Fortsätt fortsätt å va rebell

Också publicerad i Flamman

Småpratet runt fikabordet är en ständig källa till politisk frustration. Nu senast var det träning som var på tapeten. Först dåsade jag ointresserat och hörde på avstånd mumlet om olika gym och dieter och vilka vitaminer som är bäst. Många lägger uppenbart ner otroligt mycket tid och engagemang på att hålla sig i form. 6 000 kronor per termin för ett träningskort, hör jag sedan en kollega säga, och jag vaknar abrupt och spiller kaffe på tröjan. 6 000 spänn? Måste genast googla statistik och undersökningar kring hälsa och träning. Det jag läser tyder på en slags tränings- och hälsoboom. Svenskar lägger mer och mer pengar på prylar kopplade till motion och hälsa (50 miljarder per år utan att räkna in mat). Naturligtvis är skillnaderna stora beroende på faktorer som inkomst och bostadsort.

Jag vill inte moralisera över alla som gillar att hänga på gymmet utan fundera kring vad hälsofetischismen kan säga oss om samhällsutvecklingen. Bortsett från den självklara reflektionen att mångas stillasittande liv ska kompenseras med artificiella rörelser, det ironiska med människor som tar bilen till träningen och skjutsar sina ungar överallt istället för att cykla och slippa kostnaden för gymkort och så vidare: Finns det någon mer aspekt?

Jag börjar med att tänka tillbaka på min tonårstids favoritlåt, Ebba Gröns Vad ska du bli. Den tonåriga totalskräcken för att fastna i ekorrhjulet, motviljan mot ett samhälle där vi bara jobbar och jobbar och tittar på tv. Det som hänt sedan dess är att kapitalismen spänt åt tumskruvarna. Vi upptas allt mer av arbete eller jakten på arbete. På olika sätt beroende på var i hierarkin man befinner sig men alla under det gemensamma mantrat att mer jobb och sysselsättning (i form av till exempel jobbarsökarkurser) är lösningen på våra problem. Och när vi inte jobbar (eller tvingas träna cv-skrivning) duger det inte att, som i sången, sätta sig och glo. Vi ska träna också. Och äta nyttigt. Förverkliga oss själva. Och inreda våra hem med färgmatchande inredningsdetaljer. Inte ens inom alternativa vänsterkretsar är det längre norm att vara en dekadent rökare med slapp livsstil. Vi ska alla ut i elljusspåret och flåsa.

Utan att säga att det är dåligt att jogga (jag gillar det själv) tror jag att vi måste betrakta fenomenet som ett uttryck för ett mer individualistiskt samhälle där vårt ekonomiska systems behov av att varufiera har ätit sig in i minsta vrå. Vi ska fokusera alla våra krafter på oss själva. Välja rätt (skola, elavtal, allt ska väljas och väljer du fel får du skylla dig själv), äta rätt mat och bli hälsosamma och vältränade (bra arbetskraft!). Och köpa rätt tillbehör förstås. Parallellt med detta har de kollektiva projekten försvunnit. Vi vill forma våra kroppar men inte samhället. Vi lägger massor med tid på våra armmuskler men skiter i hur naturen mår. Vi kan allt om olika dieter men ingenting om hur fattiga människor och framtida generationer drabbas av vårt sätt att organisera samhället. Allt mer Jag och allt mindre Vi.

Kanske, tänker jag, borde också förra årets identitetspolitiska debatt ses i detta ljus.  Hur delar av vänstern visionslöst fastnat i arbetslinjen (ropen skalla, heltid åt alla) samtidigt som andra är narcissistiskt fokuserade på individuella uttryck och identiteter (där Vi:et på sin höjd är en mindre samling individer men aldrig ett brokigt kollektiv med en gemensam agenda). Ett sätt att hitta ur detta dödläge är att formas kring sakpolitiska frågor som är både visionära och konkreta kollektiva projekt. Det bästa exemplet på detta är kanske frågan om förkortad arbetstid som så fint syr ihop klimatkamp med klass och feminism och samtidigt innebär ett radikalt ifrågasättande av själva navet i dagens samhälle. Låt oss börja våren där i stället för att bara prata träning. Lossa lite på tumskruvarna tillsammans.

Lina

Nyanser i sexköpsdebatten

(Också publicerad i Flamman)

Rfsu:s studie och kritiska utspel om sexköpslagen denna vecka slog onekligen ner som en bomb. Många målade snabbt in sig själva och sina meningsmotståndare i lämpliga hörn och lät sedan rallarsvingarna hagla runt. Rfsu – som egentligen fört fram en ganska försiktig kritik mot vad som de uppfattar som negativa konsekvenser av den svenska lagen – beskylls för allt från att ha en dold agenda och förespråka legalisering och statliga bordeller till att vilja värna mäns sexuella frihet på kvinnors och barns bekostnad. Det sistnämnda skrevs uttryckligen i en debattartikel undertecknad av bl.a. vänsterpartiet och s-kvinnor.

Jag har alltid varit positivt inställd till den svenska sexköpslagen (bäst jag säger det nu innan någon läsare går helt bananas) men den här debatten är ovärdig. Efter att ha läst Rfsu:s studie/sammanställning tycker jag att det största problemet är att det inte går att dra några starka slutsatser åt varken det enda eller det andra hållet. Det mesta tyder på att den svenska lagen bidragit till att förändra attityder (vilket är bra och det var också ett av de huvudsakliga argumenten vid införandet). Det finns ett visst stöd för att lagen motverkar människohandel till Sverige men i övrigt pekar forskningen åt lite olika håll både när det gäller den sociala stigmatiseringen och omfattningen av prostitution. Det går helt enkelt att hitta stöd i studien både för en viss kritik och för ett försvar av lagen.

Var man landar beror, tror jag, till stor del på var man vill landa. Vad som känns rätt. För synen på prostitution handlar i botten mycket om känslor. För mig med. Jag tycker helt enkelt att det är vidrigt och sorgligt och hemskt med alla som far så otroligt illa i prostitution och trafficking. Att somliga män (ja, det är ju mest män) tar sig rätten att så hänsynslöst utnyttja andra. Jag tror att väldigt många delar min avsky och att den svenska lagen därför KÄNNS rätt. Jag vill att den ska vara rätt. Jag vill att den ska ge rätt effekter. Men om den inte gör det då? Måste vi inte vara öppna för tanken? Nu tycker jag inte att Rfsu:s rapport ger stöd för en tydlig kritisk linje (och för den delen inte heller att de drivit en sådan entydig kritik mot lagen) men rent principiellt måste en lagstiftning kunna utvärderas och ifrågasättas utan att alla går i taket.

