Bu och bä om “pappamånaden” alt. Det är inte så pjåkigt att vara lite pragmatisk

tass

Förslaget om en tredje sk ”pappamånad” har buats ut både av de som vill helga familjens valfrihet och av de som hade hoppats på något mer radikalt. Debatten har som vanligt präglats av viss förvirring och från vänsterns håll ibland en oförmåga att se både kön och klass. Som ett exempel på detta kan vi ta Katarina Wennstam som levererade feministisk kritik (i svd) med argument som slentrianmässigt används även av vänsterfeminister. Hennes poäng är att familjer är bortskämda och inte borde ställa krav. Föräldraförsäkringen är, skriver hon, ”pengar som vi FÅR av svenska staten”, det är ett ”bidrag” som betalas ur ”allas vår gemensamma kassa” vilket ger staten rätt att ställa krav.

Någonstans här måste varje vänsterfeminist stanna upp och tänka ett varv till istället för att hänfalla till vad som i grunden är en borgerlig argumentation. Tycker vi om att prata om medborgare som otacksamma idioter? Och kan föräldrapenningen verkligen jämställas med ett bidrag motsvarande försörjningsstöd? Nej, givetvis inte. Föräldraförsäkringen är en form av inkomstförsäkring som finansieras genom arbetsgivaravgifter. Inte ett bidrag. Det innebär att vi gemensamt avstått löneutrymme för att skapa möjlighet att vara hemma med barn utan att tappa allt för stor del av inkomsten. Vi skulle, med rätta, aldrig föra motsvarande argumentation när det gäller a-kassan eller sjukförsäkringen och det är också ur detta perspektiv vi som måste förhålla oss till Fi:s djupt problematiska förslag om en sammanslagen socialförsäkring som bakar ihop a-kassa, bistånd m.m.

Betyder detta att det är dåligt att öronmärka fler dagar åt respektive förälder? Nejdå. Det betyder bara att vi inte ska använda oss av dåliga argument. Ett annat dåligt argument är att kvotering är det bästa sättet att komma åt löneskillnader mellan kvinnor och män. Forskningen stödjer inte riktigt denna slutsats. Den absolut viktigaste faktorn bakom löneskillnader mellan könen är yrkestillhörigheten. Där kan vi politiskt göra skillnad snabbt genom lönesatsningar på exempelvis undersköterskor. Det som ett mer jämställt uttag av föräldraledigheten skulle kunna motverka är däremot den, relativt lilla, del av löneskillnaden som förmodas bestå av så kallad statistisk diskriminering. Kvinnor i fertil ålder är helt enkelt en riskgrupp som antas vara hemma länge och pyssla med störande saker som Vab. Om män var hemma i större utsträckning skulle risken fördelas mer jämnt. Detta är naturligtvis inte oviktigt. Deltiden då? Skulle inte en mer delad föräldraledighet leda till att färre kvinnor (eller fler män) jobbade deltid? Tja, det är naturligtvis möjligt. Men när det gäller deltid finns andra förslag som är uppenbart viktigare. Rätten till en heltidstjänst, rätten att jobba deltid (skapar inte minst större möjligheter för män att gå ner i tid), satsningar på vård- och omsorg, ett anständigt pensionssystem och framför allt (såklart!) en generell arbetstidsförkortning.

Det finns naturligtvis, utöver lönefrågan, många andra argument för en mer jämställd föräldraledighet. Men om vi ska nå dit behöver vi vara noga med hur och varför. Vi måste också förstå att det tar tid. Att som (v) nu i dagarna gå emot en tredje pappamånad för att vi inte får hela kakan på en gång är både lite barnsligt och politiskt ogenomtänkt. Vi vet ju att en individualiserad föräldraförsäkring inte är en parlamentarisk möjlighet i dagsläget. Min bestämda uppfattning är att det inte heller är genomförbart rent praktiskt. Män tar i snitt ut ca två månader i dag, var femte pappa tar inte ut någon föräldrapenning alls, skillnaderna mellan olika grupper är dessutom mycket stor (stad/land, inkomst, utbildningsnivå etc). Det mesta tyder på att fler öronmärkta dagar skulle kunna vara ett av flera sätt att förändra detta men också att utvecklingen mot ett mer delat uttag går ganska långsamt och detta särskilt i ekonomiskt och socialt svaga grupper. För många kvinnor skulle en omedelbar delning innebära ett ekonomiskt bakslag eftersom de i ännu större utsträckning än i dag skulle stanna hemma gratis för att slippa behöva stoppa barnen tidigt på förskola. Vill man vara lite elak skulle man kunna säga att kravet på omedelbart individualiserad föräldraförsäkring drivs framför allt av personer som redan delar hyfsat jämställt själva (välutbildade kvinnor med höga inkomster) som inte riktigt verkar tänka på vad deras krav skulle få för omedelbara konsekvenser för andra.

