Oseriös undersökning om Förbifarten

Exakt vad Söderort behöver. Inte.

I går basunerade Metro ut att “80 procent av stockholmarna vill ha Förbifarten”. Men undersökningen är vinklad, menar Vänsterpartiet.

För det första för att undersökningen är gjord i Stockholms län, inte Stockholms stad. Folk i Hallstavik och Ösmo har antagligen lite sämre koll på debatten om Förbifarten än stockholmare, är dessutom antagligen något mer intresserade av att åka bil över Mälarsnittet, och skulle helt klart drabbas mindre av Förbifartens buller, enorma trafikapparater och föroreningar. Men framför allt är detta ingen fråga som beslutas i länet – av landstinget eller länsstyrelsen – utan av staten och berörda kommuner. Främst Stockholms stad. Stockholms handelskammare gör samma trick som borgarna försökte med under folkomröstningen om trängselavgifterna 2006: mobilisera de generellt sett mer bilburna och politiskt blå invånarna i kranskommunerna mot en fråga som ägs av Stockholms kommun.

För det andra, och detta är värre, är frågan ställd på ett missvisande sätt. Stockholms handelskammare borde bättre än de flesta veta att ekonomi handlar om att göra val under knappa omständigheter. Ändå gör de en undersökning som framställer det som att väljarna kan få allt. Utan alternativkostnad är det kanske inte så konstigt att länsinvånarna väljer både mer vägar och mer kollektivtrafik, både Förbifart, Österled, tunnelbana och spårväg. Att infria de löftena skulle kräva en skattehöjning som Stockholms handelskammare säkerligen inte skulle stödja tar den populistiskt nog inget ansvar för.

Men vad säger då stockholmarna om de måste välja? Om man orkar öppna pdf:n (längst ner här) ser man att Demoskop även frågat om hur viktigt det är att bygga ut kollektivtrafik respektiver vägar. Intressant nog svarar 65 procent att det “mycket viktigt” att bygga ut kollektivtrafiken medan bara 41 procent tycker att det är “mycket viktigt” att bygga fler vägar. Inkluderas även de som tycker att det är “ganska viktigt” vill 93 procent bygga kollektivtrafik och 74 procent vägar.

Om de hade fått följdfrågan om vad ni helst vill bygga med stadens begränsade resurser, skulle en majoritet nästan säkert svarat kollektivtrafik. Men givetvis presenteras det inte så i pressmeddelandet, och tyvärr inte heller i Metros rapportering.

Detta är egentligen ingen nyhet. Att stockholmarna föredrar satsningar på kollektivtrafik framför motorvägar har framgått av flera – seriösa – undersökningar, som rapporterats i bland annat Metro och Svenskan.

EU-val på vinst och förlust

EU-valresultatet i Stockholm och Söderort är en tröst i bedrövelsen över resultatet i andra delar av Europa, där rasistiska och fascistiska partier fick stora framgångar. Som i Blekinge, Dalarna och Gävleborg, där Sd blev näst största parti. Samtidigt: Den röd-grön-rosa alliansen får majoritet i Sverige – och i Stockholm hela 54.5 procent. I Östra Söderort är resultatet nästan löjligt progressivt: Mp 23.1, S 20.7, Fi 12.6 och V 10.4.

De båda arbetarrörelsepartierna har dock gjort rätt medelmåttiga val. Både S och V ligger under vad de förväntas få i riksdagsvalet. För S del är det inte så märkligt. Folk röstar lite friare i EU-valet vilket brukar gynna mindre ytterkantspartier. För V är det desto märkligare eftersom det är ett parti som borde vara starkare i EU-valet än i andra val, och också var det fram till valet 2009.