På samma sätt måste vi förhålla oss lite nyanserat och pragmatiskt till annan lagstiftning på området. Debattartikeln jag hänvisar till ovan menar exempelvis också att det är att ”värna vuxna mäns sexuella frihet” att ifrågasätta en samtyckesreglering eller lagen som innebär att sex med en person under 15 år alltid är våldtäkt. Tröttsamt dum argumentation. Det finns tvärtom goda feministiska skäl att diskutera både det ensidiga fokuset på en samtyckesreglering och hur 15-årsgränsen praktiserats (ungdomsmottagningar som vägrar skriva ut p-piller till 14-åringar, skolsköterskor som anmäler sexuellt aktiva högstadieelever till socialtjänsten, kontrollerande föräldrar som polisanmäler den 14-åriga dotterns ett år äldre pojkvän etc).

Det finns också goda skäl att ifrågasätta det som kallas sexköpslagen 2.0, det vill säga att kriminalisera sexköp utomlands. För visst låter det också bra. Det KÄNNS bra. Vem vill inte klämma dit män som köper sex på thailandsresan. Men vad skulle det innebära? Bortsett från att lagen knappast skulle få någon större praktisk betydelse så bryter en sådan reglering mot grundläggande juridiska principer som vi är måna om att upprätthålla i andra sammanhang. Vi vill t.ex. inte att en kvinna ska straffas i sitt hemland för en abort utförd i Sverige. Eller att en person ska fängslas för en homosexuell relation eller ett politiskt anförande hen haft under resan i Sverige. Rimligtvis måste dessa invändningar kunna framföras utan att anklagas för att vilja uppmuntra sexhandel. Mindre populism och mer eftertanke helt enkelt! Det skulle inte bara göra debatten mer uthärdlig utan också göra det lättare att verkligen skapa förutsättningar för den svenska sexköpslagen att fungera och förbättras.

Bu och bä om “pappamånaden” alt. Det är inte så pjåkigt att vara lite pragmatisk

Förslaget om en tredje sk ”pappamånad” har buats ut både av de som vill helga familjens valfrihet och av de som hade hoppats på något mer radikalt. Debatten har som vanligt präglats av viss förvirring och från vänsterns håll ibland en oförmåga att se både kön och klass. Som ett exempel på detta kan vi ta Katarina Wennstam som levererade feministisk kritik (i svd) med argument som slentrianmässigt används även av vänsterfeminister. Hennes poäng är att familjer är bortskämda och inte borde ställa krav. Föräldraförsäkringen är, skriver hon, ”pengar som vi FÅR av svenska staten”, det är ett ”bidrag” som betalas ur ”allas vår gemensamma kassa” vilket ger staten rätt att ställa krav.

Någonstans här måste varje vänsterfeminist stanna upp och tänka ett varv till istället för att hänfalla till vad som i grunden är en borgerlig argumentation. Tycker vi om att prata om medborgare som otacksamma idioter? Och kan föräldrapenningen verkligen jämställas med ett bidrag motsvarande försörjningsstöd? Nej, givetvis inte. Föräldraförsäkringen är en form av inkomstförsäkring som finansieras genom arbetsgivaravgifter. Inte ett bidrag. Det innebär att vi gemensamt avstått löneutrymme för att skapa möjlighet att vara hemma med barn utan att tappa allt för stor del av inkomsten. Vi skulle, med rätta, aldrig föra motsvarande argumentation när det gäller a-kassan eller sjukförsäkringen och det är också ur detta perspektiv vi som måste förhålla oss till Fi:s djupt problematiska förslag om en sammanslagen socialförsäkring som bakar ihop a-kassa, bistånd m.m.

Betyder detta att det är dåligt att öronmärka fler dagar åt respektive förälder? Nejdå. Det betyder bara att vi inte ska använda oss av dåliga argument. Ett annat dåligt argument är att kvotering är det bästa sättet att komma åt löneskillnader mellan kvinnor och män. Forskningen stödjer inte riktigt denna slutsats. Den absolut viktigaste faktorn bakom löneskillnader mellan könen är yrkestillhörigheten. Där kan vi politiskt göra skillnad snabbt genom lönesatsningar på exempelvis undersköterskor. Det som ett mer jämställt uttag av föräldraledigheten skulle kunna motverka är däremot den, relativt lilla, del av löneskillnaden som förmodas bestå av så kallad statistisk diskriminering. Kvinnor i fertil ålder är helt enkelt en riskgrupp som antas vara hemma länge och pyssla med störande saker som Vab. Om män var hemma i större utsträckning skulle risken fördelas mer jämnt. Detta är naturligtvis inte oviktigt. Deltiden då? Skulle inte en mer delad föräldraledighet leda till att färre kvinnor (eller fler män) jobbade deltid? Tja, det är naturligtvis möjligt. Men när det gäller deltid finns andra förslag som är uppenbart viktigare. Rätten till en heltidstjänst, rätten att jobba deltid (skapar inte minst större möjligheter för män att gå ner i tid), satsningar på vård- och omsorg, ett anständigt pensionssystem och framför allt (såklart!) en generell arbetstidsförkortning.

Det finns naturligtvis, utöver lönefrågan, många andra argument för en mer jämställd föräldraledighet. Men om vi ska nå dit behöver vi vara noga med hur och varför. Vi måste också förstå att det tar tid. Att som (v) nu i dagarna gå emot en tredje pappamånad för att vi inte får hela kakan på en gång är både lite barnsligt och politiskt ogenomtänkt. Vi vet ju att en individualiserad föräldraförsäkring inte är en parlamentarisk möjlighet i dagsläget. Min bestämda uppfattning är att det inte heller är genomförbart rent praktiskt. Män tar i snitt ut ca två månader i dag, var femte pappa tar inte ut någon föräldrapenning alls, skillnaderna mellan olika grupper är dessutom mycket stor (stad/land, inkomst, utbildningsnivå etc). Det mesta tyder på att fler öronmärkta dagar skulle kunna vara ett av flera sätt att förändra detta men också att utvecklingen mot ett mer delat uttag går ganska långsamt och detta särskilt i ekonomiskt och socialt svaga grupper. För många kvinnor skulle en omedelbar delning innebära ett ekonomiskt bakslag eftersom de i ännu större utsträckning än i dag skulle stanna hemma gratis för att slippa behöva stoppa barnen tidigt på förskola. Vill man vara lite elak skulle man kunna säga att kravet på omedelbart individualiserad föräldraförsäkring drivs framför allt av personer som redan delar hyfsat jämställt själva (välutbildade kvinnor med höga inkomster) som inte riktigt verkar tänka på vad deras krav skulle få för omedelbara konsekvenser för andra.

