar i en ännu större fråga: vilken framtid vill vi ha, en grön och rättvis eller en grå och farlig?

Så här såg det ut när Bromma flygplats inleddes 1936. Än idag… nä förresten, inga jämförelser i övrigt.

Nyligen menade Maria Rankka från Stockholms handelskammare att en nedläggning av flygplatsen skulle vara “en dolkstöt i ryggen på svenskt näringsliv”. Idag fick hon uppbackning av näringslivets politiska gren, Moderaterna. Stockholms finansborgarråd Sten Nordin bloggar nämligen att en nedläggning hotar tillväxten.

Jag och Ann-Margarethe Livh svarade på Rankkas drapa främst genom att ta upp flygets allvarliga klimatpåverkan och behovet av att gynna järnväg. Det är nämligen den helt avgörande fråga som flygentusiasterna måste bortse ifrån för att få ihop sin världsbild (de kan ju inte säga rakt ut att de skiter i att miljontals människor kommer att dö eller tvingas fly på grund av klimatförändringar). Rankkas svar får en att gripa efter skämskudden:

“Utan goda flygförbindelser kommer tillväxten att bli lägre och jobben färre. Det är ett direkt hot mot miljön.”

Alltså: att flyga mindre är ett hot mot miljön… Men vi får väl ta hennes argument på allvar då. För det första kan man verkligen ifrågasätta att en nedläggning av Bromma skulle leda till minskad tillväxt. Tror hon har väldigt svårt att leda det i bevis. Men ok, säg att en nedläggning skulle leda till minskad tillväxt – vore det i så fall ett hot mot miljön? Vad anför hon för argument? Jo:

“Det är allmänt känt att ekonomisk tillväxt är en grundläggande förutsättning för satsningar på en bättre miljö.” [min kurs.]

Men det är inte alls allmänt känt, det är faktiskt allmänt okänt. Tvärtom är det motsatta sambandet tämligen rakt: ju större ekonomi desto större miljöpåverkan. Se till exempel följande graf, som jag lånat av Eva Alfredsson, chefsanalytiker vid Tillväxtanalys:

Därmed inte sagt att jag hävdar motsatsen, att ekonomisk nedväxt vore det bästa för miljön (jag reder ut lite vad jag tycker här). Min poäng är att tillväxt är ett dåligt argument att vifta med i miljöfrågan. För klimatet är det bra om vi flyger mindre, punkt slut.

Vänsterpartiet har länge krävt att flyget läggs ner och att en Ekostad byggs på marken. För något år sedan lanserade även Miljöpartiet ett ambitiöst förslag kallat Bromma Parkstad. Socialdemokraterna, som tidigare har varit för en omedelbar nedläggning, verkar nu tycka att det får vänta tills det nuvarande kontraktet med Swedavia (fd Luftfartsverket) går ut – år 2038. Det vore verkligen synd, hoppas de ändrar sig.

Det finns också ett växande lokalt motstånd mot “uppdateringen” av Bromma flygplats, som kommer att innebära ännu större flygplan och, fruktar många, ännu mer buller och utsläpp.

Det finns fler argument mot Bromma än klimatskäl och att ge tåget en liten konkurrensfördel framför flyget. Stockholm växer och behöver mark, och flygfältet är stort och ligger centralt. Inflygningarna skapar buller och föroreningar över en stor del av Stockholm – även Söderort, för den delen. Inflygningarna påverkar även hur högt man kan bygga i stora delar av Stockholm, t ex runt Alvik. Staden har redan en storflygplats, och att åka snabbtåg dit tar inte mer än 20 minuter. Att säga upp avtalet med Swedavia om Bromma behöver inte bli dyrt eftersom det är ett helstatligt bolag. Får vi bara en progressiv regering i landet så kommer det att gå som smort.

Bromma ekostad (eller parkstad, strunt samma…) kan i så fall börja byggas inom några få år.
/RW

Handsken är kastad!

Stadsodling, solceller på hustaken, trådbussar, cykelbanor och storsatsning på nya hyresrätter och energibesparingar i gamla, ska göra Stockholm till ett klimatföredöme för världen. Det framgår i Vänsterpartiets vision för Stockholm 2030 som lanseras idag på Världsmiljödagen. Idag går det att läsa om planen för klimatomställning bland annat i DN och här.

Vi har varit delaktiga i arbetet med att fram planen och är rysligt stolta över att vänsterpartiet som första parti visar hur en regional omställning kan gå till i praktiken. Och i en situation där de globala klimatförhandlingarna är blockerade är det till lokala omställningar – här och och överallt – vi sätter hoppet.

Den klimatpolitiska debatten förs ofta på en abstrakt nivå där alla är överens om att vi på ett eller annat sätt behöver minska utsläppen men där få vill diskutera HUR. Till stor del beror detta på att de flesta partier har målsättningar som inte bottnar i konkret politik. Omställningsplanen för Stockholm är ett försök att koka ner abstrakta mål till konkreta genomförbara åtgärder och visa hur en hållbar stad skulle kunna se ut. Handsken är härmed kastad till övriga partier! Vågar ni ta klimatfrågan på allvar? Hur ser era mätbara konkreta åtgärder för en omställning ut? Eller har ni redan gett upp kampen mot klimatförändringarna?

LH & RW