Nedläggningen av Värtaverket: Bra för Stockholm, bra för världen

Dagens Nyheters Stockholmsdel har två dagar i rad uppmärksammat att den nya rödgrönrosa majoriteten i Stockholms stadshus avser att lägga ner kolkraftverket i Värtan senast år 2020 (se även här). Bra tycker jag! Den som läser artiklarna kan dock få intrycket att det mest är en symbolhandling – förvisso dyrt men utan egentlig klimatpåverkan. Men det är som tur är inte fallet.

Det korta svaret

är att ingen annan enskild åtgärd kan minska Stockholms koldioxidutsläpp så mycket som en nedläggning av Värtaverket. Kolkraftverket står för närmare en tredjedel av Stockholms utsläpp, och Fortums framtidsplaner, uppdragna tillsammans med det förra högerstyret, var att släppa ut 500 000 ton koldioxid varje år mellan 2016 och 2030. Alltså även efter att det nya biobränsleeldade kraftvärmeverket KVV8 tas i drift 2016, och som gör att Stockholm klarar fjärrvärmen i stort sett utan kol och olja.

Om det nya styret lyckas med målsättningen att börja minska utsläppen redan från 2016 och fasa ut kolkraften helt till 2020 kommer alltså över fem miljoner ton koldioxid att sparas. Det är väldigt mycket! Det skulle dessutom få positiva återverkningar i omvärlden och göra Stockholm till ett sant klimatföredöme. Svårare än så är det inte.

Det långa svaret

är att det förstås också finns en del komplikationer, och det är dessa som DN har fokuserat på. Men även på de svårare frågorna finns det bra svar. De kräver bara en längre utvikning.

I DN:s första artikel står det så här:

Det finns också minst två miljöproblem med att stänga kolkraften. Det ena är att ersättningen för den elektricitet som nu produceras i kolkraftvärmeverket till stora delar kommer att produceras i ineffektiva kraftverk där 70 procent av energin kyls bort. Det blir därför ingen omedelbar klimatvinst. Det andra är att Stockholms fjärrvärme kalla vinterdagar kommer att komma delvis från oljeeldade pannor.

Det första problemet bygger på väldigt lösa antaganden. Det nya bioeldade kraftvärmeverket KVV8 kommer från 2016 att ersätta den el och värme som produceras i kolkraftverket KVV6, så någon omedelbar utsläppsökning kommer inte alls att behöva ske. Men om man vill krångla till saken kan man hävda att marknaden för elektricitet har blivit europeisk. Om Fortum fortsatte att producera el i KVV6 även efter 2016, så skulle den elen kanske kunna exporteras till länder som annars skulle ha använt ÄNNU sämre kolkraftverk – så kallade kondensverk som inte tar tillvara värmen.

Men detta är ett teoretiskt resonemang som bygger på många lösa antaganden som inte alls nödvändigtvis stämmer. Det är långt ifrån säkert att ett kolkraftverk i t ex Tyskland stängs till följd av att Fortum kan sälja motsvarande mängd el. Mer sannolikt är att ett gaskraftverk – med betydligt bättre miljöegenskaper än Värtaverket – stängs, eftersom kol  är billigare än gas. Eller så stängs ingenting utan marknaden anpassar sig i stället till det ökade utbudet genom en prissänkning. I så fall bidrar Fortum alltså till sänkta elpriser och höjda utsläpp. Eller så beslutar sig EU någon gång mellan nu och 2020 för att göra det enda rimliga – att helt fasa ut kolkraften. Då var det bra att vi i Stockholm var lite förutseende. Poängen är att osäkerheterna i den här typen av beräkningar är väldigt stora. Vad vi vet är att om vi stänger Värtaverket 2020 i stället för 2030 så sparar vi över fem miljoner ton koldioxid, och det är väldigt, väldigt viktigt.

I rättvisans namn bör det också sägas att samma typ av uträkningar kan göras på den S-Mp-regeringens beslut att prisa bort kärnkraften. Tänk om elproduktionen i två hela kärnkraftverk förutsätts tas över av polska brunkolsverk – då kan vi tala om en negativ klimateffekt av gigantiska proportioner. Det är faktiskt ett mer relevant exempel än fallet Värtaverket.