Bortsett från att ta det lite lugnt och införa öronmärkning i etapper (dvs välkomna en tredje ”pappamånad” och sen kräva en till, eller kanske driva etapplösningen 3-3-3) måste vi lösa en rad andra problem på vägen. Detta utan att falla i fällan att gynna arbetsgivarna och försämra villkoren i jämställdhetens namn. Vi borde t.ex. kombinera fler ”pappamånader” med en rejäl höjning av lägstanivåerna, se till att det blir lättare att få och behålla sin SGI, skapa ett nytt system för ersättningsdagar under förskole- och skolåldern så att även låginkomsttagare kan vara flexibla (när fritids har planeringsdag etc). Och se till att en gång för alla anpassa systemet för andra än traditionella kärnfamiljer med två välfungerande samboende vårdnadshavare. Se där, en hel radda progressiva förslag att driva som också skulle få brett stöd.

Rött, grönt eller rosa?

Många av våra vänner och bekanta genomgår nu en period av allvarlig valångest. De flesta av dem är allmänt rödgröna och vill ha bort regeringen Reinfeldt. Många känner sympatier såväl för Vänsterpartiet och Miljöpartiet som för Feministiskt initiativ. De vill rösta med hjärtat, men också försäkra sig om att deras röst hjälper fram en rödgrön(rosa) regering.
Kanske kan denna text vara till nytta i detta svåra beslut. Först diskuterar vi V, Mp och Fi utifrån några viktiga politiska sakområden, och sist även hur man kan tänka rent valtaktiskt.

Obs att vi är vänster, men därmed inte osakliga.

Klimat och miljö
V och Mp står varandra nära i de flesta miljöpolitiska frågor och är de enda riksdagspartierna med ett genuint klimatengagemang. Mp:s största fördel är att de har ett så tydligt fokus på just klimat/miljö och har färre andra frågor att kompromissa kring. De har också många företrädare som är pålästa/kunniga i dessa frågor.

V:s styrka är att de driver en tydlig ekonomisk vänsterpolitik, vilket är centralt även för en grön omställning: minskade klyftor, mer pengar till välfärd och kultur, mindre till privat konsumtion, arbetstidsförkortning. Dessutom frigör vänsterns skattepolitik mer offentliga medel att satsa på en klimatomställning.

Fi tar också miljö- och klimatfrågor på allvar och delar de flesta ståndpunkter med V och Mp. En stor nackdel är dock att de är så färska att de inte hunnit landa i klimat/miljöpolitiken, de har få miljökunniga företrädare och saknar utförliga förslag och en konkret politik. De kommer därför att ha svårt att vara drivande i miljöpolitiken.

Feminism
V och Fi står sakpolitiskt varandra nära i feministiska frågor, det är få konkreta frågor som skiljer partierna åt. Fis fördel är naturligtvis, liksom Mp i klimatfrågan, att de har ett större fokus på just feminism. V:s fördel är att de arbetat feministiskt i många år och har praktisk erfarenhet av att genomföra till exempel förkortad arbetstid och höjda kvinnolöner. Den andra stora skillnaden är att Fi har ett tydligare fokus på bland annat intersektionalitet och diskrimineringsfrågor medan V har ett närvarande makt- och klassperspektiv som Fi saknar.

Mp pratar mer om jämställdhet än feminism men står i många sakfrågor nära V och Fi. De saknar dock vissa viktiga perspektiv, och har till exempel tappat bort arbetstidsförkortning som en feministisk fråga.

Antirasism
Både Mp, V och Fi har, om än på lite olika sätt, ett starkt antirasistiskt engagemang. Fi har tydligast fokus på strukturell diskriminering och lägger vikt vid att föra samman feminism och antirasism. De pratar däremot inte om klass, om hur arbetet mot sociala klyftor är en del av en antirasistisk politik eller om hur rasistiska strukturer förstärks i det kapitalistiska systemet, vilket är frågor som V betonar. Mp är mer profilerade i migrations- och diskrimineringsfrågor och ligger lågt i den övriga antirasistiska debatten. Men motståndet mot rasistiska och nazistiska grupper förenar alla tre partier.

Höger-vänster
Att Vänsterpartiet är vänster och för jämlikhet vet alla, men hur är det med Fi och Mp? Eftersom Fi ligger nära V i så gott som alla politiska sakfrågor måste ju Fi också betraktas som vänster. Ändå skyggar de för begreppet. Fi kallar höger-vänsterskalan för en ”snuttefilt” och säger sig lyfta in ett nytt perspektiv: mänskliga rättigheter. Fis ideologiska grund knyter då an till en liberal tradition som betonar allas lika rättigheter snarare än allas lika möjligheter. Detta svagt utvecklade maktperspektiv kan förklara hur partiet kan gå emot till exempel starka fackliga krav om a-kassan.
Detsamma kan sägas om Miljöpartiet. Dess historia påminner ganska mycket om Fis, men Mp har med tiden rört sig högerut även sakpolitiskt. Exempelvis röstar de oftast för privatiseringar, vill behålla låga inkomstskatter, osv.
Fi och Mp tillhör liberalismens vänsterflank. Vänsterpartiet, däremot, är socialister. För socialister är strävan efter jämlikhet överordnat. Människor ska ha samma chans att forma sina liv. Det kräver mer än mänskliga rättigheter – det kräver lika möjligheter.