Bortsett från att ta det lite lugnt och införa öronmärkning i etapper (dvs välkomna en tredje ”pappamånad” och sen kräva en till, eller kanske driva etapplösningen 3-3-3) måste vi lösa en rad andra problem på vägen. Detta utan att falla i fällan att gynna arbetsgivarna och försämra villkoren i jämställdhetens namn. Vi borde t.ex. kombinera fler ”pappamånader” med en rejäl höjning av lägstanivåerna, se till att det blir lättare att få och behålla sin SGI, skapa ett nytt system för ersättningsdagar under förskole- och skolåldern så att även låginkomsttagare kan vara flexibla (när fritids har planeringsdag etc). Och se till att en gång för alla anpassa systemet för andra än traditionella kärnfamiljer med två välfungerande samboende vårdnadshavare. Se där, en hel radda progressiva förslag att driva som också skulle få brett stöd.

Advertisements

Rödgrönt klimathaveri

Jag skriver inte detta för att ta billiga politiska poänger på S och Mp. Jag är säker på att regeringen ville få igenom förbättrade klimatmål för EU, jag vet att det parlamentariska läget i Sverige är mycket svårt och förhandlingsläget i EU är ännu svårare.

Ändå kan jag inte låta bli att konstatera att regeringen schabblat bort EU:s superviktiga klimatmål på ett sätt som gränsar till haveri. Om den ändå kunde ha hittat en något mindre viktig överlevnadsfråga för mänskligheten att göra sina nybörjarmisstag på.

Filmen ovan visar en del av haveriet. Att regeringen inte kunde bestämma sig för vad den skulle söka för mandat att driva i förhandlingen om EU:s klimatmål till 2030. Först inga siffersatta mål alls, sedan antingen 50 procents minskning av utsläppen, 40 procents förnybar energi och 30 procents energieffektiviseringen (50-40-30), som regeringen “egentligen” ville. Eller 40 procents utsläppsminskning och icke-bindande mål om 27 procent förnybar energi och 30 procent energieffektivisering (40-27-30), som var EU-kommissionens förslag.

Efter flera dagars motstridiga uppgifter från olika regeringsföreträdare gick Stefan Löfvén till EU-nämnden och drev – ja, båda två? Fast mest EU-kommissionens förslag. Förvirringen som uppstod vore komisk om inte ämnet var så allvarligt.

Som Jonas Sjöstedt påpekade:
“Det är ungefär som att begära högre lön men samtidigt säga att man kan acceptera en lägre. Då lär man få den lägre.”

Sjöstedt begärde därför ajournering av mötet och verkar ha lyckats övertyga Löfvén att regeringen borde driva den tuffare målsättningen. Men då beslöt sig  Sverigedemokraterna att stödja Alliansens förslag, som är 40-27-30 +10 procents utsläppsminskning utanför unionen. Det vill säga ett för klimatet något bättre förslag än det som S-Mp-regeringen sökte mandat för – om än sämre än vad regeringen “egentligen” säger sig eftersträva.

När S-Mp-regeringen sedan rasade mot att Alliansen gick samman med Sd för att försämra Sveriges klimatposition talar de alltså mot bättre vetande. Visst borde Alliansen och Sd stödja mer ambitiösa mål – men i detta fall var det S och Mp som var minst ambitiösa.

Det är faktiskt skandalöst. Inte blir saken bättre av att redan regeringens önskelinje är för dålig. Exempelvis Vänsterpartiet (och, åtminstone före valet, Miljöpartiet) och Naturskyddsföreningen kräver utsläppsminskningar i EU på minst 60 procent till 2030. Först med det målet ger EU ett rimligt bidrag till att klara tvågradersmålet.

Så inatt fullföljdes andra delen av regeringens klimathaveri, under själva EU-förhandlingarna. Då släppte statsminister Löfvén igenom en uppgörelse som av allt att döma var ännu sämre än EU-kommissionens förslag: Ett 40-27-27 mål, med ickebindande målsättningar för förnybar energi och energieffektivisering. När statsministern inatt ringde hem till riksdagspartierna för att söka stöd för uppgörelsen fick han bara stöd av Sd. Sveriges klimatpolitik i EU vilar nu alltså på S, Mp och Sd, sedan allianspartierna lagt ner sina röster och Vänsterpartiet röstat nej.

Medan Stefan Löfvén nu förklarar sig nöjd med uppgörelsen, rasslar kritiken in från bland annat Vänsterpartiet, Johan Rockström och Naturskyddsföreningen. Ännu så länge har jag inte sett någon kommentar från miljöminister Åsa Romson.

