Bygg här! (och stoppa bil-nimbyismen)

Det här är en av de mest centrala platserna i en av Stockholms hetaste stadsdelar. Parkeringsplatsen ligger i Midsommarkransen, tvärs över gatan från Svandammsparken, med flera krogar runt hörnet, en Konsum intill och med några få minuters promenad till två tunnelbanelinjer. Här skulle lätt ett hus med säg 30 lägenheter kunna byggas. Men det finns det inga planer på.

Det talas mycket om att Stockholm ska förtätas för att ge plats åt tusentals nya lägenheter. Vi håller med. Men debatten är snedvriden. Så fort någon vill rädda ett grönområde eller lekplats eller skolgård så stämplas hen som osolidarisk bakåtsträvare och Nimby (Not in My Backyard). Se till exempel aktuella texter av Viktor Barth-Kron eller Patrik Kronqvist.

Samtidigt finns otroligt mycket byggbar mark som är så “helig” att ingen verkar se den, än mindre lägger förslag om att bebygga den. Vi promenerar vidare längs Tellusborgsvägen i centrala Midsommarkransen, från Svandammsparken mot Telefonplan. Här skulle ett till hus kunna byggas:

Här skulle ett gårdshus kunna uppföras:

Tvärs över gatan saknas ett helt kvarter.

Den här p-platsen färdigställdes för bara några veckor sedan. I stället kunde husen ha slutits samman och gett plats för ett tiotal lägenheter till.

Vid ett annat nybyggt hus strax intill avstod staden från att bygga fem lägenheter för att ge utrymme åt en parkeringsplats.

Längs Tellusborgsvägen fast mot Aspudden till ligger den här enorma parkeringsplatsen i ypperligt bostadsläge.

Även längs Midsommarvägen finns gott om plats för förtätningar. Som här:

Eller här, runt hörnet från Tre Vänner, Konsum och tunnelbanan finns ett öppet kvarter som skulle kunna slutas och ge säkert 40 lägenheter och urbana kvaliteter i stället för parkeringsplatser.

Lika centralt ligger den här ödsliga p-platsen.

Midsommarkransen är tveklöst en av Stockholms mest urbana förstäder. I stadens översiktsplan Promenadstaden ingår stadsdelen i vad som kallas den centrala stadens utvidgning som ska förtätas till ett innerstadsliknande område. Men vad vi vet finns inga förslag om att bygga på dessa eller andra ytparkeringar.

Så vart ska förtätningarna ske enligt Stadsbyggnadskontoret? Jo, längs Bäckvägen till exempel. Här:

Och här:

Och här:

Längs Svansdammsvägen ska det också uppföras hus:

Vi är inte nödvändigtvis emot dessa förtätningar. Men vi vill ifrågasätta att det är små grönytor som är det stora hindret mot en urban utveckling i ett område som Hägersten. Vi tycker bilismen är ett betydligt större problem. Och då har vi ändå inte ens nämnt de överdimensionerade vägar som skär igenom området. Som Södertäljevägen.

Eller början av Hägerstensvägen.

Hur många hundra lägenheter skulle inte kunna byggas om dessa vägar gjordes om till normala stadsgator – och utan att ta grönområden i anspråk?

Vi kallar det för bil-nimbyism. Skillnaden mot de som försvarar grönområden är att bil-nimbyisterna inte ens behöver skriva plakat eller ropa slagord. Deras intressen tillgodoses ändå. Inga förslag om byggnation drabbar parkeringsplatser. Och när nya hus uppförs, tvingar staden genom p-normen byggherren att bygga ännu fler p-platser. Allt detta gör bil-nimbyismen till en nästan osynlig kraft. Därför är det viktigt att sätta ord på den och peka ut dess följder.

Det går inte att samtidigt ha tät promenadstad och en massa parkeringsplatser. Man kan inte säga att den täta staden är bra för miljön och samtidigt bygga in det största miljöproblemet: massbilismen. Då blir staden varken tät eller miljövänlig.

Midsommarkransen är bara ett exempel på hur förtätning sker på grönområden medan parkeringsplatserna blir allt fler. Det är inte så konstigt att det leder till protester. Sju av tio lägenhetsinnehavare i Stockholm saknar bil, ändå tvingas de subventionera andras p-platser samtidigt som den allmänna park-marken minskar.

En radikal, rödgrön stadsplanering handlar inte om att ge efter för “bostadsegoismen” – tvärtom. Det handlar om att använda stadens demokratiska planeringsmakt för att ta ett helhetsgrepp. Planera nya områden, omforma och utveckla kollektivtrafiken, bygga bort bilsamhället och förtäta på ett sätt som utvecklar och förbättrar boendemiljön, i dialog med de boende.