Taktiksnack
Om man inte tycker att de politiska skillnaderna mellan V, Mp och Fi är så avgörande utan främst vill vinnlägga sig om att de rödgrönrosa får maximal utdelning i form av riksdagsmandat så att vi blir av med Alliansregeringen – hur ska man då tänka?
Att rösta på V eller Mp är ett säkert val. Den svåra frågan är Fi. De har i skrivande stund är 2.6 procent enligt både Botten Ada och på Expressens Poll of polls. En röst på Fi ser alltså ut att inte ge något utslag i form av riksdagsmandat. Men å andra sidan krävs ingen jättelik ökning för att få en bonuseffekt: en stor mandatökning för de rödgröna.
Vår slutsats: vill man spela säkert för ett regeringsskifte ska man välja V eller Mp. De kommer att komma in i riksdagen och verka för en rödgrön regering (en viss varning för mp i denna fråga eftersom de till skillnad från V kan tänkas samarbeta med c och fp). Sannolikheten att de röd-gröna lyckas vända och skapa majoritet är större än sannolikheten att Fi kommer in. Men vill man spela högt och kanske vinna stort, då kan man rösta på Fi.

Fi:s valplattform: Hiss och diss. Och en ideologisk analys av skillnaderna mellan Fi och V

Nyligen antog Feministiskt initiativ sin valplattform, och när vi nyfiket läser den kan vi konstatera att den innehåller både bra och mindre bra delar. En jämförelse med Vänsterpartiets valplattform visar att partierna har väldigt olika ideologiska utgångspunkter, mer om det senare. Samtidigt visar det sig att de båda partierna i många sakfrågor är väldigt lika varandra.

Både V:s och Fi:s valplattformar tar sin utgångspunkt i begreppet välfärd och båda förespråkar vinstförbud i välfärdssektorn. Båda driver jämställdhetskrav som individualiserad föräldraförsäkring, höjda kvinnolöner, arbetstidsförkortning. I båda valplattformarna har också ekologisk hållbarhet och vår relation till omvärlden en ganska stark ställning.

I en del frågor går Fi längre än V. Vi uppskattar exempelvis att de går i uttrycklig opposition mot regeringens arbetslinje samt vill införa en koldioxidskatt på mat. Det är även glädjande att de ser frågan om arbetstidsförkortning ur ett klimatperspektiv. Det här är viktiga frågor där V varit lite ängsliga att sticka ut hakan.

Två sakfrågor bekymrar oss dock.

Åtminstone ett av Fi:s förslag kan beskrivas som rent fackföreningsfientligt. De har nämligen övertagit ett av Miljöpartiets mindre genomtänkta förslag, att slå samman a-kassor, sjukförsäkring och socialtjänstens ekonomiska bistånd till en samlad social försäkring. Det är problematiskt av flera skäl, bland annat för att det sannolikt leder till lägre ersättningsnivåer än de som kan garanteras i de inkomstrelaterade försäkringarna. Det som också får fackföreningarna att se rött är att de vill fortsätta driva sina egna a-kassor. Orsaken är främst att länder med statlig arbetslöshetsförsäkring så gott som alltid har lägre facklig organisationsgrad, och därmed svagare fack (se även här).

Det andra är att Fi:s främsta miljökrav är en global koldioxidskatt. Det är ekonomernas favoritåtgärd eftersom det i teorin skulle leda till att de utsläpp som är billigast att reducera skulle åtgärdas först. Om vi bortser från det demokratiska problemet med att ge FN beskattningsrätt (endast demokratiskt valda organ bör ha den rätten) är förslaget också djupt orättvist. En femma på bensinpriset slår oerhört olika i till exempel Tanzania och Tyskland. I praktiken skulle en global koldioxidskatt leda till att fattiga får ta nästan hela bördan, och därför avvisas förslaget av de flesta miljö- och solidaritetsrörelser. Om Fi ska bli vänsterpartiets och miljöpartiets allierade i klimat- och miljöfrågor behöver de skärpa upp sin politik på detta område.

Så över till den ideologiska skillnaden. Fi talar ständigt i termer av mänskliga rättigheter och diskriminering. I det relativt korta dokumentet nämns diskriminering 13 gånger och rättigheter 16 gånger. I politisk filosofi kallas dessa för negativa friheter – frånvaro av förbud och tvång – och är viktiga i en anglosaxisk, liberal politisk tradition. Men Fi har förvånansvärt lite att säga om positiva friheter – möjligheten att göra det man vill – som är så viktig i till exempel den socialistiska traditionen och fortfarande är tydlig i V:s valplattform. Det mer svårdefinierade och subjektiva begreppet rättvisa, som hör till de positiva friheterna domän – att kräva makt, snarare än bara rätt – nämns bara två gånger. Skillnaden mot Vänsterpartiets valplattform är slående. Här saknas inte de negativa friheterna. Diskriminering nämns åtta gånger, rättigheter två. Skillnaden är att rättvisa nämns 11 gånger.

Ett konkret exempel gäller synen på arbetsmarknaden. Fi kräver jämställda löner och slut på diskriminering av rasifierade. Det är bra (och det gör även V). Men vid sidan av problemet att vissa delar arbetarklassen diskrimineras i förhållande till andra delar av arbetarklassen, finns problemet att arbetarklassen i sin helhet har pressats tillbaka i förhållande till borgarklassen. Fi lägger inga offensiva förslag för att komma tillrätta med de otrygga anställningarna, de ökande inkomstklyftorna, den höga arbetslösheten, eller den vedervärdiga jakten på arbetslösa. De stannar vid de negativa friheterna.

Som vi har sett har Fi heller inga problem att lägga antifackliga förslag. Kanske beror det på att nyttan av starka fack motiveras av de positiva friheterna. För en liberal är det tillräckligt att ingen diskrimineras, och visserligen bevakar facken även att de negativa friheterna i LAS, MBL osv efterlevs. Men framför allt är det organisationer som handlar om att ge makt åt arbetare att förbättra sina liv. Inte främst för att de skulle vara diskriminerade enligt liberala rättighetskataloger, utan för att det är en fråga om rättvisa.

I ett stycke i valplattformen tar sig Fi an denna ideologiska skillnad. Där står att diskriminering, sexism och rasism inte kan härledas ur klassförtryck och kapitalism, och inte nödvändigtvis försvinner med ett socialistiskt samhälle. Vi håller förstås med, och undrar stillsamt vem som hävdar motsatsen; inte Vänsterpartiet i alla fall.

Men vad vill Fi ha sagt med denna mening? För det första får vi intrycket att deras mål är en värld bestående av negativa friheter – frånvaro av diskriminering, sexism och rasism. Gott nog, kanske, men i så fall finns ingenting som i grunden skiljer dem från de liberala partierna. De är också mot diskriminering, även om de inte är lika radikala som Fi i sin iver att rå på den.