Utöver Löfvén var även Polens premiärminister nöjd: “Jag kom hit för att säga att vi inte tänker åka hem med några extra bördor, och nu åker vi hem utan extra bördor.”

Uppenbarligen gick Polen hårt in i förhandlingarna som företrädare för kolindustrin. De kämpade hårt och lyckades väl. Om en rödgrön regering i ett ganska litet land i Europas periferi en enda gång ska sätta hårt mot hårt i EU och vägra en uppgörelse, så kan jag inte tänka mig ett bättre tillfälle än inatt. Men tydligen var det för mycket begärt.

Återigen, jag skriver inte detta för att ta billiga politiska poäng. Men jag är minst sagt förundrad över hur detta haveri kunde inträffa. Om någon med god insyn vill förklara eller korrigera den här bilden blir ingen gladare än jag.
/RW

Rött, grönt eller rosa?

Sleeping_baby_cat

Många av våra vänner och bekanta genomgår nu en period av allvarlig valångest. De flesta av dem är allmänt rödgröna och vill ha bort regeringen Reinfeldt. Många känner sympatier såväl för Vänsterpartiet och Miljöpartiet som för Feministiskt initiativ. De vill rösta med hjärtat, men också försäkra sig om att deras röst hjälper fram en rödgrön(rosa) regering.
Kanske kan denna text vara till nytta i detta svåra beslut. Först diskuterar vi V, Mp och Fi utifrån några viktiga politiska sakområden, och sist även hur man kan tänka rent valtaktiskt.

Obs att vi är vänster, men därmed inte osakliga.

Klimat och miljö
V och Mp står varandra nära i de flesta miljöpolitiska frågor och är de enda riksdagspartierna med ett genuint klimatengagemang. Mp:s största fördel är att de har ett så tydligt fokus på just klimat/miljö och har färre andra frågor att kompromissa kring. De har också många företrädare som är pålästa/kunniga i dessa frågor.

V:s styrka är att de driver en tydlig ekonomisk vänsterpolitik, vilket är centralt även för en grön omställning: minskade klyftor, mer pengar till välfärd och kultur, mindre till privat konsumtion, arbetstidsförkortning. Dessutom frigör vänsterns skattepolitik mer offentliga medel att satsa på en klimatomställning.

Fi tar också miljö- och klimatfrågor på allvar och delar de flesta ståndpunkter med V och Mp. En stor nackdel är dock att de är så färska att de inte hunnit landa i klimat/miljöpolitiken, de har få miljökunniga företrädare och saknar utförliga förslag och en konkret politik. De kommer därför att ha svårt att vara drivande i miljöpolitiken.

Feminism
V och Fi står sakpolitiskt varandra nära i feministiska frågor, det är få konkreta frågor som skiljer partierna åt. Fis fördel är naturligtvis, liksom Mp i klimatfrågan, att de har ett större fokus på just feminism. V:s fördel är att de arbetat feministiskt i många år och har praktisk erfarenhet av att genomföra till exempel förkortad arbetstid och höjda kvinnolöner. Den andra stora skillnaden är att Fi har ett tydligare fokus på bland annat intersektionalitet och diskrimineringsfrågor medan V har ett närvarande makt- och klassperspektiv som Fi saknar.

Mp pratar mer om jämställdhet än feminism men står i många sakfrågor nära V och Fi. De saknar dock vissa viktiga perspektiv, och har till exempel tappat bort arbetstidsförkortning som en feministisk fråga.

Antirasism
Både Mp, V och Fi har, om än på lite olika sätt, ett starkt antirasistiskt engagemang. Fi har tydligast fokus på strukturell diskriminering och lägger vikt vid att föra samman feminism och antirasism. De pratar däremot inte om klass, om hur arbetet mot sociala klyftor är en del av en antirasistisk politik eller om hur rasistiska strukturer förstärks i det kapitalistiska systemet, vilket är frågor som V betonar. Mp är mer profilerade i migrations- och diskrimineringsfrågor och ligger lågt i den övriga antirasistiska debatten. Men motståndet mot rasistiska och nazistiska grupper förenar alla tre partier.

