Fortsätt fortsätt å va rebell

katt

Också publicerad i Flamman

Småpratet runt fikabordet är en ständig källa till politisk frustration. Nu senast var det träning som var på tapeten. Först dåsade jag ointresserat och hörde på avstånd mumlet om olika gym och dieter och vilka vitaminer som är bäst. Många lägger uppenbart ner otroligt mycket tid och engagemang på att hålla sig i form. 6 000 kronor per termin för ett träningskort, hör jag sedan en kollega säga, och jag vaknar abrupt och spiller kaffe på tröjan. 6 000 spänn? Måste genast googla statistik och undersökningar kring hälsa och träning. Det jag läser tyder på en slags tränings- och hälsoboom. Svenskar lägger mer och mer pengar på prylar kopplade till motion och hälsa (50 miljarder per år utan att räkna in mat). Naturligtvis är skillnaderna stora beroende på faktorer som inkomst och bostadsort.

Jag vill inte moralisera över alla som gillar att hänga på gymmet utan fundera kring vad hälsofetischismen kan säga oss om samhällsutvecklingen. Bortsett från den självklara reflektionen att mångas stillasittande liv ska kompenseras med artificiella rörelser, det ironiska med människor som tar bilen till träningen och skjutsar sina ungar överallt istället för att cykla och slippa kostnaden för gymkort och så vidare: Finns det någon mer aspekt?

Jag börjar med att tänka tillbaka på min tonårstids favoritlåt, Ebba Gröns Vad ska du bli. Den tonåriga totalskräcken för att fastna i ekorrhjulet, motviljan mot ett samhälle där vi bara jobbar och jobbar och tittar på tv. Det som hänt sedan dess är att kapitalismen spänt åt tumskruvarna. Vi upptas allt mer av arbete eller jakten på arbete. På olika sätt beroende på var i hierarkin man befinner sig men alla under det gemensamma mantrat att mer jobb och sysselsättning (i form av till exempel jobbarsökarkurser) är lösningen på våra problem. Och när vi inte jobbar (eller tvingas träna cv-skrivning) duger det inte att, som i sången, sätta sig och glo. Vi ska träna också. Och äta nyttigt. Förverkliga oss själva. Och inreda våra hem med färgmatchande inredningsdetaljer. Inte ens inom alternativa vänsterkretsar är det längre norm att vara en dekadent rökare med slapp livsstil. Vi ska alla ut i elljusspåret och flåsa.

Utan att säga att det är dåligt att jogga (jag gillar det själv) tror jag att vi måste betrakta fenomenet som ett uttryck för ett mer individualistiskt samhälle där vårt ekonomiska systems behov av att varufiera har ätit sig in i minsta vrå. Vi ska fokusera alla våra krafter på oss själva. Välja rätt (skola, elavtal, allt ska väljas och väljer du fel får du skylla dig själv), äta rätt mat och bli hälsosamma och vältränade (bra arbetskraft!). Och köpa rätt tillbehör förstås. Parallellt med detta har de kollektiva projekten försvunnit. Vi vill forma våra kroppar men inte samhället. Vi lägger massor med tid på våra armmuskler men skiter i hur naturen mår. Vi kan allt om olika dieter men ingenting om hur fattiga människor och framtida generationer drabbas av vårt sätt att organisera samhället. Allt mer Jag och allt mindre Vi.

Kanske, tänker jag, borde också förra årets identitetspolitiska debatt ses i detta ljus.  Hur delar av vänstern visionslöst fastnat i arbetslinjen (ropen skalla, heltid åt alla) samtidigt som andra är narcissistiskt fokuserade på individuella uttryck och identiteter (där Vi:et på sin höjd är en mindre samling individer men aldrig ett brokigt kollektiv med en gemensam agenda). Ett sätt att hitta ur detta dödläge är att formas kring sakpolitiska frågor som är både visionära och konkreta kollektiva projekt. Det bästa exemplet på detta är kanske frågan om förkortad arbetstid som så fint syr ihop klimatkamp med klass och feminism och samtidigt innebär ett radikalt ifrågasättande av själva navet i dagens samhälle. Låt oss börja våren där i stället för att bara prata träning. Lossa lite på tumskruvarna tillsammans.