För det andra verkar Fi mena att eftersom socialism inte är någon garanti emot diskriminering, så är det inget att ha. Det är förstås logiskt om slutmålet är frånvaron av diskriminering. Men Fi talar också om ”klassförtrycket”. Ska även ”klassförtryck” förstås inom ramen för de negativa friheterna? Som att klassamhället är okej så länge alla har lika möjligheter, är lika inför lagen, inte diskrimineras? Återigen – då är Fi i grunden liberala.

Eller menar de, som Vänsterpartiet, att det finns något motbjudande med själva klassamhället, att ”klassförtrycket” uppstår och reproduceras ur ekonomiska – snarare än juridiska eller politiska – orättvisor och ojämlikheter? I så fall finns två möjliga utvägar.

Antingen gör Fi anspråk på att deras ”antirasistiska feministiska politik för ett Sverige och en värld fri från diskriminering” är en garant för ett avskaffat klassförtryck. Det vore märkligt, närmast en inverterad spegelbild av den klassiska, socialistiska chauvinismen de kritiserar (alltså den som ansåg att kvinnofrågan skulle lösa sig automatiskt under socialismen).

Eller så kräver de ett slut på klassamhället. Det kräver dock att Fi ifrågasätter kapitalismen, för en kapitalism utan klasser är otänkbar. Då måste de även fundera över alternativ. Då går det inte att ”ställa sig bortom höger och vänster” – och det går inte att formulera sina målsättningar endast i termer av negativa friheter.

Fi behöver helt enkelt förklara sig. Är de för eller emot klassamhället? Om de är emot, hur ska det avskaffas? Vad är i så fall deras alternativ? Eller vill de behålla kapitalismen, om än utan formell diskiminering?

För oss är politikens mål (bland annat) rättvisa och jämlikhet. Det inkluderar, men går utöver, mänskliga rättigheter och jämställdhet. För oss är det omöjligt att bortse från maktförhållanden, från höger-vänsterskalan – från att kapitalismen måste avskaffas. Och det bästa alternativet som vi känner till är någon form av socialism.

Rätt till heltid – rätt till deltid

[Publicerad i Fria Tidningen]

Trängd att över huvud taget driva något som skiljer S från M tog Stefan Löfvén i fredags upp kravet om rätt till heltidsarbete. Kravet har länge drivits av Kommunal i form av en stärkt rätt till heltid i lagen om anställningsskydd. Löfvén vill istället stärka heltidsrätten i kollektivavtalen, ett löfte som kan förverkligas om det samlar en majoritet i Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) efter valet.

Närmare 200 000 anställda, främst kvinnor, jobbar ofrivillig deltid och har ofta svårt att få ihop till hyran. Särskilt problematiskt är det med visstidsanställningar som både är osäkra och på deltid. Fasta heltidsjobb ska därför vara en rättighet. Men socialdemokraterna går längre än så. Alla nyanställningar i den offentligt finansierade välfärden kommer att vara heltidstjänster, skriver de i pressmeddelandet.

Det är märkligt. För även om många jobbar deltid – 24 procent av de sysselsatta 2012, enligt SCB – uppger en överväldigande majoritet av dessa – 83 procent – att de inte kan eller vill jobba mer. Frivilligt deltidsarbetande är alltså fem gånger vanligare än ofrivilligt deltidsarbetande.

Kanske ska utspelet tolkas som att alla ska ha rätt till en heltidsanställning i grunden, även om man av olika skäl vill jobba deltid under en period? Det vore bra, men rätten att gå ner i arbetstid är begränsad. Bara föräldrar till barn upp till 8 år har den rätten, alla andra kan nekas av arbetsgivaren. Faktum är att ofrivilligt heltidsarbete är ett vanligare problem än ofrivillig deltid. Enligt en studie gjord av sociologen Jörgen Larsson skulle så många som 25 procent av de heltidsarbetande vilja jobba mindre.

Den rimliga slutsatsen är att införa både rätt till heltid och rätt till deltid. Om anställda fick makten över sin egen arbetstid skulle både det ofrivilliga deltidsarbetandet och det ofrivilliga heltidsarbetandet kunna avskaffas. Eftersom det senare verkar vara vanligare skulle det dessutom leda till att fler kunde få arbete.

Men egendomligt nog har jag inte hört det kravet från vare sig partier eller fackföreningar. En orsak kan vara dagens starka heltidsnorm. En lyckad person jobbar mycket, tjänar bra och belönas med stor konsumtion. Att arbeta deltid uppfattas som slappt och kanske till och med illojalt mot arbetsgivaren.

En annan orsak tror jag är en jämlikhetssträvan enligt vilken rätt till deltid är en ”kvinnofälla”. Att kvinnor oftare arbetar deltid – både frivilligt och ofrivilligt – får konsekvenser i form av lägre livsinkomster och lägre pensioner. Risken finns att rätt till deltid skulle förstärka klyftorna.

Men jämlikhetsinvändningen gränsar i värsta fall till i ett auktoritärt översitteri, där kvinnors val ses som uttryck för ett ”falskt medvetande” som måste avslöjas och korrigeras. Dessutom riskerar den att göra patriarkala värderingar till norm. Som Nina Björk brukar påpeka måste inte jämställdhet innebära att kvinnor blir som män. Vi borde alla arbeta mindre, så männen borde snarare ta efter kvinnorna än tvärtom.

Det är inte säkert att rätt till deltid skulle leda till ökade klyftor. Idag är det mer accepterat för kvinnor att arbeta deltid än för män. En lagändring skulle rimligen göra deltid mer accepterat även för män. Så även om säkerligen fler kvinnor än män skulle utnyttja rätten till deltid, skulle den könsrelaterade skillnaden mycket väl kunna bli mindre än nu.

Det finns tecken på att fler och fler människor frivilligt arbetar mindre och väljer enklare liv med mer tid åt sig själva och sina nära. Det är något som bör uppmuntras, både av miljöskäl och för att det kan ge jobb åt fler. Men i stället motarbetas det. Samtidigt finns ett stort problem med ofrivilliga deltider och visstidsanställningar.

Problemen har en gemensam lösning: ge människor större makt över arbetstiden. Låt inte gamla arbetsnormer eller välmenat förmynderi stå i vägen för det, nu när det ser ut som att frågan blir viktig i valet.