Höger-vänster
Att Vänsterpartiet är vänster och för jämlikhet vet alla, men hur är det med Fi och Mp? Eftersom Fi ligger nära V i så gott som alla politiska sakfrågor måste ju Fi också betraktas som vänster. Ändå skyggar de för begreppet. Fi kallar höger-vänsterskalan för en ”snuttefilt” och säger sig lyfta in ett nytt perspektiv: mänskliga rättigheter. Fis ideologiska grund knyter då an till en liberal tradition som betonar allas lika rättigheter snarare än allas lika möjligheter. Detta svagt utvecklade maktperspektiv kan förklara hur partiet kan gå emot till exempel starka fackliga krav om a-kassan.
Detsamma kan sägas om Miljöpartiet. Dess historia påminner ganska mycket om Fis, men Mp har med tiden rört sig högerut även sakpolitiskt. Exempelvis röstar de oftast för privatiseringar, vill behålla låga inkomstskatter, osv.
Fi och Mp tillhör liberalismens vänsterflank. Vänsterpartiet, däremot, är socialister. För socialister är strävan efter jämlikhet överordnat. Människor ska ha samma chans att forma sina liv. Det kräver mer än mänskliga rättigheter – det kräver lika möjligheter.

Taktiksnack
Om man inte tycker att de politiska skillnaderna mellan V, Mp och Fi är så avgörande utan främst vill vinnlägga sig om att de rödgrönrosa får maximal utdelning i form av riksdagsmandat så att vi blir av med Alliansregeringen – hur ska man då tänka?
Att rösta på V eller Mp är ett säkert val. Den svåra frågan är Fi. De har i skrivande stund är 2.6 procent enligt både Botten Ada och på Expressens Poll of polls. En röst på Fi ser alltså ut att inte ge något utslag i form av riksdagsmandat. Men å andra sidan krävs ingen jättelik ökning för att få en bonuseffekt: en stor mandatökning för de rödgröna.
Vår slutsats: vill man spela säkert för ett regeringsskifte ska man välja V eller Mp. De kommer att komma in i riksdagen och verka för en rödgrön regering (en viss varning för mp i denna fråga eftersom de till skillnad från V kan tänkas samarbeta med c och fp). Sannolikheten att de röd-gröna lyckas vända och skapa majoritet är större än sannolikheten att Fi kommer in. Men vill man spela högt och kanske vinna stort, då kan man rösta på Fi.

Leve fritidslinjen!

katt
(Publicerad i Flamman)

Lätt böjda ryggar och släpande steg. Glasartade blickar och omatchande strumpor. Vid en snabb anblick ser det ut som om zombieapokalypsen är nära men det är bara första måndagsmorgonen efter semestern. Från tunnelbanan går vi alla på långa led mot våra kontorsfållor. Först uppstår total förvirring i trapphuset. Alla har glömt vilken våning de jobbar på och en del åker upp och ner med hissen flera gånger bara för att skjuta upp det oundvikliga. Sen tittar vi på varandra och suckar och sveper tre koppar kaffe med vitt. Bäst att passa på innan lagen om offentlig upphandling tvingar oss att skaffa automater som bara serverar Brunt med vitt. Dags igen då. Jobba jobba jobba. Gå upp i arla gryningen, väcka sovande ungar som bara vill stanna i sängen. Försöka låta bli att titta på hängmattan, romanerna som ropar ”Läs mig!” och tomatplantorna som tjuter ”nej, stanna hemma och pyssla om oss istället!”.

Förutom att jobba ska vi också sporta. Nu är det nämligen friskvård som gäller säger arbetsgivaren. Semesterns träning som att bada eller plantera om buskar eller spela fotboll med ungarna ska raskt bytas ut mot mer artificiella varianter. Helst med inblandning av hurtiga instruktörer som spelar 90-talsdisco (inget ont om er som gillar att gå på gym men blanda inte in mig tack). Att inte sporta är att vara en dålig och slapp medarbetare. En sån där typ som blir sjuk eller vabbar och som folk snackar skit om. Det är nästan lika illa som att vilja jobba mindre. Det senare har jag också gett mig in på. När jag fick min första fasta anställning för ett tag sedan fattade jag ett principbeslut om personlig arbetstidsförkortning och bestämde att alla framtida löneförhöjningar skulle tas ut i tid. (För er som nu tänker ”Fattar hon inte att hon är jävligt priviligierad som kan göra det valet?” kan jag säga med en gång att det gör jag visst. Jag är glad att jag har ett fast jobb med rimlig lön även om det borde vara en basal självklarhet och inte ett privilegium.).