Lina

Advertisements

Bu och bä om “pappamånaden” alt. Det är inte så pjåkigt att vara lite pragmatisk

tass

Förslaget om en tredje sk ”pappamånad” har buats ut både av de som vill helga familjens valfrihet och av de som hade hoppats på något mer radikalt. Debatten har som vanligt präglats av viss förvirring och från vänsterns håll ibland en oförmåga att se både kön och klass. Som ett exempel på detta kan vi ta Katarina Wennstam som levererade feministisk kritik (i svd) med argument som slentrianmässigt används även av vänsterfeminister. Hennes poäng är att familjer är bortskämda och inte borde ställa krav. Föräldraförsäkringen är, skriver hon, ”pengar som vi FÅR av svenska staten”, det är ett ”bidrag” som betalas ur ”allas vår gemensamma kassa” vilket ger staten rätt att ställa krav.

Någonstans här måste varje vänsterfeminist stanna upp och tänka ett varv till istället för att hänfalla till vad som i grunden är en borgerlig argumentation. Tycker vi om att prata om medborgare som otacksamma idioter? Och kan föräldrapenningen verkligen jämställas med ett bidrag motsvarande försörjningsstöd? Nej, givetvis inte. Föräldraförsäkringen är en form av inkomstförsäkring som finansieras genom arbetsgivaravgifter. Inte ett bidrag. Det innebär att vi gemensamt avstått löneutrymme för att skapa möjlighet att vara hemma med barn utan att tappa allt för stor del av inkomsten. Vi skulle, med rätta, aldrig föra motsvarande argumentation när det gäller a-kassan eller sjukförsäkringen och det är också ur detta perspektiv vi som måste förhålla oss till Fi:s djupt problematiska förslag om en sammanslagen socialförsäkring som bakar ihop a-kassa, bistånd m.m.

Betyder detta att det är dåligt att öronmärka fler dagar åt respektive förälder? Nejdå. Det betyder bara att vi inte ska använda oss av dåliga argument. Ett annat dåligt argument är att kvotering är det bästa sättet att komma åt löneskillnader mellan kvinnor och män. Forskningen stödjer inte riktigt denna slutsats. Den absolut viktigaste faktorn bakom löneskillnader mellan könen är yrkestillhörigheten. Där kan vi politiskt göra skillnad snabbt genom lönesatsningar på exempelvis undersköterskor. Det som ett mer jämställt uttag av föräldraledigheten skulle kunna motverka är däremot den, relativt lilla, del av löneskillnaden som förmodas bestå av så kallad statistisk diskriminering. Kvinnor i fertil ålder är helt enkelt en riskgrupp som antas vara hemma länge och pyssla med störande saker som Vab. Om män var hemma i större utsträckning skulle risken fördelas mer jämnt. Detta är naturligtvis inte oviktigt. Deltiden då? Skulle inte en mer delad föräldraledighet leda till att färre kvinnor (eller fler män) jobbade deltid? Tja, det är naturligtvis möjligt. Men när det gäller deltid finns andra förslag som är uppenbart viktigare. Rätten till en heltidstjänst, rätten att jobba deltid (skapar inte minst större möjligheter för män att gå ner i tid), satsningar på vård- och omsorg, ett anständigt pensionssystem och framför allt (såklart!) en generell arbetstidsförkortning.

Det finns naturligtvis, utöver lönefrågan, många andra argument för en mer jämställd föräldraledighet. Men om vi ska nå dit behöver vi vara noga med hur och varför. Vi måste också förstå att det tar tid. Att som (v) nu i dagarna gå emot en tredje pappamånad för att vi inte får hela kakan på en gång är både lite barnsligt och politiskt ogenomtänkt. Vi vet ju att en individualiserad föräldraförsäkring inte är en parlamentarisk möjlighet i dagsläget. Min bestämda uppfattning är att det inte heller är genomförbart rent praktiskt. Män tar i snitt ut ca två månader i dag, var femte pappa tar inte ut någon föräldrapenning alls, skillnaderna mellan olika grupper är dessutom mycket stor (stad/land, inkomst, utbildningsnivå etc). Det mesta tyder på att fler öronmärkta dagar skulle kunna vara ett av flera sätt att förändra detta men också att utvecklingen mot ett mer delat uttag går ganska långsamt och detta särskilt i ekonomiskt och socialt svaga grupper. För många kvinnor skulle en omedelbar delning innebära ett ekonomiskt bakslag eftersom de i ännu större utsträckning än i dag skulle stanna hemma gratis för att slippa behöva stoppa barnen tidigt på förskola. Vill man vara lite elak skulle man kunna säga att kravet på omedelbart individualiserad föräldraförsäkring drivs framför allt av personer som redan delar hyfsat jämställt själva (välutbildade kvinnor med höga inkomster) som inte riktigt verkar tänka på vad deras krav skulle få för omedelbara konsekvenser för andra.