Ett första steg är att faktiskt synliggöra hur absurt mycket mark bilismen tar i vår stad.
Hur ser det ut i din förort? Typ så här?

Nedläggningen av Värtaverket: Bra för Stockholm, bra för världen

Dagens Nyheters Stockholmsdel har två dagar i rad uppmärksammat att den nya rödgrönrosa majoriteten i Stockholms stadshus avser att lägga ner kolkraftverket i Värtan senast år 2020 (se även här). Bra tycker jag! Den som läser artiklarna kan dock få intrycket att det mest är en symbolhandling – förvisso dyrt men utan egentlig klimatpåverkan. Men det är som tur är inte fallet.

Det korta svaret

är att ingen annan enskild åtgärd kan minska Stockholms koldioxidutsläpp så mycket som en nedläggning av Värtaverket. Kolkraftverket står för närmare en tredjedel av Stockholms utsläpp, och Fortums framtidsplaner, uppdragna tillsammans med det förra högerstyret, var att släppa ut 500 000 ton koldioxid varje år mellan 2016 och 2030. Alltså även efter att det nya biobränsleeldade kraftvärmeverket KVV8 tas i drift 2016, och som gör att Stockholm klarar fjärrvärmen i stort sett utan kol och olja.

Om det nya styret lyckas med målsättningen att börja minska utsläppen redan från 2016 och fasa ut kolkraften helt till 2020 kommer alltså över fem miljoner ton koldioxid att sparas. Det är väldigt mycket! Det skulle dessutom få positiva återverkningar i omvärlden och göra Stockholm till ett sant klimatföredöme. Svårare än så är det inte.

Det långa svaret

är att det förstås också finns en del komplikationer, och det är dessa som DN har fokuserat på. Men även på de svårare frågorna finns det bra svar. De kräver bara en längre utvikning.

I DN:s första artikel står det så här:

Det finns också minst två miljöproblem med att stänga kolkraften. Det ena är att ersättningen för den elektricitet som nu produceras i kolkraftvärmeverket till stora delar kommer att produceras i ineffektiva kraftverk där 70 procent av energin kyls bort. Det blir därför ingen omedelbar klimatvinst. Det andra är att Stockholms fjärrvärme kalla vinterdagar kommer att komma delvis från oljeeldade pannor.

Det första problemet bygger på väldigt lösa antaganden. Det nya bioeldade kraftvärmeverket KVV8 kommer från 2016 att ersätta den el och värme som produceras i kolkraftverket KVV6, så någon omedelbar utsläppsökning kommer inte alls att behöva ske. Men om man vill krångla till saken kan man hävda att marknaden för elektricitet har blivit europeisk. Om Fortum fortsatte att producera el i KVV6 även efter 2016, så skulle den elen kanske kunna exporteras till länder som annars skulle ha använt ÄNNU sämre kolkraftverk – så kallade kondensverk som inte tar tillvara värmen.

Men detta är ett teoretiskt resonemang som bygger på många lösa antaganden som inte alls nödvändigtvis stämmer. Det är långt ifrån säkert att ett kolkraftverk i t ex Tyskland stängs till följd av att Fortum kan sälja motsvarande mängd el. Mer sannolikt är att ett gaskraftverk – med betydligt bättre miljöegenskaper än Värtaverket – stängs, eftersom kol  är billigare än gas. Eller så stängs ingenting utan marknaden anpassar sig i stället till det ökade utbudet genom en prissänkning. I så fall bidrar Fortum alltså till sänkta elpriser och höjda utsläpp. Eller så beslutar sig EU någon gång mellan nu och 2020 för att göra det enda rimliga – att helt fasa ut kolkraften. Då var det bra att vi i Stockholm var lite förutseende. Poängen är att osäkerheterna i den här typen av beräkningar är väldigt stora. Vad vi vet är att om vi stänger Värtaverket 2020 i stället för 2030 så sparar vi över fem miljoner ton koldioxid, och det är väldigt, väldigt viktigt.

I rättvisans namn bör det också sägas att samma typ av uträkningar kan göras på den S-Mp-regeringens beslut att prisa bort kärnkraften. Tänk om elproduktionen i två hela kärnkraftverk förutsätts tas över av polska brunkolsverk – då kan vi tala om en negativ klimateffekt av gigantiska proportioner. Det är faktiskt ett mer relevant exempel än fallet Värtaverket.