Det andra problemet i citatet ovan uppfattar jag som missvisande. Även idag används oljespetspannor för att klara efterfrågetopparna under kyliga vinterdagar. Jag kan inte se att det behovet skulle öka av att koleldade KVV6 byts ut mot biobränsleeldade KVV8. Dessa pannor är ett problem som Fortum och den nya majoriteten behöver ta sig an: att successivt byta ut även dessa pannor mot sådana som drivs av förnybara bränslen. Men det är ett annat problem.

I DN:s andra artikel lyfts en annan problematik upp redan i rubriken. Experten: Bra för Stockholm, utan effekt för världen. Experten är Naturskyddsföreningens f d trafikexpert Magnus Nilsson som nu undersöker EU:s utsläppshandel. Han välkomnar en nedläggning av Värtaverket men på ett motsägelsefullt sätt.

Det minskar utsläppen i Stockholm och det är bra, men betyder ingenting för de totala utsläppen …  Det som avgör hur stora koldioxidutsläppen blir är hur många utsläppsrätter EU delar ut, antingen gratis eller via auktioner. Stängs kolkraftvärmeverket i Värtan betyder det bara att Fortum kommer att använda de utsläppsrätter man fått för att öka utsläppen vid någon annan anläggning de äger eller till att sälja dem. Utsläppen blir varken högre eller lägre

Nilssons scenario är tänkbart, kanske till och med troligt, men inte alls så säkert som DN-artikeln ger intryck av. Resonemanget haltar på ett par punkter.

För det första. Nedläggningen ska ske 2020, och om hur EU:s utsläppshandel ser ut 2020-talet vet vi föga. Det finns en del inriktningsbeslut för åren 2021-2028, bland annat om ett prisgolv på utsläppsrätter vilket vore bra eftersom det håller uppe omvandlingstrycket, men det är alldeles för tidigt att dra säkra slutsatser. Kanske har reglerna ändrats så att ambitiösa länder, kommuner eller företag som går före i omställningen belönas genom att de utsläppskrediter som skulle tillfalla dem annars skrotas utan ekonomisk förlust? Kanske har EU krympt bubblan så pass mycket att utsläpp från alla kolkraftverk blir ekonomisk olönsamma? Eller tvärtom: Kanske fungerar handeln så illa att priserna på utsläppkrediter sjunkit och ingen efterfrågan finns? I alla dessa scenarier bryts kopplingen mellan minskning här och ökning där. Kanske finns inte utsläppshandeln kvar över huvud taget – den dras onekligen med en del allvarliga problem och är ifrågasatt. Med andra ord är det alldeles för tidigt att dra några slutsatser om hur EU:s utsläppshandel kommer att fungera efter 2020. Det är bara spekulationer. Att en tidigarelagd nedläggning av Värtaverket sparar stora utsläpp här är däremot säkert.

För det andra. Jag är själv ingen större anhängare av utsläppshandelssystem bland annat eftersom de – vilket vi nu alltså bevittnar – bidrar till att passivisera lokala, och till och med nationella, omställningsambitioner. Det bör alltså stå klart att alla ansträngningar för att minska utsläppen i den europeiska handlande sektorn lider av samma Magnus nilssonska dilemma. Det gäller Spaniens solcellssatsningar, Danmarks vindkraftsutbyggnad, Tysklands Energiewende, Storbritanniens koldioxidbudget, osv. Det gäller företag som fasar ut utsläpp. Det kommer snart att gälla flyget, inklusive alla privatpersoner som avstår från att flyga, och då riskerar att få höra att det ändå inte spelar någon roll för de totala utsläppen.