Men tillbaka till det här med att jobba mindre. Jag laddade länge. Vågade knappt ta upp det med chefen. Trots att jag har RÄTT till deltid eftersom jag har småbarn. ”Vad modig du är” suckade flera kollegor efteråt. Att välja att jobba mindre är nämligen på många arbetsplatser extremt tabu. Något fult och illojalt. Det är att antyda att jobbet inte är allt, att man har nånting viktigare på gång utanför. Det är ett ifrågasättande av heltidsnormen och arbetslinjen och många gånger av andra människors liv (”Mina ungar klarade sig minsann bra trots att jag jobbade heltid”, snäste en av mina kvinnliga chefer. Som om mitt val var en indirekt förolämpning av hennes). För de som inte har småbarn är deltiden inte bara provocerande utan också många gånger en omöjlighet. Mer än 25 procent uppger enligt vissa studier att de jobbar ofrivillig heltid. Jag träffar förvånansvärt ofta folk som tvingas gå upp i tid för att ungarna blivit för stora, unga som diskrimineras genom att vägras arbetstidsförkortning för att de inte har barn, äldre som bara önskar att få avsluta arbetslivet i ett lugnare tempo men nekas utan skäl.

För säkerhets skull lägger jag nu in en brasklapp till. Det är superviktigt att arbeta politiskt för trygga anställningar, rätten till en heltidstjänst i botten, rimliga löner etc. För att inte tala om en anständig situation för sjuka, arbetslösa och alla som helt hamnat utanför trygghetssystemen. Men visst kan vi väl hålla flera tankar i huvudet samtidigt? Det skulle gå att ropa Rätt till heltid OCH Rätt till deltid. Det skulle gå att våga prata om arbetstidsförkortning. Det skulle gå att diskutera arbete som ett medel och inte som ett mål. Jag tror att den politiska kraft som vågar bryta tystnaden om arbetshetsen och arbetstiden har en zombiearmé att vinna.

LH

Fi:s valplattform: Hiss och diss. Och en ideologisk analys av skillnaderna mellan Fi och V

Nyligen antog Feministiskt initiativ sin valplattform, och när vi nyfiket läser den kan vi konstatera att den innehåller både bra och mindre bra delar. En jämförelse med Vänsterpartiets valplattform visar att partierna har väldigt olika ideologiska utgångspunkter, mer om det senare. Samtidigt visar det sig att de båda partierna i många sakfrågor är väldigt lika varandra.

Både V:s och Fi:s valplattformar tar sin utgångspunkt i begreppet välfärd och båda förespråkar vinstförbud i välfärdssektorn. Båda driver jämställdhetskrav som individualiserad föräldraförsäkring, höjda kvinnolöner, arbetstidsförkortning. I båda valplattformarna har också ekologisk hållbarhet och vår relation till omvärlden en ganska stark ställning.

I en del frågor går Fi längre än V. Vi uppskattar exempelvis att de går i uttrycklig opposition mot regeringens arbetslinje samt vill införa en koldioxidskatt på mat. Det är även glädjande att de ser frågan om arbetstidsförkortning ur ett klimatperspektiv. Det här är viktiga frågor där V varit lite ängsliga att sticka ut hakan.

Två sakfrågor bekymrar oss dock.

Åtminstone ett av Fi:s förslag kan beskrivas som rent fackföreningsfientligt. De har nämligen övertagit ett av Miljöpartiets mindre genomtänkta förslag, att slå samman a-kassor, sjukförsäkring och socialtjänstens ekonomiska bistånd till en samlad social försäkring. Det är problematiskt av flera skäl, bland annat för att det sannolikt leder till lägre ersättningsnivåer än de som kan garanteras i de inkomstrelaterade försäkringarna. Det som också får fackföreningarna att se rött är att de vill fortsätta driva sina egna a-kassor. Orsaken är främst att länder med statlig arbetslöshetsförsäkring så gott som alltid har lägre facklig organisationsgrad, och därmed svagare fack (se även här).

Det andra är att Fi:s
främsta miljökrav är en global koldioxidskatt. Det är ekonomernas favoritåtgärd eftersom det i teorin skulle leda till att de utsläpp som är billigast att reducera skulle åtgärdas först. Om vi bortser från det demokratiska problemet med att ge FN beskattningsrätt (endast demokratiskt valda organ bör ha den rätten) är förslaget också djupt orättvist. En femma på bensinpriset slår oerhört olika i till exempel Tanzania och Tyskland. I praktiken skulle en global koldioxidskatt leda till att fattiga får ta nästan hela bördan, och därför avvisas förslaget av de flesta miljö- och solidaritetsrörelser. Om Fi ska bli vänsterpartiets och miljöpartiets allierade i klimat- och miljöfrågor behöver de skärpa upp sin politik på detta område.