Det andra problemet i citatet ovan uppfattar jag som missvisande. Även idag används oljespetspannor för att klara efterfrågetopparna under kyliga vinterdagar. Jag kan inte se att det behovet skulle öka av att koleldade KVV6 byts ut mot biobränsleeldade KVV8. Dessa pannor är ett problem som Fortum och den nya majoriteten behöver ta sig an: att successivt byta ut även dessa pannor mot sådana som drivs av förnybara bränslen. Men det är ett annat problem.

I DN:s andra artikel lyfts en annan problematik upp redan i rubriken. Experten: Bra för Stockholm, utan effekt för världen. Experten är Naturskyddsföreningens f d trafikexpert Magnus Nilsson som nu undersöker EU:s utsläppshandel. Han välkomnar en nedläggning av Värtaverket men på ett motsägelsefullt sätt.

Det minskar utsläppen i Stockholm och det är bra, men betyder ingenting för de totala utsläppen …  Det som avgör hur stora koldioxidutsläppen blir är hur många utsläppsrätter EU delar ut, antingen gratis eller via auktioner. Stängs kolkraftvärmeverket i Värtan betyder det bara att Fortum kommer att använda de utsläppsrätter man fått för att öka utsläppen vid någon annan anläggning de äger eller till att sälja dem. Utsläppen blir varken högre eller lägre

Nilssons scenario är tänkbart, kanske till och med troligt, men inte alls så säkert som DN-artikeln ger intryck av. Resonemanget haltar på ett par punkter.

För det första. Nedläggningen ska ske 2020, och om hur EU:s utsläppshandel ser ut 2020-talet vet vi föga. Det finns en del inriktningsbeslut för åren 2021-2028, bland annat om ett prisgolv på utsläppsrätter vilket vore bra eftersom det håller uppe omvandlingstrycket, men det är alldeles för tidigt att dra säkra slutsatser. Kanske har reglerna ändrats så att ambitiösa länder, kommuner eller företag som går före i omställningen belönas genom att de utsläppskrediter som skulle tillfalla dem annars skrotas utan ekonomisk förlust? Kanske har EU krympt bubblan så pass mycket att utsläpp från alla kolkraftverk blir ekonomisk olönsamma? Eller tvärtom: Kanske fungerar handeln så illa att priserna på utsläppkrediter sjunkit och ingen efterfrågan finns? I alla dessa scenarier bryts kopplingen mellan minskning här och ökning där. Kanske finns inte utsläppshandeln kvar över huvud taget – den dras onekligen med en del allvarliga problem och är ifrågasatt. Med andra ord är det alldeles för tidigt att dra några slutsatser om hur EU:s utsläppshandel kommer att fungera efter 2020. Det är bara spekulationer. Att en tidigarelagd nedläggning av Värtaverket sparar stora utsläpp här är däremot säkert.

För det andra. Jag är själv ingen större anhängare av utsläppshandelssystem bland annat eftersom de – vilket vi nu alltså bevittnar – bidrar till att passivisera lokala, och till och med nationella, omställningsambitioner. Det bör alltså stå klart att alla ansträngningar för att minska utsläppen i den europeiska handlande sektorn lider av samma Magnus nilssonska dilemma. Det gäller Spaniens solcellssatsningar, Danmarks vindkraftsutbyggnad, Tysklands Energiewende, Storbritanniens koldioxidbudget, osv. Det gäller företag som fasar ut utsläpp. Det kommer snart att gälla flyget, inklusive alla privatpersoner som avstår från att flyga, och då riskerar att få höra att det ändå inte spelar någon roll för de totala utsläppen.

Är det överhuvudtaget meningsfullt att uppmuntra länder, företag och personer att ta ledningen i klimatomställningen? Ja, för vad som saknas i de teoretiska modellerna är den politiska dynamik som skapas under omställningsarbetet. När klimatåtgärder vidtas för att minska utsläppen sätter det ett politiskt tryck på EU att också minska utsläppsbubblan. Annars kommer priserna att falla (det har ju redan hänt flera gånger) och då förlorar systemet legitimitet. Det är av rädsla för att systemet ska braka ihop som kommissionen då och då föreslår annullering av utsläppsrätter eller en krympt bubbla. Teorin stämmer därför inte alltid med den politiska praktiken. Det är viktigt att gå före. Av moraliska skäl, för att inte ge efter för hopplösheten. Men också rent konkret i dagens EU. Utsläppsminskningar sätter tryck på EU att sänka utsläppstaken.

Därför är rubriken i DN möjligen felaktig. Den borde ha lytt: Bra för Stockholm, bra för världen.