RW

Ploga för miljö och jämställdhet

(tidigare publicerad i Flamman)

Den lilla fina tecknade filmen om Karlskogas jämställda snöröjning har nu blivit en klassiker: ett fantastiskt exempel på genustänk i vardaglig kommunalpolitik. Tänk vad många gånger jag gått där med svetten rinnande och släpat barnvagnen genom högar av snömodd medan bilarna glidit förbi på välplogade gator. Och inte en enda gång har jag tänkt på att det hade kunnat vara annorlunda. Eller att det är ett jämställdhetsproblem.

Men i Karlskoga har man tänkt till. Efter att ha tittat på sin snöplogning ur genusperspektiv slutade man göra ”som man alltid gjort”. I stället för att oreflekterat prioritera bilvägar och mansdominerade arbetsplatser prioriteras nu förskolor, busshållplatser och gång- och cykelvägar.
För det är ju onekligen lättare att köra bil i en decimeter snö än att dra en tung barnvagn eller en rollator. Samhällsekonomiskt vettigt och naturligtvis även bra ur jämställdhetsperspektiv. För vi vet ju vilka som i första hand kör bil respektive åker kollektivt och lämnar och hämtar på skola och förskola.
 
Naturligtvis har antifeministerna på nätet flippat ur. Förslaget är sexistiskt. Kvinnor är inkompetenta och kan inte skotta snö. Och om kvinnor inte var så besatta av att ha snygga skor skulle de inte klaga så mycket på snömodden på gångvägarna. Det finns som vanligt ingen ände på upprördheten när bilister och kränkta snubbar känner att något för en gångs skull inte gynnar dem utan istället till exempel kvinnor, barn, kollektivtrafikresenärer, äldre, och funktionshind­rade. Gäsp.

Ett perspektiv som varit märkligt frånvarande i diskussionen är emellertid miljön. För visst är det i hög grad och också en miljöfråga. Kanske egentligen mer än en jämställdhetsfråga. Det är, eller borde vara, kommunens ansvar att styra om resenärer till kollektivt åkande. Naturligtvis ska vi trafikanter som går, cyklar och åker med kollektiva färdmedel gynnas och prioriteras. Genom bättre och billigare kollektivtrafik och bättre cykelvägar såklart men också genom bättre snöplogning. Det ska vara motigt att ta bilen. Och billigt och enkelt att gå och åka kollektivt.

Till och med jag känner ju för att ta bilen efter att ha släpat mig igenom kilovis med snö på oplogade trottoarer. Nu hoppas jag att alla kommuner låter sig inspireras av Karlskoga för miljön och jämställdhetens skull! Till dess funderar jag på att själv skotta över snön från gångvägen utanför förskolan till stora vägen längre bort. Jag kanske kan forma snön till ett kvinnomärke också när jag ändå håller på.

Lina

Klimat + feminism = sant?

Jag deltog i måndags i ett trevligt samtal på Turteatern på temat Klimat och Feminism. Intresset var stort och infallsvinklarna många vilket gläder mig som brinner för båda frågorna. Symptomatiskt för delar av den politiska debatten just nu tycks emellertid vara att alla frågor och perspektiv ska staplas på varandra och länkas samman utan att vi stannar upp och frågar oss HUR och VARFÖR. Så det är vad jag tänkte göra nu. För visst hänger Klimat och Feminism samman på många sätt. Vi kan se att kvinnor drabbas hårdare av klimatförändringarna redan idag, att kvinnor bidrar till de ohållbara utsläppen i mindre utsträckning än män, att kvinnor har ett större engagemang för klimat- och miljöfrågor men samtidigt mindre makt och inflytande i de organ som beslutar om åtgärder och anpassningar. Samma mönster vi ser om vi tittar på klass och global resursfördelning alltså. De som förstör jorden minst är de som också har minst att säga till om och som drabbas först och hårdast (dels på grund av fattigdom och dels på grund av någon slags geografisk ironi). Men även avskalat andra faktorer kan vi se rena könsskillnader. Sambanden är emellertid, och det är viktigt att komma ihåg, inte entydiga i bemärkelsen att allt som är bra/dåligt för klimatet är bra/dåligt för kvinnor eller tvärtom. Ett exempel är ju stora ekonomiska kriser som i regel slår hårt mot kvinnor och jämställdhet men som åtminstone på kort sikt är bra ut klimatperspektiv. Motsatsvis är det kanske kortsiktigt önskvärt ur jämställdhetsperspektiv att kvinnor konsumerar bil- och flygresor i större utsträckning samtidigt som det vore uselt ur klimatsynpunkt.

Naturligtvis är den här typen av samband alltid intressant för alla som vill begripa hur världen ser ut, men vad ska vi göra med denna information som politisk rörelse? Varför ska den feministiska rörelsen ha med sig klimatfrågan och varför ska klimatrörelsen (i bred bemärkelse) lyfta ett feministiskt perspektiv? Det första ledet i frågan är lätt att svara på: Alla sociala rörelser med självaktning måste ha med sig klimatkampen. Det är givetvis helt meningslöst med en jämställd värld om vi alla ändå brinner upp i slutändan. ”Ingen seger för den feministiska kampen är möjlig utan en biosfär” som Shora Esmailian skriver i DN idag. Den andra frågan är kanske mindre självklar, varför ska klimatrörelsen tänka på feminism? Jo, svarar jag: Bortsett från att det vore så mycket trevligare med en hållbar värld som också är jämställd så måste vi inse att klimathotet inte går att informera bort utan kräver politisk kamp som också möter starkt motstånd. Vi måste gå armkrok med alla tänkbara allierade; fackföreningar, ursprungsbefolkning, skräckslagna föräldrar, käcka ekoentreprenörer, kyrkor och inte minst kvinnorörelser/feministiska rörelser runt om i världen. Inbördes motsättningar till trots; de flesta som kan hjälpa oss framåt i denna akuta situation är våra vänner.

Efter detta konstaterande kommer vi kanske till den kanske viktigaste frågan: Hur? Hur länkar vi samman Feminism och Klimat rent praktiskt och politiskt? Det centrala är såvitt jag kan se att hitta politiska frågor som ger positiva synergieffekter och som kan sy samman våra rörelser. För att börja i Sverige kryllar det faktiskt av möjligheter, inom allt ifrån snöröjning till trafik- och stadsplanering skulle vi kunna bli oändligt mycket bättre på att visa hur vi kan gynna både miljö/klimat och feminism (och naturligtvis även klass/rättvise-frågor men det var ju inte vad denna text skulle handla om). För att inte tala om när vi pratar om vad som borde bli en av valets stora frågor: Arbetstidsförkortning! Så enkelt och samtidigt så visionärt. Så grönt och samtidigt så rosa. Om den gröna arbetstidsförkortningen kan ni läsa mer om här, sen får ni fira 8 mars ifred!