Det anmärkningsvärda för Vänsterpartiets del är alltså inte själva resultatet på 6,3 procent. Det stämmer rätt väl med vad de flesta opinionsundersökningar förutspådde. Nej, det som behöver förklaras är varför resultatet skiljer sig så pass mycket från vad vänstern har i undersökningar som gäller riksdagsvalet, där partiet ligger runt 8-9 procent. Enligt Valu röstade bara 60 procent av dem som har tänkt rösta på vänstern i riksdagsvalet på V i EU-valet. Hur kan det komma sig?

Att vänstern inte har så kända toppkandidater kan vara en delförklaring, men å andra sidan – vem visste vem Soraya Post var för ett par månader sedan? Att det med F! blivit trångt på vänsterkanten är också en delförklaring – partiet har haft ett formidabelt genomslag – men förklarar inte varför just Vänsterpartiet drabbas; Miljöpartiet gick som bekant fantastiskt bra ändå. Resultatet verkar inte heller bero på någon organisatorisk genomklappning. Partiorganisationen har gjort en bra kampanj. Förklaringarna behöver därför sökas på annat håll, och här är två tror vi är särskilt viktiga.

För det första var vänsterns valkampanj onödigt otydlig och med delvis fel fokus. Det blev ganska tidigt klart att de stora frågorna i valrörelsen skulle bli miljö/klimat och jämställdhet/antirasism. Det borde innebära skördetid för ett socialistiskt och feministiskt parti med ekologisk grundsyn, det parti som enligt Naturskyddsföreningen är bästa klimatpartiet. Men trots de vindar som blåste handlade kampanjen mest om, ja vad handlade den om egentligen? Vinster i välfärden? I så fall tyckte väljarna uppenbarligen att den frågans koppling till EU är för svag.

För det andra har vänsterpartiet en i vissa stycken ologisk och svårkommunicerad EU-politik. I så gott som varje utfrågning eller debatt fick partiföreträdare försöka förklara varför de röstar på ett sätt i EU-parlamentet, och på ett annat sätt i riksdagsvalet. Det gällde till exempel kvinnlig representation i bolagsstyrelsen, HBTQ-rättigheter eller vissa miljöfrågor. Detta kan mycket väl leda till en ordentlig debatt om Vänsterpartiets gamla utträdeskrav. Men det stora problemet tror vi inte är utträdeskravet i sig – det är så nedtonat – utan snarare en rätt fyrkantig tolkning av en ganska otydligt formulerad princip i partiprogrammet som i vissa fall verka hindra våra parlamentariker att rösta på saker som vi annars tycker är bra.

Principen tolkas som att inom områden där EU redan har beslutandemakt röstar de för det bästa förslaget, men inom områden som handlar om att föra över mer makt till EU röstar de emot – även om det handlar om saker partiet annars är för. Faktum är att principen är mer nyanserad redan i partiprogrammet, där miljöproblem och finansiella flöden nämns som områden där vi kan göra undantag. Därför hoppas vi att Malin Björk, med stöd av partiet, kommer att våga förhålla sig friare till denna princip. För även om vi är EU-kritiker som inte vill föra över mer makt till Bryssel totalt sett bör det inte betyda att vi är emot att makt överförs i varje specifikt fall.

Känslan vi får är att Vänsterpartiets ledning inte ville driva en aktiv, EU-inriktad valkampanj utan mest ville få valet överstökat med minsta möjliga skada och med bibehållet fokus på vinstfrågan. Men den strategin har en prislapp. Partiet missade chansen att bredda väljarnas syn på vänsterpartiet, tog inte tillfället att föra ut ett alternativ till åtstramningsunionen – ett rött, grönt och inkluderande Europa – och missade tillfället att öka vänsterns inflytande över EU. Det finns också en viss risk att det mediokra resultatet spiller över på riksdagsvalet.

Men det sistnämnda tror vi inte händer. Den övergripande valstrategin håller nog, men Vänsterpartiet behöver fundera på vad vi egentligen vill med EU. Lika bra att börja nu.

Provocerande beslut om Förbifarten

Idag fattade regeringen beslut om att avslå överklagan av Trafikverkets arbetsplan för bygget av motorvägstunneln Förbifart Stockholm. Arbetsplanen vinner därmed laga kraft.