Värtan och andra rödgrönrosa godbitar

Idag presenterades den rödgrönrosa överenskommelsen för ett hållbart Stockholm. Den innehåller många godbitar, och det känns väldigt hedrande och ansvarsfullt att få vara med om att förverkliga den. Jag kommer nämligen att representera Vänsterpartiet i Stockholm stads nya fullmäktige.

Vad gäller min hjärtefråga – klimatet – finns en hel del riktigt bra som faktiskt kan göra Stockholm till ett verkligt föredöme:

• Stockholms stad ska verka för att kraftvärmeverket i Värtan ska fasa ut kolet till senast år 2020. Det är en doldis i mediabevakningen men av extremt stor betydelse för vår trovärdighet i klimatfrågan. Om vi lyckas – staden är hälftenägare, så det gäller att också Fortum övertygas – innebär det att Stockholms energiförsörjning blir i stort sett fossilfri, och ca fem miljoner ton koldioxid sparas i jämförelse med om verket läggs ner 2030, som Fortum nu planerar. Det kan ensamt bidra till att stadens utsläpp minskar med 25-30 procent.
• Stockholm skärper också målet för att bli en helt fossilfri stad. Det flyttas nu från 2050 till 2040. Också det viktigt för Stockholm som hållbar stad, samtidigt som vi inte får skjuta upp arbetet bara för att målet är långt bort. Därför är det bra att vi är överens om att målen ska kombineras med ”reella styrmedel och kontinuerligt följas upp”.
• Transportsektorns klimatpåverkan ska minska ”väsentligt” redan på kort sikt. Utsläppen ska minska, bland annat genom att matavfallsinsamlingen ökar till 70 procent år 2020 och blir biogas. Gång-, cykel- och kollektivtrafik ska konsekvent prioriteras framför bilar. Biltrafiken ska minska och godstrafiken rationaliseras.
• Tyvärr har S-Mp-regeringen beslutat att fortsätta bygget av Förbifart Stockholm, men det har i alla fall öppnat för en omförhandling av trängselskatten som nu nästan helt går till att bygga vägar. Den rödgrönrosa majoriteten i Stockholms stad välkomnar förhandlingen och kräver att minst hälften av trängelskatten ska användas till kollektivtrafik – och allting de kommande sju åren, för att kompensera för att borgarna använt så mycket till väg. Om vi får igenom detta i en förhandling, och hur det i så fall påverkar vägbygget, återstår att se. Det kan åtminstone ge ett stort och välbehövligt tillskott till Stockholms kollektivtrafik.
• Slutligen den största mediala nyheten: att Bromma flygplats läggs ner 2022 (även detta måste förhandlas med staten, men det är Stockholms linje). Klimateffekten av det kan diskuteras eftersom Arlanda och Skavsta kan svälja i princip all trafik som nu går till Bromma. Men kanske ger det i alla fall en liten konkurrensfördel till tåget och bidrar därmed till minskade utsläpp. Om inte annat blir det mycket, välbehövliga bostäder i bra läge.

Hela överenskommelsen kan läsas här.

/Rikard

Äntligen en plan för avveckling av kolkraften

I Fortum Värmes miljörapport för 2013 framgår att koldioxidutsläppen från det koleldade kraftvärmeverket mitt i Stockholm, i Värtahamnen nära Ropsten, ökade med hela 17 procent 2013. Upp från 543 000 ton till 632 000. Men det är inte så dramatiskt som det låter – det var snarare 2012 som var ett ovanligt bra år på grund av den milda vintern.

Det upprörande är i stället att utsläppen från Värtaverket fortfarande ligger kvar på en så extremt hög nivå. Vänsterpartiet publicerade redan 2010 en rapport som konstaterade att Värtaverket gör ungefär lika stora koldioxidutsläpp som alla Stockholms bilar – och det stämmer i stort sett än. Den senaste uppgiften om utsläpp från personbilarna i Stockholms stad är från 2011, då utsläppen från personbilstrafiken i Stockholms stad uppgick till 747 000 ton .

Vad gör då Fortum värme – som samägs av Stockholms stad och finska staten – åt dessa enorma klimatutsläpp? Alldeles för länge gjorde de alldeles för lite. Men sedan bland annat Vänsterpartiet började kritisera utsläppen gör de faktiskt en del. Dels byggs nu ett nytt, biobränsleeldat kraftverk i Värtahamnen som ska tas i drift 2016. Det är storartat, men dessvärre kommer det inte att ersätta det koleldade kraftverket utan öka Fortum Värmes totala produktion och öka exporten av kolkraftsel. Vi anser att produktionen, snarare än att överproducera kolkraftel för export, ska inriktas på att klara Stockholms fjärrvärmebehov med så lite användning av kol som möjligt.