Så över till den ideologiska skillnaden. Fi talar ständigt i termer av mänskliga rättigheter och diskriminering. I det relativt korta dokumentet nämns diskriminering 13 gånger och rättigheter 16 gånger. I politisk filosofi kallas dessa för negativa friheter – frånvaro av förbud och tvång – och är viktiga i en anglosaxisk, liberal politisk tradition. Men Fi har förvånansvärt lite att säga om positiva friheter – möjligheten att göra det man vill – som är så viktig i till exempel den socialistiska traditionen och fortfarande är tydlig i V:s valplattform. Det mer svårdefinierade och subjektiva begreppet rättvisa, som hör till de positiva friheterna domän – att kräva makt, snarare än bara rätt – nämns bara två gånger. Skillnaden mot Vänsterpartiets valplattform är slående. Här saknas inte de negativa friheterna. Diskriminering nämns åtta gånger, rättigheter två. Skillnaden är att rättvisa nämns 11 gånger.

Ett konkret exempel gäller synen på arbetsmarknaden. Fi kräver jämställda löner och slut på diskriminering av rasifierade. Det är bra (och det gör även V). Men vid sidan av problemet att vissa delar arbetarklassen diskrimineras i förhållande till andra delar av arbetarklassen, finns problemet att arbetarklassen i sin helhet har pressats tillbaka i förhållande till borgarklassen. Fi lägger inga offensiva förslag för att komma tillrätta med de otrygga anställningarna, de ökande inkomstklyftorna, den höga arbetslösheten, eller den vedervärdiga jakten på arbetslösa. De stannar vid de negativa friheterna.

Som vi har sett har Fi heller inga problem att lägga antifackliga förslag. Kanske beror det på att nyttan av starka fack motiveras av de positiva friheterna. För en liberal är det tillräckligt att ingen diskrimineras, och visserligen bevakar facken även att de negativa friheterna i LAS, MBL osv efterlevs. Men framför allt är det organisationer som handlar om att ge makt åt arbetare att förbättra sina liv. Inte främst för att de skulle vara diskriminerade enligt liberala rättighetskataloger, utan för att det är en fråga om rättvisa.

I ett stycke i valplattformen tar sig Fi an denna ideologiska skillnad. Där står att diskriminering, sexism och rasism inte kan härledas ur klassförtryck och kapitalism, och inte nödvändigtvis försvinner med ett socialistiskt samhälle. Vi håller förstås med, och undrar stillsamt vem som hävdar motsatsen; inte Vänsterpartiet i alla fall.

Men vad vill Fi ha sagt med denna mening? För det första får vi intrycket att deras mål är en värld bestående av negativa friheter – frånvaro av diskriminering, sexism och rasism. Gott nog, kanske, men i så fall finns ingenting som i grunden skiljer dem från de liberala partierna. De är också mot diskriminering, även om de inte är lika radikala som Fi i sin iver att rå på den.

För det andra verkar Fi mena att eftersom socialism inte är någon garanti emot diskriminering, så är det inget att ha. Det är förstås logiskt om slutmålet är frånvaron av diskriminering. Men Fi talar också om ”klassförtrycket”. Ska även ”klassförtryck” förstås inom ramen för de negativa friheterna? Som att klassamhället är okej så länge alla har lika möjligheter, är lika inför lagen, inte diskrimineras? Återigen – då är Fi i grunden liberala.

Eller menar de, som Vänsterpartiet, att det finns något motbjudande med själva klassamhället, att ”klassförtrycket” uppstår och reproduceras ur ekonomiska – snarare än juridiska eller politiska – orättvisor och ojämlikheter? I så fall finns två möjliga utvägar.

Antingen gör Fi anspråk på att deras ”antirasistiska feministiska politik för ett Sverige och en värld fri från diskriminering” är en garant för ett avskaffat klassförtryck. Det vore märkligt, närmast en inverterad spegelbild av den klassiska, socialistiska chauvinismen de kritiserar (alltså den som ansåg att kvinnofrågan skulle lösa sig automatiskt under socialismen).

Eller så kräver de ett slut på klassamhället. Det kräver dock att Fi ifrågasätter kapitalismen, för en kapitalism utan klasser är otänkbar. Då måste de även fundera över alternativ. Då går det inte att ”ställa sig bortom höger och vänster” – och det går inte att formulera sina målsättningar endast i termer av negativa friheter.

Fi behöver helt enkelt förklara sig. Är de för eller emot klassamhället? Om de är emot, hur ska det avskaffas? Vad är i så fall deras alternativ? Eller vill de behålla kapitalismen, om än utan formell diskiminering?

För oss är politikens mål (bland annat) rättvisa och jämlikhet. Det inkluderar, men går utöver, mänskliga rättigheter och jämställdhet. För oss är det omöjligt att bortse från maktförhållanden, från höger-vänsterskalan – från att kapitalismen måste avskaffas. Och det bästa alternativet som vi känner till är någon form av socialism.