Men många rättsliga prövningar återstår innan motorvägen kan börja byggas. Frågan kommer att leva över valet i september. Frågan är nu: kommer Trafikverket ändå köra spaden i backen i sommar?

Förbifart Stockholm är förstås en gigantisk felinvestering. Den ökar vägtrafiken i Stockholm med tre procent i ett läge när vi måste minska utsläppen drastiskt för att nå miljömålen. Det är en politik för klimatförändring. Kostnaden på omkring 50 miljarder skulle räcka till flera nya tunnelbanelinjer som både minskar utsläppen och trängseln i trafiken.

Många rättsliga prövningar återstår dock innan motorvägen kan börja byggas. Först i höst kommer Mark- och miljödomstolen hålla förhandlingar om miljödomar om att leda bort grundvatten och att bygga tillfälliga hamnar. 14 detaljplaner har dessutom överklagats, och dom bara fallit i en.
Tidigast nästa år är rättsprocesserna klara.

Ändå har det har kommit indikationer om att regeringen och Trafikverket vill ordna ett symboliskt första spadtag för motorvägen redan nu i sommar. Det vore i så fall en provokation både mot rättsväsendet och mot den demokratiska processen. Ett klumpigt försök att förebåda den lagliga prövningen och få bort frågan från valrörelsen.

Väljarna måste få avgöra om vi ska satsa 50 miljarder på ökade utsläpp eller på kollektivtrafik. Såväl Vänsterpartiet som Miljöpartiet och uppstickaren Feministiskt Initiativ motsätter sig motorvägen.

Rätt till heltid – rätt till deltid

[Publicerad i Fria Tidningen]

Trängd att över huvud taget driva något som skiljer S från M tog Stefan Löfvén i fredags upp kravet om rätt till heltidsarbete. Kravet har länge drivits av Kommunal i form av en stärkt rätt till heltid i lagen om anställningsskydd. Löfvén vill istället stärka heltidsrätten i kollektivavtalen, ett löfte som kan förverkligas om det samlar en majoritet i Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) efter valet.

Närmare 200 000 anställda, främst kvinnor, jobbar ofrivillig deltid och har ofta svårt att få ihop till hyran. Särskilt problematiskt är det med visstidsanställningar som både är osäkra och på deltid. Fasta heltidsjobb ska därför vara en rättighet. Men socialdemokraterna går längre än så. Alla nyanställningar i den offentligt finansierade välfärden kommer att vara heltidstjänster, skriver de i pressmeddelandet.

Det är märkligt. För även om många jobbar deltid – 24 procent av de sysselsatta 2012, enligt SCB – uppger en överväldigande majoritet av dessa – 83 procent – att de inte kan eller vill jobba mer. Frivilligt deltidsarbetande är alltså fem gånger vanligare än ofrivilligt deltidsarbetande.

Kanske ska utspelet tolkas som att alla ska ha rätt till en heltidsanställning i grunden, även om man av olika skäl vill jobba deltid under en period? Det vore bra, men rätten att gå ner i arbetstid är begränsad. Bara föräldrar till barn upp till 8 år har den rätten, alla andra kan nekas av arbetsgivaren. Faktum är att ofrivilligt heltidsarbete är ett vanligare problem än ofrivillig deltid. Enligt en studie gjord av sociologen Jörgen Larsson skulle så många som 25 procent av de heltidsarbetande vilja jobba mindre.

Den rimliga slutsatsen är att införa både rätt till heltid och rätt till deltid. Om anställda fick makten över sin egen arbetstid skulle både det ofrivilliga deltidsarbetandet och det ofrivilliga heltidsarbetandet kunna avskaffas. Eftersom det senare verkar vara vanligare skulle det dessutom leda till att fler kunde få arbete.