Givetvis måste kolkraftverket snarast ersättas helt av ytterligare ett bioeldat kraftverk. Glädjande nog verkar nu även Fortum Värme inse det. De uttryckte nyligen ”en vision” om att bygga ytterligare ett bioeldat kraftvärmeverk vid den nedlagda Lövsta-deponin i Hässelby, vilket skulle bidra till att klara värmebehovet ända från Sigtuna till Södertälje. ”Då kan användningen av kol i Värtaverket avvecklas”, skriver Fortum Värme.

Utmärkt! Äntligen! Vi måste förstås titta lite mer noggrant på detta innan vi kan lova alltför mycket. Men en sak lovar jag: om vi får regeringsskifte i Stockholm där Vänsterpartiet ingår kommer jag att göra allt vad jag kan för att förverkliga ambitionen i denna vision.
/RW

Ringleder och skitsnack

Jacob Wallenberg, ordförande för Investor och en av Sveriges mäktigaste män, intervjuades nyligen av Financial Times och uttalade sig bland annat om riskerna med ett regeringsskifte.

Om Vänsterpartiet sa han till exempel att ”de vill ta bort all frihet och ser annorlunda på regeringens roll. De tycker att regeringen ska styra allt”.

Notera. Det är inte viss frihet, t ex friheten att sko sig på skattemedel genom “välfärdsföretag”, som ska bort. Nej, V vill att all frihet ska bort. Jonas Sjöstedt vill nämligen att regeringen ska bestämma allt. Ett häpnadsväckande påstående, minst sagt.

Wallenberg uttalar sig också om Bromma flygplats, som han vill ha kvar, och Förbifart Stockholm, som han vill bygga. Han vet nämligen att ”Tirana och Stockholm är de enda två europeiska huvudstäderna utan ringled”.

Detta är ju minst sagt belastande. Bara fattiga och efterblivna, nyss agrarkommunistiska Tirana, och så Stockholm då där snart ingen frihet alls finns om Reinfeldt förlorar valet, saknar denna symbol för frihet och välfärd, menar Wallenberg.

Nu är ju visserligen inte Förbifart Stockholm någon ringled. Men det är ju fullt möjligt att Wallenberg passar på att slå ett slag även för Österleden – en motorvägstunnel som borgarna vill ska knyta ihop en ringled runt stan – men glömde att nämna att han bytte samtalsämne.

Eller så blandar han ihop orden. Kanske menar Wallenberg att det bara är Stockholm och Tirana av Europas huvudstäder som saknar en förbifart, men råkar säga ringled? Detta kanske är mest troligt, för det är nämligen vad Bil Sweden påstod i en annonskampanj för några år sedan. Wallenberg kanske vagt minns den?

Men oavsett om Wallenberg menade ringled eller förbifart är förekomsten av dylika i Europas huvudstäder något som går ganska lätt att kolla. Jag gör det själv en kväll när fotbolls-VM är olidligt spännande. Det tar väl någon timme.

Sammanfattningsvis: Europa har 50 länder, men två huvudstäder – Ankara och Nicosia – ligger i Asien och räknas därför inte in. Återstår 48.

Min definition av en ringled är en sammanhängande motorväg eller motorled som går runt hela innerstan. En koll på kartan – Google maps – visar att 14 huvudstäder i Europa har ringleder, medan 34 inte har. Med andra ord utgör Stockholm och Tirana och de 32 ytterligare städerna utan ringled en klar majoritet – 70 procent – av Europas huvudstäder.

Wallenberg har alltså fel. Men han kanske inte menade ringled utan förbifart? Med förbifart avser jag en motorväg eller motorled som är dragen så att trafik kan passera utan att behöva åka in i själva staden. Problemet är förstås att med den definitionen har Stockholm redan en förbifart – Essingeleden.

Men det kanske stämmer för Tirana i alla fall? Jo. Men av tabellen framkommer att Albanien inte är ensam. 18 huvudstäder i Europa saknar en förbifart, men Stockholm är alltså inte en av dem. 30 huvudstäder har en förbifart.

Här nere i Söderort tycker vi att det är märkligt och faktiskt skrämmande hur en person i Wallenbergs ställning kan snacka så mycket skit, rent ut sagt, utan att ifrågasättas nästan alls. Tvärtom gick infrastrukturminister Catarina Elmsäter-Svärd ut och berömde Wallenbergs skitsnack.

”Jag tycker att det är väldigt bra att han lyfter upp det här, för jag ser på det här med samma oro”, sa hon till Dagens Industri.