Lina Hjorth

Tid att leva

”För tid är liv. Och livet bor i hjärtat. Och ju mer människorna sparade in på detta desto fattigare blev de.”
Jag läser Michael Endes klassiker Momo eller kampen om tiden för mina barn och blir lycklig och bedrövad på samma gång. Barndomens älsklingsbok var en spännande färgsprakande saga men för en äldre läsare är det också en träffsäker och viktig kritik av vårt sätt att organisera det senkapitalistiska västerländska samhället. Effektiviseringarna och rationaliseringarna som inte kommer arbetande människor till del, vardagsstressen (eller livspusslet som det heter numera), uppdelningen mellan arbete och fritid, överkonsumtionen som både håller tillväxten igång och tillfälligt dövar våra inre skrik efter en annan tillvaro. Hur vi blir rikare men samtidigt allt fattigare.

Momo kom ut 1973 men känns mer aktuell än någonsin. Konstigt nog märks detta inte alls i den svenska politiska debatten. Ingen pratar om tid. Det finns helt enkelt inte utrymme för visioner om ett annat samhälle. Istället pratas det jobb. Från höger till vänster. Att arbetslinje-högern pratar jobb är naturligtvis inte förvånande. De har ju inga andra visioner att prata om. Att Socialdemokraterna och ibland också Vänsterpartiet sväljer högerns problemformuleringar är desto märkligare. Missförstå mig inte. Naturligtvis är det, givet dagens samhällssystem, viktigt att hålla nere arbetslösheten. Precis som att det är viktigt att ha höga ersättningsnivåer och bra villkor för arbetslösa och sjuka. Det handlar om rättvisa men också om att slå vakt om en sammanhållen arbetarklass och arbetarrörelse. Men att gå från detta till en retorik om att Jobben ska sättas främst är något annat. Full sysselsättning är ett överordnat mål och vi måste skapa fler jobb säger V då och då. S går ännu längre. Fler jobb är grunden för ALLT skriver de i strategidokumentet inför den stundande kongressen och slår sedan fast både att full sysselsättning är den övergripande prioriteringen och att skapandet av fler jobb går före allt annat (På riktigt? ALLT annat? Undrar bekymrad vän och av ordning och visioner.)

Om vi nu bortser från de praktiska bekymren med att verkligen skapa just full sysselsättning i en kapitalistisk ekonomi så är det stora problemet den deprimerande visionslösheten. Jag ser vänsterns företrädare framför mig som Bagheera i Djungelboken och vill bara dra i svansen. Kom igen katten! Jobb som ett mål i sig? Sedan när blev det arbetarrörelsens ingång? Vi har andra visioner än högern. Prata om dem vetja. Vårt mål är väl att människor ska jobba så lite som möjligt? Att vi ska dela på det vi producerar. Tillgodose alla människors behov av grundläggande materiella förnödenheter men också av TID och allt det som skapar ett gott liv. Jobb är inte ett mål, det är ett medel. Vi behöver inte alls skapa flera jobb. Vi jobbar faktiskt för mycket idag, mer än vad miljön tål. Däremot behöver vi skapa ANDRA jobb. Jobb som bidrar till en rejäl klimatomställning, jobb i välfärden, meningsfulla jobb. Och vi behöver dela på jobben. För att vi ska få tid att leva och – eftersom arbetstidsförkortning är ett effektivt sätt att dämpa tillväxten – för att vi ska ha någon som helst chans att stoppa den allt mer akuta klimatkrisen.
Så kom igen nu, Bagheera. Arbetarrörelsens mål är inte att maximera arbetet. Jobb kan aldrig vara ett självändamål. Tid däremot är ett mål. För tid är liv.

Lina Hjorth

Samtyckesreglering – ett slag i luften?

[Publicerad i Feministiskt Perspektiv]

Hovrättens friande dom i gruppvåldtäktsmålet förra veckan har skapat en våg av ilska och protester mot rättsväsende och lagstiftning. Debatten är snarlik de som då och då blossat upp i samband med andra uppmärksammade mål de senaste femton åren. Ett stort mått av ilska för att det som många uppfattar som en våldtäkt inte leder till en fällande dom och ett lika stort mått av hopp om att det finns enkla juridiska lösningar som kan komma tillrätta med problemen. Gissningsvis tonar debatten snart ut och vi står kvar och stampar på ruta ett med en lagstiftning som trots omfattande utredningar genomgått ganska små förändringar och fortfarande i sin tillämpning dels har ett uppenbart glapp till det allmänna rättsmedvetandet och dels av olika skäl inte förmår möta den rasande ökningen av antalet anmälda våldtäkter.

För att komma vidare behöver vi diskutera lagstiftning och rättsväsendets hantering av sexualbrott i ett längre perspektiv och vi måste försöka sätta enskilda fall i ett större sammanhang. Det som förmodligen kommer att kallas Tenstafallet är en bra utgångspunkt för en sådan diskussion. På många sätt är det en typsituation.

En föräldrafri fest, alkohol, kompisars kompisar. Känslan av en annalkande katastrof infinner sig tidigt när man läser förhören. De successiva förflyttningarna över gränsen, kränkningarna av den personliga integriteten, underförstådda hot, språnget från någon slags frivillighet till vacklande frivillighet, till inte alls frivillighet. Rädslan, berusningen, hänsynen till att andra kan råka illa ut. Påtryckningar och ryktesspridningar gentemot de som kan vittna om vad som hänt. Givetvis är det oerhört mycket svårare att konstruera och tillämpa en lagstiftning på en sådan situation jämfört med en våldsam överfallsvåldtäkt där vi kan se att NU och HÄR började våldet, här fanns aldrig något samtycke, detta är gärningsmannens intention.

Som så många gånger tidigare ropar debattörer efter en samtyckesreglering. Alla handlingar av sexuell karaktär som sker utan någons samtycke borde vara straffbara. Våldtäkt ska inte betraktas som ett våldsbrott utan som ett integritetsbrott. Och det låter ju både självklart och bra. Bristande samtycke som grund för våldtäkt har utretts i det oändliga i såväl offentliga som mer informella utredningar och den senaste sexualbrottsutredningen landade faktiskt i ett förslag om att införa ett renodlat samtyckesbrott (sexuellt övergrepp). Ett förslag som påhejades av vissa (som Brå och Brottsoffermyndigheten) och kritiserades hårt av andra (som Advokatsamfundet).