EU-val på vinst och förlust

1093

EU-valresultatet i Stockholm och Söderort är en tröst i bedrövelsen över resultatet i andra delar av Europa, där rasistiska och fascistiska partier fick stora framgångar. Som i Blekinge, Dalarna och Gävleborg, där Sd blev näst största parti. Samtidigt: Den röd-grön-rosa alliansen får majoritet i Sverige – och i Stockholm hela 54.5 procent. I Östra Söderort är resultatet nästan löjligt progressivt: Mp 23.1, S 20.7, Fi 12.6 och V 10.4.

De båda arbetarrörelsepartierna har dock gjort rätt medelmåttiga val. Både S och V ligger under vad de förväntas få i riksdagsvalet. För S del är det inte så märkligt. Folk röstar lite friare i EU-valet vilket brukar gynna mindre ytterkantspartier. För V är det desto märkligare eftersom det är ett parti som borde vara starkare i EU-valet än i andra val, och också var det fram till valet 2009.

Det anmärkningsvärda för Vänsterpartiets del är alltså inte själva resultatet på 6,3 procent. Det stämmer rätt väl med vad de flesta opinionsundersökningar förutspådde. Nej, det som behöver förklaras är varför resultatet skiljer sig så pass mycket från vad vänstern har i undersökningar som gäller riksdagsvalet, där partiet ligger runt 8-9 procent. Enligt Valu röstade bara 60 procent av dem som har tänkt rösta på vänstern i riksdagsvalet på V i EU-valet. Hur kan det komma sig?

Att vänstern inte har så kända toppkandidater kan vara en delförklaring, men å andra sidan – vem visste vem Soraya Post var för ett par månader sedan? Att det med F! blivit trångt på vänsterkanten är också en delförklaring – partiet har haft ett formidabelt genomslag – men förklarar inte varför just Vänsterpartiet drabbas; Miljöpartiet gick som bekant fantastiskt bra ändå. Resultatet verkar inte heller bero på någon organisatorisk genomklappning. Partiorganisationen har gjort en bra kampanj. Förklaringarna behöver därför sökas på annat håll, och här är två tror vi är särskilt viktiga.

För det första var vänsterns valkampanj onödigt otydlig och med delvis fel fokus. Det blev ganska tidigt klart att de stora frågorna i valrörelsen skulle bli miljö/klimat och jämställdhet/antirasism. Det borde innebära skördetid för ett socialistiskt och feministiskt parti med ekologisk grundsyn, det parti som enligt Naturskyddsföreningen är bästa klimatpartiet. Men trots de vindar som blåste handlade kampanjen mest om, ja vad handlade den om egentligen? Vinster i välfärden? I så fall tyckte väljarna uppenbarligen att den frågans koppling till EU är för svag.

För det andra har vänsterpartiet en i vissa stycken ologisk och svårkommunicerad EU-politik. I så gott som varje utfrågning eller debatt fick partiföreträdare försöka förklara varför de röstar på ett sätt i EU-parlamentet, och på ett annat sätt i riksdagsvalet. Det gällde till exempel kvinnlig representation i bolagsstyrelsen, HBTQ-rättigheter eller vissa miljöfrågor. Detta kan mycket väl leda till en ordentlig debatt om Vänsterpartiets gamla utträdeskrav. Men det stora problemet tror vi inte är utträdeskravet i sig – det är så nedtonat – utan snarare en rätt fyrkantig tolkning av en ganska otydligt formulerad princip i partiprogrammet som i vissa fall verka hindra våra parlamentariker att rösta på saker som vi annars tycker är bra.

Principen tolkas som att inom områden där EU redan har beslutandemakt röstar de för det bästa förslaget, men inom områden som handlar om att föra över mer makt till EU röstar de emot – även om det handlar om saker partiet annars är för. Faktum är att principen är mer nyanserad redan i partiprogrammet, där miljöproblem och finansiella flöden nämns som områden där vi kan göra undantag. Därför hoppas vi att Malin Björk, med stöd av partiet, kommer att våga förhålla sig friare till denna princip. För även om vi är EU-kritiker som inte vill föra över mer makt till Bryssel totalt sett bör det inte betyda att vi är emot att makt överförs i varje specifikt fall.

Känslan vi får är att Vänsterpartiets ledning inte ville driva en aktiv, EU-inriktad valkampanj utan mest ville få valet överstökat med minsta möjliga skada och med bibehållet fokus på vinstfrågan. Men den strategin har en prislapp. Partiet missade chansen att bredda väljarnas syn på vänsterpartiet, tog inte tillfället att föra ut ett alternativ till åtstramningsunionen – ett rött, grönt och inkluderande Europa – och missade tillfället att öka vänsterns inflytande över EU. Det finns också en viss risk att det mediokra resultatet spiller över på riksdagsvalet.