Bortsett från att ta det lite lugnt och införa öronmärkning i etapper (dvs välkomna en tredje ”pappamånad” och sen kräva en till, eller kanske driva etapplösningen 3-3-3) måste vi lösa en rad andra problem på vägen. Detta utan att falla i fällan att gynna arbetsgivarna och försämra villkoren i jämställdhetens namn. Vi borde t.ex. kombinera fler ”pappamånader” med en rejäl höjning av lägstanivåerna, se till att det blir lättare att få och behålla sin SGI, skapa ett nytt system för ersättningsdagar under förskole- och skolåldern så att även låginkomsttagare kan vara flexibla (när fritids har planeringsdag etc). Och se till att en gång för alla anpassa systemet för andra än traditionella kärnfamiljer med två välfungerande samboende vårdnadshavare. Se där, en hel radda progressiva förslag att driva som också skulle få brett stöd.

Leve fritidslinjen!

katt
(Publicerad i Flamman)

Lätt böjda ryggar och släpande steg. Glasartade blickar och omatchande strumpor. Vid en snabb anblick ser det ut som om zombieapokalypsen är nära men det är bara första måndagsmorgonen efter semestern. Från tunnelbanan går vi alla på långa led mot våra kontorsfållor. Först uppstår total förvirring i trapphuset. Alla har glömt vilken våning de jobbar på och en del åker upp och ner med hissen flera gånger bara för att skjuta upp det oundvikliga. Sen tittar vi på varandra och suckar och sveper tre koppar kaffe med vitt. Bäst att passa på innan lagen om offentlig upphandling tvingar oss att skaffa automater som bara serverar Brunt med vitt. Dags igen då. Jobba jobba jobba. Gå upp i arla gryningen, väcka sovande ungar som bara vill stanna i sängen. Försöka låta bli att titta på hängmattan, romanerna som ropar ”Läs mig!” och tomatplantorna som tjuter ”nej, stanna hemma och pyssla om oss istället!”.

Förutom att jobba ska vi också sporta. Nu är det nämligen friskvård som gäller säger arbetsgivaren. Semesterns träning som att bada eller plantera om buskar eller spela fotboll med ungarna ska raskt bytas ut mot mer artificiella varianter. Helst med inblandning av hurtiga instruktörer som spelar 90-talsdisco (inget ont om er som gillar att gå på gym men blanda inte in mig tack). Att inte sporta är att vara en dålig och slapp medarbetare. En sån där typ som blir sjuk eller vabbar och som folk snackar skit om. Det är nästan lika illa som att vilja jobba mindre. Det senare har jag också gett mig in på. När jag fick min första fasta anställning för ett tag sedan fattade jag ett principbeslut om personlig arbetstidsförkortning och bestämde att alla framtida löneförhöjningar skulle tas ut i tid. (För er som nu tänker ”Fattar hon inte att hon är jävligt priviligierad som kan göra det valet?” kan jag säga med en gång att det gör jag visst. Jag är glad att jag har ett fast jobb med rimlig lön även om det borde vara en basal självklarhet och inte ett privilegium.).