Men egendomligt nog har jag inte hört det kravet från vare sig partier eller fackföreningar. En orsak kan vara dagens starka heltidsnorm. En lyckad person jobbar mycket, tjänar bra och belönas med stor konsumtion. Att arbeta deltid uppfattas som slappt och kanske till och med illojalt mot arbetsgivaren.

En annan orsak tror jag är en jämlikhetssträvan enligt vilken rätt till deltid är en ”kvinnofälla”. Att kvinnor oftare arbetar deltid – både frivilligt och ofrivilligt – får konsekvenser i form av lägre livsinkomster och lägre pensioner. Risken finns att rätt till deltid skulle förstärka klyftorna.

Men jämlikhetsinvändningen gränsar i värsta fall till i ett auktoritärt översitteri, där kvinnors val ses som uttryck för ett ”falskt medvetande” som måste avslöjas och korrigeras. Dessutom riskerar den att göra patriarkala värderingar till norm. Som Nina Björk brukar påpeka måste inte jämställdhet innebära att kvinnor blir som män. Vi borde alla arbeta mindre, så männen borde snarare ta efter kvinnorna än tvärtom.

Det är inte säkert att rätt till deltid skulle leda till ökade klyftor. Idag är det mer accepterat för kvinnor att arbeta deltid än för män. En lagändring skulle rimligen göra deltid mer accepterat även för män. Så även om säkerligen fler kvinnor än män skulle utnyttja rätten till deltid, skulle den könsrelaterade skillnaden mycket väl kunna bli mindre än nu.

Det finns tecken på att fler och fler människor frivilligt arbetar mindre och väljer enklare liv med mer tid åt sig själva och sina nära. Det är något som bör uppmuntras, både av miljöskäl och för att det kan ge jobb åt fler. Men i stället motarbetas det. Samtidigt finns ett stort problem med ofrivilliga deltider och visstidsanställningar.

Problemen har en gemensam lösning: ge människor större makt över arbetstiden. Låt inte gamla arbetsnormer eller välmenat förmynderi stå i vägen för det, nu när det ser ut som att frågan blir viktig i valet.

RW

Istället för klimatdebatt: Förvirring

(Också publicerad i Flamman)

Allra sist i söndagens partiledardebatt kom så äntligen klimatfrågan upp till diskussion. Vår ödesfråga förärades med 11 minuter och i vanlig ordning dribblades den mesta av tiden bort till kärnkraften. Eftersom de flesta som är vid sina sinnens fulla bruk stängt av tv:n vid det här laget får ni här en snabb sammanfattning och recension:

Gustav Fridolin (4 inlägg på ca 2,5 minuters talartid) inledde genom att bland annat trycka på den uppseendeväckande omständigheten att Sverige håller på att missa minst 14 av 16 miljömål. Annie Lööf (2 inlägg, drygt 1,5 minut) kontrade genom att som vanligt måla upp en motsättning mellan klimatpolitik och människor på landsbygden och sedan ogenerat ljuga om hur tillväxt och klimat/miljö går hand i hand. Nu har hon ju i och för sig helt rätt i att tillväxt och klimat/miljö går hand i hand på så sätt att ökad tillväxt ger större klimatpåverkan men gissningsvis var det inte så hon menade.

Därefter gick Jimmie Åkesson (1 inlägg, ca 1,5 minut) igång på behovet av kärnkraft och varför vi inte behöver göra något i Sverige utan istället ska satsa på klimatbistånd till länder med kolkraftverk och andra stora problem. Naturligtvis avsåg han då Kina som brukar få spela det svarta fåret i klimatsammanhang och nämner varken våra svenska kolkraftverk eller föreslår att vi ska ge klimatbistånd till exempelvis USA (om vi nu ska prata om länder med riktigt stora problem…).