På europeisk nivå är det inte lika kontroversiellt, vi har flera länder som låtit sin lagstiftning löpa mer åt samtyckeshåll. Vissa menar till och med att Sverige efter den sk Bulgariendomen (Europadomstolen 2003) är mer eller mindre skyldiga att införa en samtyckesreglering för att uppfylla våra europeiska förpliktelser. Samtyckeskritikernas centrala argument är, nu liksom tidigare, farhågan att bristande samtycke skulle vara svårt att bevisa samt att det skulle leda till ett större fokus på den som utsatts för ett övergrepp (målsäganden) och vad hon sagt och gjort.

Min personliga bedömning är att jag har svårt att se att det kan bli värre än det redan är. Vi har redan ett svårt bevisläge, vi har redan ett stort fokus på målsäganden. Och vi sitter redan och laborerar med samtycken (eftersom det i regel är den åtalades främsta motargument i frågan om våld, hot och tvång använts eller inte). Skillnaden är bara att samtycke nu endast kan användas som argument MOT den som utsatts för övergrepp (hon samtyckte, alltså var det inte våldtäkt) och inte FÖR (det saknades samtycke, alltså var det våldtäkt).

Debatten saknar helt den i mitt tycke viktigaste invändningen mot en samtyckesreglering, nämligen att det är helt otillräckligt. Vettigt men långt ifrån nog. För att förstå varför är det nödvändigt att ha någon form av grundläggande kunskap om hur våldtäktsbrottet är konstruerat.

Först har vi de faktiska omständigheter som ska vara uppfyllda, det är det som kallas den objektiva sidan. För våldtäkt innebär det, förenklat, att det ska röra sig om ett samlag eller annan jämförlig handling som påtvingas en person genom våld eller hot eller genom ”otillbörligt utnyttjande” av att en personen befinner sig i en särskilt utsatt situation (eller hjälplöst tillstånd som var den lydelse som gällde för Tenstafallet). Om detta kan bevisas rör det sig rent objektivt om en våldtäkt.

En samtyckesreglering är en förändring av brottets objektiva sida, oavsett om man vill förändra vad som kallas våldtäkt eller införa ett nytt brott. För att gärningsmannen ska kunna straffas krävs det dock att denne har uppsåt (ungefär insikt), det är det som kallas den subjektiva sidan av brottet. Och det är just här många våldtäktsrättegångar går på grund. Det finns hur många skräckexempel som helst med grova våldtäkter där domstolen varit helt ense om att det objektivt sett rört sig om våldtäkter men inte tyckt sig kunna visa att gärningsmannen fattat detta och verkligen hade uppsåt.

Tenstafallet är egentligen inget undantag även om det inte framkommit särskilt väl i media. Våldtäktsbiten faller i hovrätten på det hjälplösa tillståndet, rätten tycker helt enkelt inte att det står klart att hon befann sig i ett hjälplöst tillstånd. Denna tolkning kan naturligtvis diskuteras liksom den omständighet att de kanske hade gjort en annan bedömning med den sedan i somras nya lydelsen (särskilt utsatt situation). Men hovrätten prövar också åklagarens andrahandsyrkande, sexuellt ofredande, och här är den objektiva biten inget problem utan det faller just på uppsåtet: ”det framgår inte att målsäganden agerat på ett sådant sätt, eller att situationen varit sådan, att någon av de tilltalade insett eller måste ha insett att hennes sexuella integritet kränkts”.

Jag har läst liknande meningar så många gånger. Utgångspunkten tycks vara att män/killar lider av någon slags nedsatt insiktsförmåga och ansvaret för denna bristande insikt läggs på den utsatta tjejen som inte med sitt uppträdande (eller ibland med sin livsstil och sin klädsel) fått killarna att förstå.

Ett sätt att försöka komma runt denna problematik rent lagtekniskt är att helt enkelt inte kräva något uppsåt. För flera andra gärningar är det en självklarhet att kombinera kravet på uppsåt med ett oaktsamhetsbrott (som exempel kräver mord uppsåt medan det för ”vållande till annans död” är frågan om oaktsamhet). Detta skulle mycket väl gå att applicera på våldtäkter.

I Norge har grov oaktsam våldtäkt funnits i drygt tio år och det börjar onekligen bli dags att utvärdera grannlandets lagstiftning (som i övrigt påminner ganska mycket om vår) och se om vi inte kan låta oss inspireras. Det skulle i så fall kunna räcka med att gärningsmannen BORDE ha förstått (”Den som handlar i strid med kravet på försvarlig uppträdande på ett område, och som utifrån sina personliga förutsättningar kan klandras, är oaktsam” som det heter i Norge).

Fokus kanske då också äntligen kan flyttas från offrets beteende (gjorde hon verkligen motstånd?) och fokusera på gärningsmannen (hur försäkrade han sig om att hon ville?). Möjligtvis skulle det på detta sätt också gå att hantera alla situationer där gärningsmannen inte ”fattat” på grund av egen berusning. Skulle det gå att införa en samtyckesreglering och oaktsamhet samtidigt? Ja varför inte. Det tåls att diskuteras.

Det här har varit ett försök att nyansera och vidga den rent juridiska debatten vilket jag tror är absolut nödvändigt. Lika viktigt tror jag dock det är att inte stirra sig blind på lagstiftningen. Vi behöver också fundera över vad som är syftet med lagar och straff för vissa gärningar (lite ironiskt är det allt att de politiska krafter som annars förespråkar en mild kriminalpolitik skriker på hårdare straff just för våldtäkter) och i vilken mån och under vissa omständigheter lagar kan ha en normerande verkan. Vi behöver också diskutera domstolarnas tillämpning, polisens hantering av sexualbrott och vad vi egentligen gör för att våldtäkter inte ska inträffa. En grundläggande utgångspunkt är ju att sociala problem inte i första hand kan eller bör lösas genom straffrätt. Låt oss se Tenstafallet och efterföljande protester som ett startskott för en vidare debatt och fortsätt diskussionen även när kvällstidningarna tystnat.

Lina Hjorth