Men det sistnämnda tror vi inte händer. Den övergripande valstrategin håller nog, men Vänsterpartiet behöver fundera på vad vi egentligen vill med EU. Lika bra att börja nu.

Istället för klimatdebatt: Förvirring

hund

(Också publicerad i Flamman)

Allra sist i söndagens partiledardebatt kom så äntligen klimatfrågan upp till diskussion. Vår ödesfråga förärades med 11 minuter och i vanlig ordning dribblades den mesta av tiden bort till kärnkraften. Eftersom de flesta som är vid sina sinnens fulla bruk stängt av tv:n vid det här laget får ni här en snabb sammanfattning och recension:

Gustav Fridolin (4 inlägg på ca 2,5 minuters talartid) inledde genom att bland annat trycka på den uppseendeväckande omständigheten att Sverige håller på att missa minst 14 av 16 miljömål. Annie Lööf (2 inlägg, drygt 1,5 minut) kontrade genom att som vanligt måla upp en motsättning mellan klimatpolitik och människor på landsbygden och sedan ogenerat ljuga om hur tillväxt och klimat/miljö går hand i hand. Nu har hon ju i och för sig helt rätt i att tillväxt och klimat/miljö går hand i hand på så sätt att ökad tillväxt ger större klimatpåverkan men gissningsvis var det inte så hon menade.

Därefter gick Jimmie Åkesson (1 inlägg, ca 1,5 minut) igång på behovet av kärnkraft och varför vi inte behöver göra något i Sverige utan istället ska satsa på klimatbistånd till länder med kolkraftverk och andra stora problem. Naturligtvis avsåg han då Kina som brukar få spela det svarta fåret i klimatsammanhang och nämner varken våra svenska kolkraftverk eller föreslår att vi ska ge klimatbistånd till exempelvis USA (om vi nu ska prata om länder med riktigt stora problem…).

Jonas Sjöstedt fick väldigt lite utrymme (1 inlägg, ca 40 sekunder) men lyckades få fram en skarp kritik både av Nuon-affären, Vattenfalls satsningar och de sålda utsläppsrätterna. Annie Lööf vägrade naturligtvis att svara på kritiken och fortsatte att låtsas som att Sveriges utsläpp minskar. Hade programledarna velat ha en seriös och bra klimatdebatt hade de kunnat ge Sjöstedt ytterligare tid och replik men istället fick vi se allting spåra ut i ett långt kärnkrafts-elände där Stefan Löfven (eller Steffi som han heter i mitt anteckningsblock) var oförmögen att ge ett vettigt svar och Fredrik Reinfeldt (1 inlägg, drygt 1 minut) tilläts bre ut sig om hur bra det går för Sverige.

Fridolin stod för det klart klämmigaste inlägget när han avslutningsvis kallade Nuon för ”den svenska statens sämsta investering sedan regalskeppet Wasa” men annars var det en deprimerande och spretig debatt som måste framstå som fullkomligt förvirrande för någon som inte är påläst på klimat/miljöfrågor. Följande råd vill jag i all ödmjukhet ge till de rödgröna inför nästa debatt:

  • Avslöja myten om Sveriges minskande utsläpp och sluta låta alliansen ljuga om hur duktiga vi är. Det behöver bli tydligt för folk hur extremt långt borta vi är från nivåer som klarar oss undan en katastrof.
  • Låt klimatfrågan handla om människor. Låt det bli personligt och känslosamt och tydligt vad som står på spel.
  • Se till att det lilla utrymme som ges till klimat/miljö inte fastnar i kärnkraft. Hur svårt kan det vara att formulera ett gemensamt, kort och tydligt svar? Triangulera bort skiten. ”Vi vill på sikt avveckla kärnkraften men ska se till att göra det på ett sätt som inte innebär mer fossil energi eller äventyrar välfärden”. Och så vidare till klimatet!
  • Låt inte alliansen få skylla sin usla klimatpolitik på en låtsad omsorg om landsbygdsbefolkningen. De vinner lätta poänger och det finns många som önskar ett tydligt rödgrönt svar.
  • För in klimatfrågan i andra frågor. Den är naturligtvis given i EU-debatter (och enligt flera undersökningar för övrigt den fråga svenskar tycker är viktigast i EU-valet) men också när det gäller exempelvis välfärd, kultur och arbete.

Till Agendas programledare har jag också ett tips: Sluta vara borgare. Nej, jag skojade bara. Men ni kanske åtminstone kan låta klimatdebatter handla om klimatfrågan? Och fundera på att skaffa en vuvuzela som tjuter när partiledare far med osanning.

LH