Men tillbaka till det här med att jobba mindre. Jag laddade länge. Vågade knappt ta upp det med chefen. Trots att jag har RÄTT till deltid eftersom jag har småbarn. ”Vad modig du är” suckade flera kollegor efteråt. Att välja att jobba mindre är nämligen på många arbetsplatser extremt tabu. Något fult och illojalt. Det är att antyda att jobbet inte är allt, att man har nånting viktigare på gång utanför. Det är ett ifrågasättande av heltidsnormen och arbetslinjen och många gånger av andra människors liv (”Mina ungar klarade sig minsann bra trots att jag jobbade heltid”, snäste en av mina kvinnliga chefer. Som om mitt val var en indirekt förolämpning av hennes). För de som inte har småbarn är deltiden inte bara provocerande utan också många gånger en omöjlighet. Mer än 25 procent uppger enligt vissa studier att de jobbar ofrivillig heltid. Jag träffar förvånansvärt ofta folk som tvingas gå upp i tid för att ungarna blivit för stora, unga som diskrimineras genom att vägras arbetstidsförkortning för att de inte har barn, äldre som bara önskar att få avsluta arbetslivet i ett lugnare tempo men nekas utan skäl.

För säkerhets skull lägger jag nu in en brasklapp till. Det är superviktigt att arbeta politiskt för trygga anställningar, rätten till en heltidstjänst i botten, rimliga löner etc. För att inte tala om en anständig situation för sjuka, arbetslösa och alla som helt hamnat utanför trygghetssystemen. Men visst kan vi väl hålla flera tankar i huvudet samtidigt? Det skulle gå att ropa Rätt till heltid OCH Rätt till deltid. Det skulle gå att våga prata om arbetstidsförkortning. Det skulle gå att diskutera arbete som ett medel och inte som ett mål. Jag tror att den politiska kraft som vågar bryta tystnaden om arbetshetsen och arbetstiden har en zombiearmé att vinna.

LH

Fi:s valplattform: Hiss och diss. Och en ideologisk analys av skillnaderna mellan Fi och V

Nyligen antog Feministiskt initiativ sin valplattform, och när vi nyfiket läser den kan vi konstatera att den innehåller både bra och mindre bra delar. En jämförelse med Vänsterpartiets valplattform visar att partierna har väldigt olika ideologiska utgångspunkter, mer om det senare. Samtidigt visar det sig att de båda partierna i många sakfrågor är väldigt lika varandra.

Både V:s och Fi:s valplattformar tar sin utgångspunkt i begreppet välfärd och båda förespråkar vinstförbud i välfärdssektorn. Båda driver jämställdhetskrav som individualiserad föräldraförsäkring, höjda kvinnolöner, arbetstidsförkortning. I båda valplattformarna har också ekologisk hållbarhet och vår relation till omvärlden en ganska stark ställning.

I en del frågor går Fi längre än V. Vi uppskattar exempelvis att de går i uttrycklig opposition mot regeringens arbetslinje samt vill införa en koldioxidskatt på mat. Det är även glädjande att de ser frågan om arbetstidsförkortning ur ett klimatperspektiv. Det här är viktiga frågor där V varit lite ängsliga att sticka ut hakan.

Två sakfrågor bekymrar oss dock.

Åtminstone ett av Fi:s förslag kan beskrivas som rent fackföreningsfientligt. De har nämligen övertagit ett av Miljöpartiets mindre genomtänkta förslag, att slå samman a-kassor, sjukförsäkring och socialtjänstens ekonomiska bistånd till en samlad social försäkring. Det är problematiskt av flera skäl, bland annat för att det sannolikt leder till lägre ersättningsnivåer än de som kan garanteras i de inkomstrelaterade försäkringarna. Det som också får fackföreningarna att se rött är att de vill fortsätta driva sina egna a-kassor. Orsaken är främst att länder med statlig arbetslöshetsförsäkring så gott som alltid har lägre facklig organisationsgrad, och därmed svagare fack (se även här).

Det andra är att Fi:s
främsta miljökrav är en global koldioxidskatt. Det är ekonomernas favoritåtgärd eftersom det i teorin skulle leda till att de utsläpp som är billigast att reducera skulle åtgärdas först. Om vi bortser från det demokratiska problemet med att ge FN beskattningsrätt (endast demokratiskt valda organ bör ha den rätten) är förslaget också djupt orättvist. En femma på bensinpriset slår oerhört olika i till exempel Tanzania och Tyskland. I praktiken skulle en global koldioxidskatt leda till att fattiga får ta nästan hela bördan, och därför avvisas förslaget av de flesta miljö- och solidaritetsrörelser. Om Fi ska bli vänsterpartiets och miljöpartiets allierade i klimat- och miljöfrågor behöver de skärpa upp sin politik på detta område.