Är det överhuvudtaget meningsfullt att uppmuntra länder, företag och personer att ta ledningen i klimatomställningen? Ja, för vad som saknas i de teoretiska modellerna är den politiska dynamik som skapas under omställningsarbetet. När klimatåtgärder vidtas för att minska utsläppen sätter det ett politiskt tryck på EU att också minska utsläppsbubblan. Annars kommer priserna att falla (det har ju redan hänt flera gånger) och då förlorar systemet legitimitet. Det är av rädsla för att systemet ska braka ihop som kommissionen då och då föreslår annullering av utsläppsrätter eller en krympt bubbla. Teorin stämmer därför inte alltid med den politiska praktiken. Det är viktigt att gå före. Av moraliska skäl, för att inte ge efter för hopplösheten. Men också rent konkret i dagens EU. Utsläppsminskningar sätter tryck på EU att sänka utsläppstaken.

Därför är rubriken i DN möjligen felaktig. Den borde ha lytt: Bra för Stockholm, bra för världen.

Rödgrönt klimathaveri

Jag skriver inte detta för att ta billiga politiska poänger på S och Mp. Jag är säker på att regeringen ville få igenom förbättrade klimatmål för EU, jag vet att det parlamentariska läget i Sverige är mycket svårt och förhandlingsläget i EU är ännu svårare.

Ändå kan jag inte låta bli att konstatera att regeringen schabblat bort EU:s superviktiga klimatmål på ett sätt som gränsar till haveri. Om den ändå kunde ha hittat en något mindre viktig överlevnadsfråga för mänskligheten att göra sina nybörjarmisstag på.

Filmen ovan visar en del av haveriet. Att regeringen inte kunde bestämma sig för vad den skulle söka för mandat att driva i förhandlingen om EU:s klimatmål till 2030. Först inga siffersatta mål alls, sedan antingen 50 procents minskning av utsläppen, 40 procents förnybar energi och 30 procents energieffektiviseringen (50-40-30), som regeringen “egentligen” ville. Eller 40 procents utsläppsminskning och icke-bindande mål om 27 procent förnybar energi och 30 procent energieffektivisering (40-27-30), som var EU-kommissionens förslag.

Efter flera dagars motstridiga uppgifter från olika regeringsföreträdare gick Stefan Löfvén till EU-nämnden och drev – ja, båda två? Fast mest EU-kommissionens förslag. Förvirringen som uppstod vore komisk om inte ämnet var så allvarligt.

Som Jonas Sjöstedt påpekade:
“Det är ungefär som att begära högre lön men samtidigt säga att man kan acceptera en lägre. Då lär man få den lägre.”

Sjöstedt begärde därför ajournering av mötet och verkar ha lyckats övertyga Löfvén att regeringen borde driva den tuffare målsättningen. Men då beslöt sig  Sverigedemokraterna att stödja Alliansens förslag, som är 40-27-30 +10 procents utsläppsminskning utanför unionen. Det vill säga ett för klimatet något bättre förslag än det som S-Mp-regeringen sökte mandat för – om än sämre än vad regeringen “egentligen” säger sig eftersträva.

När S-Mp-regeringen sedan rasade mot att Alliansen gick samman med Sd för att försämra Sveriges klimatposition talar de alltså mot bättre vetande. Visst borde Alliansen och Sd stödja mer ambitiösa mål – men i detta fall var det S och Mp som var minst ambitiösa.

Det är faktiskt skandalöst. Inte blir saken bättre av att redan regeringens önskelinje är för dålig. Exempelvis Vänsterpartiet (och, åtminstone före valet, Miljöpartiet) och Naturskyddsföreningen kräver utsläppsminskningar i EU på minst 60 procent till 2030. Först med det målet ger EU ett rimligt bidrag till att klara tvågradersmålet.

Så inatt fullföljdes andra delen av regeringens klimathaveri, under själva EU-förhandlingarna. Då släppte statsminister Löfvén igenom en uppgörelse som av allt att döma var ännu sämre än EU-kommissionens förslag: Ett 40-27-27 mål, med ickebindande målsättningar för förnybar energi och energieffektivisering. När statsministern inatt ringde hem till riksdagspartierna för att söka stöd för uppgörelsen fick han bara stöd av Sd. Sveriges klimatpolitik i EU vilar nu alltså på S, Mp och Sd, sedan allianspartierna lagt ner sina röster och Vänsterpartiet röstat nej.