Jonas Sjöstedt fick väldigt lite utrymme (1 inlägg, ca 40 sekunder) men lyckades få fram en skarp kritik både av Nuon-affären, Vattenfalls satsningar och de sålda utsläppsrätterna. Annie Lööf vägrade naturligtvis att svara på kritiken och fortsatte att låtsas som att Sveriges utsläpp minskar. Hade programledarna velat ha en seriös och bra klimatdebatt hade de kunnat ge Sjöstedt ytterligare tid och replik men istället fick vi se allting spåra ut i ett långt kärnkrafts-elände där Stefan Löfven (eller Steffi som han heter i mitt anteckningsblock) var oförmögen att ge ett vettigt svar och Fredrik Reinfeldt (1 inlägg, drygt 1 minut) tilläts bre ut sig om hur bra det går för Sverige.

Fridolin stod för det klart klämmigaste inlägget när han avslutningsvis kallade Nuon för ”den svenska statens sämsta investering sedan regalskeppet Wasa” men annars var det en deprimerande och spretig debatt som måste framstå som fullkomligt förvirrande för någon som inte är påläst på klimat/miljöfrågor. Följande råd vill jag i all ödmjukhet ge till de rödgröna inför nästa debatt:

• Avslöja myten om Sveriges minskande utsläpp och sluta låta alliansen ljuga om hur duktiga vi är. Det behöver bli tydligt för folk hur extremt långt borta vi är från nivåer som klarar oss undan en katastrof.
• Låt klimatfrågan handla om människor. Låt det bli personligt och känslosamt och tydligt vad som står på spel.
• Se till att det lilla utrymme som ges till klimat/miljö inte fastnar i kärnkraft. Hur svårt kan det vara att formulera ett gemensamt, kort och tydligt svar? Triangulera bort skiten. ”Vi vill på sikt avveckla kärnkraften men ska se till att göra det på ett sätt som inte innebär mer fossil energi eller äventyrar välfärden”. Och så vidare till klimatet!
• Låt inte alliansen få skylla sin usla klimatpolitik på en låtsad omsorg om landsbygdsbefolkningen. De vinner lätta poänger och det finns många som önskar ett tydligt rödgrönt svar.
• För in klimatfrågan i andra frågor. Den är naturligtvis given i EU-debatter (och enligt flera undersökningar för övrigt den fråga svenskar tycker är viktigast i EU-valet) men också när det gäller exempelvis välfärd, kultur och arbete.

Till Agendas programledare har jag också ett tips: Sluta vara borgare. Nej, jag skojade bara. Men ni kanske åtminstone kan låta klimatdebatter handla om klimatfrågan? Och fundera på att skaffa en vuvuzela som tjuter när partiledare far med osanning.

LH

Att bygga potatistorn

Årets odlingsexperiment är våra två potatistorn. Tanken är att de ska maximera skörden per kvadratmeter. Och så är det förstås (jag erkänner, det är mest därför jag gör det) väldigt roligt att bygga och testa saker.

Jag utgår ifrån diverse brittiska odlingsbloggar (de är bra på det här med att odla mycket i pytteträdgårdar) och tänkte beskriva här hur vi byggt våra torn och sedan uppdatera allt eftersom. OBS: Du behöver inte en egen trädgård för att testa, det går ofta bra att annektera en plätt utanför flerfamiljshuset.

Steg 1: Bygg ett runt stängsel av ståltråd och något nät som ligger och skräpar

Steg 2: Tjonga fast allt i marken med några lämpliga pinnar

Steg 3: Luckra upp jorden, lägg på kompostjord (vilket vi hade men annars går det fint med vanlig köpejord) och lägg i ett antal sättpotäter. Kanterna täcks med halm. Potatisar vill ha rätt mycket vatten, ett vanligt nybörjarmisstag (enligt britterna) är att inte ha ett bevattningsrör i mitten. De tyckte att man skulle köpa ett special-rör men jag tror att det går lika bra med en gammal påskmust-flaska.

Steg 4: Jord över potatisarna, ca 7 cm. Och rejält med halm. Sedan är det bara att vänta och vattna. När blasten börjar komma upp ska det fyllas på med mer jord och halm. Jag återkommer!