Så över till den ideologiska skillnaden. Fi talar ständigt i termer av mänskliga rättigheter och diskriminering. I det relativt korta dokumentet nämns diskriminering 13 gånger och rättigheter 16 gånger. I politisk filosofi kallas dessa för negativa friheter – frånvaro av förbud och tvång – och är viktiga i en anglosaxisk, liberal politisk tradition. Men Fi har förvånansvärt lite att säga om positiva friheter – möjligheten att göra det man vill – som är så viktig i till exempel den socialistiska traditionen och fortfarande är tydlig i V:s valplattform. Det mer svårdefinierade och subjektiva begreppet rättvisa, som hör till de positiva friheterna domän – att kräva makt, snarare än bara rätt – nämns bara två gånger. Skillnaden mot Vänsterpartiets valplattform är slående. Här saknas inte de negativa friheterna. Diskriminering nämns åtta gånger, rättigheter två. Skillnaden är att rättvisa nämns 11 gånger.

Ett konkret exempel gäller synen på arbetsmarknaden. Fi kräver jämställda löner och slut på diskriminering av rasifierade. Det är bra (och det gör även V). Men vid sidan av problemet att vissa delar arbetarklassen diskrimineras i förhållande till andra delar av arbetarklassen, finns problemet att arbetarklassen i sin helhet har pressats tillbaka i förhållande till borgarklassen. Fi lägger inga offensiva förslag för att komma tillrätta med de otrygga anställningarna, de ökande inkomstklyftorna, den höga arbetslösheten, eller den vedervärdiga jakten på arbetslösa. De stannar vid de negativa friheterna.

Som vi har sett har Fi heller inga problem att lägga antifackliga förslag. Kanske beror det på att nyttan av starka fack motiveras av de positiva friheterna. För en liberal är det tillräckligt att ingen diskrimineras, och visserligen bevakar facken även att de negativa friheterna i LAS, MBL osv efterlevs. Men framför allt är det organisationer som handlar om att ge makt åt arbetare att förbättra sina liv. Inte främst för att de skulle vara diskriminerade enligt liberala rättighetskataloger, utan för att det är en fråga om rättvisa.

I ett stycke i valplattformen tar sig Fi an denna ideologiska skillnad. Där står att diskriminering, sexism och rasism inte kan härledas ur klassförtryck och kapitalism, och inte nödvändigtvis försvinner med ett socialistiskt samhälle. Vi håller förstås med, och undrar stillsamt vem som hävdar motsatsen; inte Vänsterpartiet i alla fall.

Men vad vill Fi ha sagt med denna mening? För det första får vi intrycket att deras mål är en värld bestående av negativa friheter – frånvaro av diskriminering, sexism och rasism. Gott nog, kanske, men i så fall finns ingenting som i grunden skiljer dem från de liberala partierna. De är också mot diskriminering, även om de inte är lika radikala som Fi i sin iver att rå på den.

För det andra verkar Fi mena att eftersom socialism inte är någon garanti emot diskriminering, så är det inget att ha. Det är förstås logiskt om slutmålet är frånvaron av diskriminering. Men Fi talar också om ”klassförtrycket”. Ska även ”klassförtryck” förstås inom ramen för de negativa friheterna? Som att klassamhället är okej så länge alla har lika möjligheter, är lika inför lagen, inte diskrimineras? Återigen – då är Fi i grunden liberala.

Eller menar de, som Vänsterpartiet, att det finns något motbjudande med själva klassamhället, att ”klassförtrycket” uppstår och reproduceras ur ekonomiska – snarare än juridiska eller politiska – orättvisor och ojämlikheter? I så fall finns två möjliga utvägar.

Antingen gör Fi anspråk på att deras ”antirasistiska feministiska politik för ett Sverige och en värld fri från diskriminering” är en garant för ett avskaffat klassförtryck. Det vore märkligt, närmast en inverterad spegelbild av den klassiska, socialistiska chauvinismen de kritiserar (alltså den som ansåg att kvinnofrågan skulle lösa sig automatiskt under socialismen).

Eller så kräver de ett slut på klassamhället. Det kräver dock att Fi ifrågasätter kapitalismen, för en kapitalism utan klasser är otänkbar. Då måste de även fundera över alternativ. Då går det inte att ”ställa sig bortom höger och vänster” – och det går inte att formulera sina målsättningar endast i termer av negativa friheter.