Är detta ett problem? Ja, det är dåligt om människor i maktpositioner far med osanning. Det är ännu värre om investeringar på tiotals miljarder legitimeras av deras lögner. Det är ovärdigt och odemokratiskt, oavsett om du heter Wallenberg, Elmsäter-Svärd eller representerar bilindustrin.

Se även Yimby på samma tema.

Ekostad på Bromma flygplats

Bromma flygplats har dykt upp som en bubblare i Stockholms valrörelse. Och det är bra, för det är en viktig fråga som bottnar i en ännu större fråga: vilken framtid vill vi ha, en grön och rättvis eller en grå och farlig?

Så här såg det ut när Bromma flygplats inleddes 1936. Än idag… nä förresten, inga jämförelser i övrigt.

Nyligen menade Maria Rankka från Stockholms handelskammare att en nedläggning av flygplatsen skulle vara “en dolkstöt i ryggen på svenskt näringsliv”. Idag fick hon uppbackning av näringslivets politiska gren, Moderaterna. Stockholms finansborgarråd Sten Nordin bloggar nämligen att en nedläggning hotar tillväxten.

Jag och Ann-Margarethe Livh svarade på Rankkas drapa främst genom att ta upp flygets allvarliga klimatpåverkan och behovet av att gynna järnväg. Det är nämligen den helt avgörande fråga som flygentusiasterna måste bortse ifrån för att få ihop sin världsbild (de kan ju inte säga rakt ut att de skiter i att miljontals människor kommer att dö eller tvingas fly på grund av klimatförändringar). Rankkas svar får en att gripa efter skämskudden:

“Utan goda flygförbindelser kommer tillväxten att bli lägre och jobben färre. Det är ett direkt hot mot miljön.”

Alltså: att flyga mindre är ett hot mot miljön… Men vi får väl ta hennes argument på allvar då. För det första kan man verkligen ifrågasätta att en nedläggning av Bromma skulle leda till minskad tillväxt. Tror hon har väldigt svårt att leda det i bevis. Men ok, säg att en nedläggning skulle leda till minskad tillväxt – vore det i så fall ett hot mot miljön? Vad anför hon för argument? Jo:

“Det är allmänt känt att ekonomisk tillväxt är en grundläggande förutsättning för satsningar på en bättre miljö.” [min kurs.]

Men det är inte alls allmänt känt, det är faktiskt allmänt okänt. Tvärtom är det motsatta sambandet tämligen rakt: ju större ekonomi desto större miljöpåverkan. Se till exempel följande graf, som jag lånat av Eva Alfredsson, chefsanalytiker vid Tillväxtanalys:

Därmed inte sagt att jag hävdar motsatsen, att ekonomisk nedväxt vore det bästa för miljön (jag reder ut lite vad jag tycker här). Min poäng är att tillväxt är ett dåligt argument att vifta med i miljöfrågan. För klimatet är det bra om vi flyger mindre, punkt slut.

Vänsterpartiet har länge krävt att flyget läggs ner och att en Ekostad byggs på marken. För något år sedan lanserade även Miljöpartiet ett ambitiöst förslag kallat Bromma Parkstad. Socialdemokraterna, som tidigare har varit för en omedelbar nedläggning, verkar nu tycka att det får vänta tills det nuvarande kontraktet med Swedavia (fd Luftfartsverket) går ut – år 2038. Det vore verkligen synd, hoppas de ändrar sig.

Det finns också ett växande lokalt motstånd mot “uppdateringen” av Bromma flygplats, som kommer att innebära ännu större flygplan och, fruktar många, ännu mer buller och utsläpp.

Det finns fler argument mot Bromma än klimatskäl och att ge tåget en liten konkurrensfördel framför flyget. Stockholm växer och behöver mark, och flygfältet är stort och ligger centralt. Inflygningarna skapar buller och föroreningar över en stor del av Stockholm – även Söderort, för den delen. Inflygningarna påverkar även hur högt man kan bygga i stora delar av Stockholm, t ex runt Alvik. Staden har redan en storflygplats, och att åka snabbtåg dit tar inte mer än 20 minuter. Att säga upp avtalet med Swedavia om Bromma behöver inte bli dyrt eftersom det är ett helstatligt bolag. Får vi bara en progressiv regering i landet så kommer det att gå som smort.

Bromma ekostad (eller parkstad, strunt samma…) kan i så fall börja byggas inom några få år.
/RW

Handsken är kastad!