Medan Stefan Löfvén nu förklarar sig nöjd med uppgörelsen, rasslar kritiken in från bland annat Vänsterpartiet, Johan Rockström och Naturskyddsföreningen. Ännu så länge har jag inte sett någon kommentar från miljöminister Åsa Romson.

Utöver Löfvén var även Polens premiärminister nöjd: “Jag kom hit för att säga att vi inte tänker åka hem med några extra bördor, och nu åker vi hem utan extra bördor.”

Uppenbarligen gick Polen hårt in i förhandlingarna som företrädare för kolindustrin. De kämpade hårt och lyckades väl. Om en rödgrön regering i ett ganska litet land i Europas periferi en enda gång ska sätta hårt mot hårt i EU och vägra en uppgörelse, så kan jag inte tänka mig ett bättre tillfälle än inatt. Men tydligen var det för mycket begärt.

Återigen, jag skriver inte detta för att ta billiga politiska poäng. Men jag är minst sagt förundrad över hur detta haveri kunde inträffa. Om någon med god insyn vill förklara eller korrigera den här bilden blir ingen gladare än jag.
/RW

Värtan och andra rödgrönrosa godbitar

Idag presenterades den rödgrönrosa överenskommelsen för ett hållbart Stockholm. Den innehåller många godbitar, och det känns väldigt hedrande och ansvarsfullt att få vara med om att förverkliga den. Jag kommer nämligen att representera Vänsterpartiet i Stockholm stads nya fullmäktige.

Vad gäller min hjärtefråga – klimatet – finns en hel del riktigt bra som faktiskt kan göra Stockholm till ett verkligt föredöme:

• Stockholms stad ska verka för att kraftvärmeverket i Värtan ska fasa ut kolet till senast år 2020. Det är en doldis i mediabevakningen men av extremt stor betydelse för vår trovärdighet i klimatfrågan. Om vi lyckas – staden är hälftenägare, så det gäller att också Fortum övertygas – innebär det att Stockholms energiförsörjning blir i stort sett fossilfri, och ca fem miljoner ton koldioxid sparas i jämförelse med om verket läggs ner 2030, som Fortum nu planerar. Det kan ensamt bidra till att stadens utsläpp minskar med 25-30 procent.
• Stockholm skärper också målet för att bli en helt fossilfri stad. Det flyttas nu från 2050 till 2040. Också det viktigt för Stockholm som hållbar stad, samtidigt som vi inte får skjuta upp arbetet bara för att målet är långt bort. Därför är det bra att vi är överens om att målen ska kombineras med ”reella styrmedel och kontinuerligt följas upp”.
• Transportsektorns klimatpåverkan ska minska ”väsentligt” redan på kort sikt. Utsläppen ska minska, bland annat genom att matavfallsinsamlingen ökar till 70 procent år 2020 och blir biogas. Gång-, cykel- och kollektivtrafik ska konsekvent prioriteras framför bilar. Biltrafiken ska minska och godstrafiken rationaliseras.
• Tyvärr har S-Mp-regeringen beslutat att fortsätta bygget av Förbifart Stockholm, men det har i alla fall öppnat för en omförhandling av trängselskatten som nu nästan helt går till att bygga vägar. Den rödgrönrosa majoriteten i Stockholms stad välkomnar förhandlingen och kräver att minst hälften av trängelskatten ska användas till kollektivtrafik – och allting de kommande sju åren, för att kompensera för att borgarna använt så mycket till väg. Om vi får igenom detta i en förhandling, och hur det i så fall påverkar vägbygget, återstår att se. Det kan åtminstone ge ett stort och välbehövligt tillskott till Stockholms kollektivtrafik.
• Slutligen den största mediala nyheten: att Bromma flygplats läggs ner 2022 (även detta måste förhandlas med staten, men det är Stockholms linje). Klimateffekten av det kan diskuteras eftersom Arlanda och Skavsta kan svälja i princip all trafik som nu går till Bromma. Men kanske ger det i alla fall en liten konkurrensfördel till tåget och bidrar därmed till minskade utsläpp. Om inte annat blir det mycket, välbehövliga bostäder i bra läge.

Hela överenskommelsen kan läsas här.

/Rikard