Fi behöver helt enkelt förklara sig. Är de för eller emot klassamhället? Om de är emot, hur ska det avskaffas? Vad är i så fall deras alternativ? Eller vill de behålla kapitalismen, om än utan formell diskiminering?

För oss är politikens mål (bland annat) rättvisa och jämlikhet. Det inkluderar, men går utöver, mänskliga rättigheter och jämställdhet. För oss är det omöjligt att bortse från maktförhållanden, från höger-vänsterskalan – från att kapitalismen måste avskaffas. Och det bästa alternativet som vi känner till är någon form av socialism.

Rätt till heltid – rätt till deltid

[Publicerad i Fria Tidningen]

Trängd att över huvud taget driva något som skiljer S från M tog Stefan Löfvén i fredags upp kravet om rätt till heltidsarbete. Kravet har länge drivits av Kommunal i form av en stärkt rätt till heltid i lagen om anställningsskydd. Löfvén vill istället stärka heltidsrätten i kollektivavtalen, ett löfte som kan förverkligas om det samlar en majoritet i Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) efter valet.

Närmare 200 000 anställda, främst kvinnor, jobbar ofrivillig deltid och har ofta svårt att få ihop till hyran. Särskilt problematiskt är det med visstidsanställningar som både är osäkra och på deltid. Fasta heltidsjobb ska därför vara en rättighet. Men socialdemokraterna går längre än så. Alla nyanställningar i den offentligt finansierade välfärden kommer att vara heltidstjänster, skriver de i pressmeddelandet.

Det är märkligt. För även om många jobbar deltid – 24 procent av de sysselsatta 2012, enligt SCB – uppger en överväldigande majoritet av dessa – 83 procent – att de inte kan eller vill jobba mer. Frivilligt deltidsarbetande är alltså fem gånger vanligare än ofrivilligt deltidsarbetande.

Kanske ska utspelet tolkas som att alla ska ha rätt till en heltidsanställning i grunden, även om man av olika skäl vill jobba deltid under en period? Det vore bra, men rätten att gå ner i arbetstid är begränsad. Bara föräldrar till barn upp till 8 år har den rätten, alla andra kan nekas av arbetsgivaren. Faktum är att ofrivilligt heltidsarbete är ett vanligare problem än ofrivillig deltid. Enligt en studie gjord av sociologen Jörgen Larsson skulle så många som 25 procent av de heltidsarbetande vilja jobba mindre.

Den rimliga slutsatsen är att införa både rätt till heltid och rätt till deltid. Om anställda fick makten över sin egen arbetstid skulle både det ofrivilliga deltidsarbetandet och det ofrivilliga heltidsarbetandet kunna avskaffas. Eftersom det senare verkar vara vanligare skulle det dessutom leda till att fler kunde få arbete.

Men egendomligt nog har jag inte hört det kravet från vare sig partier eller fackföreningar. En orsak kan vara dagens starka heltidsnorm. En lyckad person jobbar mycket, tjänar bra och belönas med stor konsumtion. Att arbeta deltid uppfattas som slappt och kanske till och med illojalt mot arbetsgivaren.

En annan orsak tror jag är en jämlikhetssträvan enligt vilken rätt till deltid är en ”kvinnofälla”. Att kvinnor oftare arbetar deltid – både frivilligt och ofrivilligt – får konsekvenser i form av lägre livsinkomster och lägre pensioner. Risken finns att rätt till deltid skulle förstärka klyftorna.

Men jämlikhetsinvändningen gränsar i värsta fall till i ett auktoritärt översitteri, där kvinnors val ses som uttryck för ett ”falskt medvetande” som måste avslöjas och korrigeras. Dessutom riskerar den att göra patriarkala värderingar till norm. Som Nina Björk brukar påpeka måste inte jämställdhet innebära att kvinnor blir som män. Vi borde alla arbeta mindre, så männen borde snarare ta efter kvinnorna än tvärtom.

Det är inte säkert att rätt till deltid skulle leda till ökade klyftor. Idag är det mer accepterat för kvinnor att arbeta deltid än för män. En lagändring skulle rimligen göra deltid mer accepterat även för män. Så även om säkerligen fler kvinnor än män skulle utnyttja rätten till deltid, skulle den könsrelaterade skillnaden mycket väl kunna bli mindre än nu.