Stadsodling, solceller på hustaken, trådbussar, cykelbanor och storsatsning på nya hyresrätter och energibesparingar i gamla, ska göra Stockholm till ett klimatföredöme för världen. Det framgår i Vänsterpartiets vision för Stockholm 2030 som lanseras idag på Världsmiljödagen. Idag går det att läsa om planen för klimatomställning bland annat i DN och här.

Vi har varit delaktiga i arbetet med att fram planen och är rysligt stolta över att vänsterpartiet som första parti visar hur en regional omställning kan gå till i praktiken. Och i en situation där de globala klimatförhandlingarna är blockerade är det till lokala omställningar – här och och överallt – vi sätter hoppet.

Den klimatpolitiska debatten förs ofta på en abstrakt nivå där alla är överens om att vi på ett eller annat sätt behöver minska utsläppen men där få vill diskutera HUR. Till stor del beror detta på att de flesta partier har målsättningar som inte bottnar i konkret politik. Omställningsplanen för Stockholm är ett försök att koka ner abstrakta mål till konkreta genomförbara åtgärder och visa hur en hållbar stad skulle kunna se ut. Handsken är härmed kastad till övriga partier! Vågar ni ta klimatfrågan på allvar? Hur ser era mätbara konkreta åtgärder för en omställning ut? Eller har ni redan gett upp kampen mot klimatförändringarna?

LH & RW

Provocerande beslut om Förbifarten

Idag fattade regeringen beslut om att avslå överklagan av Trafikverkets arbetsplan för bygget av motorvägstunneln Förbifart Stockholm. Arbetsplanen vinner därmed laga kraft.

Men många rättsliga prövningar återstår innan motorvägen kan börja byggas. Frågan kommer att leva över valet i september. Frågan är nu: kommer Trafikverket ändå köra spaden i backen i sommar?

Förbifart Stockholm är förstås en gigantisk felinvestering. Den ökar vägtrafiken i Stockholm med tre procent i ett läge när vi måste minska utsläppen drastiskt för att nå miljömålen. Det är en politik för klimatförändring. Kostnaden på omkring 50 miljarder skulle räcka till flera nya tunnelbanelinjer som både minskar utsläppen och trängseln i trafiken.

Många rättsliga prövningar återstår dock innan motorvägen kan börja byggas. Först i höst kommer Mark- och miljödomstolen hålla förhandlingar om miljödomar om att leda bort grundvatten och att bygga tillfälliga hamnar. 14 detaljplaner har dessutom överklagats, och dom bara fallit i en.
Tidigast nästa år är rättsprocesserna klara.

Ändå har det har kommit indikationer om att regeringen och Trafikverket vill ordna ett symboliskt första spadtag för motorvägen redan nu i sommar. Det vore i så fall en provokation både mot rättsväsendet och mot den demokratiska processen. Ett klumpigt försök att förebåda den lagliga prövningen och få bort frågan från valrörelsen.

Väljarna måste få avgöra om vi ska satsa 50 miljarder på ökade utsläpp eller på kollektivtrafik. Såväl Vänsterpartiet som Miljöpartiet och uppstickaren Feministiskt Initiativ motsätter sig motorvägen.

Den långa flykten

(Också publicerad i Flamman)

För tredje gången på kort tid har romer nu vräkts från en tillfällig bosättning i Stockholm. Eller vräkts och vräkts förresten. Ordet antyder att det fanns något åtminstone juridiskt legitimt med insatsen och det gör det inte. Tvångsförflyttning är ett bättre ord. Och tvångsförflyttningar är det som möter romer i hela Europa. I hemländerna såväl som i de länder de landat i tillfälligt på sin flykt från kronisk fattigdom och diskriminering. Människorättsorganisationer har skrikit sig hesa i flera år om motsvarande tvångsförflyttningar i Frankrike och Italien men Stockholm reagerar oförberett som om vi ingenting hört eller sett.

”Men vill du ha kåkstäder i Stockholm eller?” frågar arbetskamraten på fikarasten när vi diskuterar frågan. Nej, det vill väl ingen. Sociala problem upphör dock sällan för att man flyttar lite på dem.  ”Men jag förstår hur du känner”, säger jag. För det gör jag. På vägen till jobbet passerar jag varje dag minst fem människor som tigger. De fryser i trasiga kläder och visar bilder på hungriga barn och demonstrerar sina funktionshinder. Fattigdomen kommer fysiskt nära. Få människor orkar ta in vidden av denna sociala misär innan de ens fått kaffe på morgonen. Dessutom är det jobbigt att se sin egen överhet i vitögat varje morgon. Tänka att Hon där kunde ha varit jag. Nä, det orkar man inte. Då är det lättare att bli irriterad. Hålla på här och trycka upp ert elände i ansiktet på folk utan att vi har möjlighet att zappa bort och byta kanal. Kan ni inte vara fattiga på ett lite trevligt sätt? Jag förstår känslan. Samtidigt gör det mig rädd. Jag kan inte låta bli att tänka på att situationen vi har med de romska bosättningarna just nu bara är en liten västanfläkt, en försmak, av vad som komma skall.