Det finns tecken att fler och fler människor frivilligt arbetar mindre och väljer enklare liv med mer tid åt sig själva och sina nära. Det är något som bör uppmuntras, både av miljöskäl och för att det kan ge jobb åt fler. Men i stället motarbetas det. Samtidigt finns ett stort problem med ofrivilliga deltider och visstidsanställningar.

Problemen har en gemensam lösning: ge människor större makt över arbetstiden. Låt inte gamla arbetsnormer eller välmenat förmynderi stå i vägen för det, nu när det ser ut som att frågan blir viktig i valet.

RW

Klimat + feminism = sant?

Jag deltog i måndags i ett trevligt samtal på Turteatern på temat Klimat och Feminism. Intresset var stort och infallsvinklarna många vilket gläder mig som brinner för båda frågorna. Symptomatiskt för delar av den politiska debatten just nu tycks emellertid vara att alla frågor och perspektiv ska staplas på varandra och länkas samman utan att vi stannar upp och frågar oss HUR och VARFÖR. Så det är vad jag tänkte göra nu. För visst hänger Klimat och Feminism samman på många sätt. Vi kan se att kvinnor drabbas hårdare av klimatförändringarna redan idag, att kvinnor bidrar till de ohållbara utsläppen i mindre utsträckning än män, att kvinnor har ett större engagemang för klimat- och miljöfrågor men samtidigt mindre makt och inflytande i de organ som beslutar om åtgärder och anpassningar. Samma mönster vi ser om vi tittar på klass och global resursfördelning alltså. De som förstör jorden minst är de som också har minst att säga till om och som drabbas först och hårdast (dels på grund av fattigdom och dels på grund av någon slags geografisk ironi). Men även avskalat andra faktorer kan vi se rena könsskillnader. Sambanden är emellertid, och det är viktigt att komma ihåg, inte entydiga i bemärkelsen att allt som är bra/dåligt för klimatet är bra/dåligt för kvinnor eller tvärtom. Ett exempel är ju stora ekonomiska kriser som i regel slår hårt mot kvinnor och jämställdhet men som åtminstone på kort sikt är bra ut klimatperspektiv. Motsatsvis är det kanske kortsiktigt önskvärt ur jämställdhetsperspektiv att kvinnor konsumerar bil- och flygresor i större utsträckning samtidigt som det vore uselt ur klimatsynpunkt.

Naturligtvis är den här typen av samband alltid intressant för alla som vill begripa hur världen ser ut, men vad ska vi göra med denna information som politisk rörelse? Varför ska den feministiska rörelsen ha med sig klimatfrågan och varför ska klimatrörelsen (i bred bemärkelse) lyfta ett feministiskt perspektiv? Det första ledet i frågan är lätt att svara på: Alla sociala rörelser med självaktning måste ha med sig klimatkampen. Det är givetvis helt meningslöst med en jämställd värld om vi alla ändå brinner upp i slutändan. ”Ingen seger för den feministiska kampen är möjlig utan en biosfär” som Shora Esmailian skriver i DN idag. Den andra frågan är kanske mindre självklar, varför ska klimatrörelsen tänka på feminism? Jo, svarar jag: Bortsett från att det vore så mycket trevligare med en hållbar värld som också är jämställd så måste vi inse att klimathotet inte går att informera bort utan kräver politisk kamp som också möter starkt motstånd. Vi måste gå armkrok med alla tänkbara allierade; fackföreningar, ursprungsbefolkning, skräckslagna föräldrar, käcka ekoentreprenörer, kyrkor och inte minst kvinnorörelser/feministiska rörelser runt om i världen. Inbördes motsättningar till trots; de flesta som kan hjälpa oss framåt i denna akuta situation är våra vänner.

Efter detta konstaterande kommer vi kanske till den kanske viktigaste frågan: Hur? Hur länkar vi samman Feminism och Klimat rent praktiskt och politiskt? Det centrala är såvitt jag kan se att hitta politiska frågor som ger positiva synergieffekter och som kan sy samman våra rörelser. För att börja i Sverige kryllar det faktiskt av möjligheter, inom allt ifrån snöröjning till trafik- och stadsplanering skulle vi kunna bli oändligt mycket bättre på att visa hur vi kan gynna både miljö/klimat och feminism (och naturligtvis även klass/rättvise-frågor men det var ju inte vad denna text skulle handla om). För att inte tala om när vi pratar om vad som borde bli en av valets stora frågor: Arbetstidsförkortning! Så enkelt och samtidigt så visionärt. Så grönt och samtidigt så rosa. Om den gröna arbetstidsförkortningen kan ni läsa mer om här, sen får ni fira 8 mars ifred!

Lina Hjorth

Tid att leva

”För tid är liv. Och livet bor i hjärtat. Och ju mer människorna sparade in på detta desto fattigare blev de.”
Jag läser Michael Endes klassiker Momo eller kampen om tiden för mina barn och blir lycklig och bedrövad på samma gång. Barndomens älsklingsbok var en spännande färgsprakande saga men för en äldre läsare är det också en träffsäker och viktig kritik av vårt sätt att organisera det senkapitalistiska västerländska samhället. Effektiviseringarna och rationaliseringarna som inte kommer arbetande människor till del, vardagsstressen (eller livspusslet som det heter numera), uppdelningen mellan arbete och fritid, överkonsumtionen som både håller tillväxten igång och tillfälligt dövar våra inre skrik efter en annan tillvaro. Hur vi blir rikare men samtidigt allt fattigare.

Momo kom ut 1973 men känns mer aktuell än någonsin. Konstigt nog märks detta inte alls i den svenska politiska debatten. Ingen pratar om tid. Det finns helt enkelt inte utrymme för visioner om ett annat samhälle. Istället pratas det jobb. Från höger till vänster. Att arbetslinje-högern pratar jobb är naturligtvis inte förvånande. De har ju inga andra visioner att prata om. Att Socialdemokraterna och ibland också Vänsterpartiet sväljer högerns problemformuleringar är desto märkligare. Missförstå mig inte. Naturligtvis är det, givet dagens samhällssystem, viktigt att hålla nere arbetslösheten. Precis som att det är viktigt att ha höga ersättningsnivåer och bra villkor för arbetslösa och sjuka. Det handlar om rättvisa men också om att slå vakt om en sammanhållen arbetarklass och arbetarrörelse. Men att gå från detta till en retorik om att Jobben ska sättas främst är något annat. Full sysselsättning är ett överordnat mål och vi måste skapa fler jobb säger V då och då. S går ännu längre. Fler jobb är grunden för ALLT skriver de i strategidokumentet inför den stundande kongressen och slår sedan fast både att full sysselsättning är den övergripande prioriteringen och att skapandet av fler jobb går före allt annat (På riktigt? ALLT annat? Undrar bekymrad vän och av ordning och visioner.)

Om vi nu bortser från de praktiska bekymren med att verkligen skapa just full sysselsättning i en kapitalistisk ekonomi så är det stora problemet den deprimerande visionslösheten. Jag ser vänsterns företrädare framför mig som Bagheera i Djungelboken och vill bara dra i svansen. Kom igen katten! Jobb som ett mål i sig? Sedan när blev det arbetarrörelsens ingång? Vi har andra visioner än högern. Prata om dem vetja. Vårt mål är väl att människor ska jobba så lite som möjligt? Att vi ska dela på det vi producerar. Tillgodose alla människors behov av grundläggande materiella förnödenheter men också av TID och allt det som skapar ett gott liv. Jobb är inte ett mål, det är ett medel. Vi behöver inte alls skapa flera jobb. Vi jobbar faktiskt för mycket idag, mer än vad miljön tål. Däremot behöver vi skapa ANDRA jobb. Jobb som bidrar till en rejäl klimatomställning, jobb i välfärden, meningsfulla jobb. Och vi behöver dela på jobben. För att vi ska få tid att leva och – eftersom arbetstidsförkortning är ett effektivt sätt att dämpa tillväxten – för att vi ska ha någon som helst chans att stoppa den allt mer akuta klimatkrisen.
Så kom igen nu, Bagheera. Arbetarrörelsens mål är inte att maximera arbetet. Jobb kan aldrig vara ett självändamål. Tid däremot är ett mål. För tid är liv.

Lina Hjorth