Under 2013 och 2014 kommer FN:s klimatpanel med sin femte stora sammanställning av det vetenskapliga läget i klimatfrågan. I höstas presenterades den första delrapporten i Stockholm (möttes av uppståndelse, panik och sedan total glömska) och nästa vecka är det dags för den andra delrapporten som bland annat ska ta upp klimatförändringens effekter och samhällets sårbarhet. Att döma av förhandstips och läckor kan vi se fram emot en presentation som ger den mest hårdhudade en skenande apokalypsångest. En av många konkreta effekter av klimatförändringarna som beskrivs är just hur hundratals miljoner människor kan komma att drivas på flykt – från översvämningar, torka, matbrist, konflikter, naturkatastrofer. Från redan fattiga områden i framför allt Asien till en början men så småningom också från delar av Europa och andra idag hyfsat välfungerande samhällen. Vad gör vi när allt fler klimatflyktingar knackar på vår dörr undrar jag och tänker återigen på de fördrivna romerna. Öppnar upp eller skjuter människor vid gränsen? Praktiserar solidaritet eller låter ytterligare människor uteslutas från den gemenskap som tillerkänns mänskliga rättigheter? Eller för att spetsa till det: låter vi fascisterna eller de goda krafterna sätta dagordningen? I väntan på svaret tror jag att vi gör bäst i att träna oss på medmänsklighet och solidaritet. Vi kommer att behöva det. Och vi kanske kan börja med romerna.

Lina

Ploga för miljö och jämställdhet

(tidigare publicerad i Flamman)

Den lilla fina tecknade filmen om Karlskogas jämställda snöröjning har nu blivit en klassiker: ett fantastiskt exempel på genustänk i vardaglig kommunalpolitik. Tänk vad många gånger jag gått där med svetten rinnande och släpat barnvagnen genom högar av snömodd medan bilarna glidit förbi på välplogade gator. Och inte en enda gång har jag tänkt på att det hade kunnat vara annorlunda. Eller att det är ett jämställdhetsproblem.

Men i Karlskoga har man tänkt till. Efter att ha tittat på sin snöplogning ur genusperspektiv slutade man göra ”som man alltid gjort”. I stället för att oreflekterat prioritera bilvägar och mansdominerade arbetsplatser prioriteras nu förskolor, busshållplatser och gång- och cykelvägar.
För det är ju onekligen lättare att köra bil i en decimeter snö än att dra en tung barnvagn eller en rollator. Samhällsekonomiskt vettigt och naturligtvis även bra ur jämställdhetsperspektiv. För vi vet ju vilka som i första hand kör bil respektive åker kollektivt och lämnar och hämtar på skola och förskola.
 
Naturligtvis har antifeministerna på nätet flippat ur. Förslaget är sexistiskt. Kvinnor är inkompetenta och kan inte skotta snö. Och om kvinnor inte var så besatta av att ha snygga skor skulle de inte klaga så mycket på snömodden på gångvägarna. Det finns som vanligt ingen ände på upprördheten när bilister och kränkta snubbar känner att något för en gångs skull inte gynnar dem utan istället till exempel kvinnor, barn, kollektivtrafikresenärer, äldre, och funktionshind­rade. Gäsp.

Ett perspektiv som varit märkligt frånvarande i diskussionen är emellertid miljön. För visst är det i hög grad och också en miljöfråga. Kanske egentligen mer än en jämställdhetsfråga. Det är, eller borde vara, kommunens ansvar att styra om resenärer till kollektivt åkande. Naturligtvis ska vi trafikanter som går, cyklar och åker med kollektiva färdmedel gynnas och prioriteras. Genom bättre och billigare kollektivtrafik och bättre cykelvägar såklart men också genom bättre snöplogning. Det ska vara motigt att ta bilen. Och billigt och enkelt att gå och åka kollektivt.

Till och med jag känner ju för att ta bilen efter att ha släpat mig igenom kilovis med snö på oplogade trottoarer. Nu hoppas jag att alla kommuner låter sig inspireras av Karlskoga för miljön och jämställdhetens skull! Till dess funderar jag på att själv skotta över snön från gångvägen utanför förskolan till stora vägen längre bort. Jag kanske kan forma snön till ett kvinnomärke också när jag ändå håller på.

Lina